Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Preussen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Hans efterträdare Fredrik Vilhelm II (1786–97) mottog
sålunda en blomstrande stat i arf efter sin farbroder
(200,000 kvkm.; 5,5 mill. inv.). Armén var i antal
och inre värde den första i Europa. Statsinkomsterna
stego till 22 mill. thaler, statsskatten till
54 mill. thaler. Men Fredrik Vilhelm var icke, i
likhet med sina båda närmaste företrädare, det helas
medelpunkt och driffjäder, och därför började snart
förfallet, hvilket blef så mycket farligare, som man
alltjämt fortfor att invagga sig i tanken, att allt
stod väl till. Omständigheterna bidrogo att underhålla
denna villfarelse. Ny krigsära vanns genom det lätta
fälttåget under Ferdinand af Braunschweig emot Holland
(1787), där mot ståthållaren, Fredrik Vilhelms svåger,
ett uppror utbrutit, som hastigt kufvades. Därpå
ingicks förbund med Holland och England. I samråd med
den senare staten tvang P. Danmark till fred, då det
1788 angrep Sverige. I Polen syntes P. vilja uppträda
emot Rysslands planer. Men denna kraftiga politik,
som hufvudsakligen var ett verk af Fredrik II:s
minister grefve Hertzberg, passade i längden ej den
svage monarken, i synnerhet sedan England börjat draga
sig ifrån förbindelsen med honom. Han ingick 27 juli
1790 med Österrike det s. k. Reichenbach-fördraget,
hvarigenom han afstod från alla anfallsplaner mot
detta land och dess bundsförvant Ryssland. Hertzberg
afgick, och konungen behärskades från denna tid
helt och hållet af en hop odugliga gunstlingar
och älskarinnor. De första åren af hans regering
hade utmärkts af flera folkvänliga inre reformer,
men dessa upphörde snart och efterföljdes af en
skärpning i enväldet genom censurlagen (1788) och
ediktet om religionsväsendet (s. å.). I krigen mot
franska revolutionen kom Fredrik Vilhelm att spela en
roll. Sedan han och kejsar Leopold II sammanträffat
i Pillnitz (aug. 1791), hvarifrån de utfärdade en
deklaration öfver sin ställning till folkrörelsen,
ingingo de ett formligt förbund (7 febr. 1792),
och när Frankrike därpå förklarade Österrike krig
(20 april s. å.), ryckte äfven P:s armé i fält, under
befäl af Ferdinand af Braunschweig. De förbundne, som
i början hade framgång, måste i sept. s. å. återtåga
från Frankrike. Efter en ny framryckning på andra
sidan Rhen och några smärre segrar drog P. sig
slutligen alldeles ur striden och slöt med Frankrike
en separatfred i Basel 1795, hvarvid P. afstod sina
besittningar på västra Rhenstranden (halfva Kleve,
Geldern och Mörs) mot framtida ersättningar öster
om Rhen. En väsentlig orsak härtill voro de polska
angelägenheterna. Fredrik Vilhelm hade 1790 ingått
förbund med Polen och åtagit sig att skydda landet
mot Ryssland samt hade därjämte sedermera godkänt
den nya polska författningen af 1791. Han betraktades
därför af polackerna som ett stöd i deras strid för
oberoende af Ryssland. Men när det kom till afgörande,
vågade han ej motsätta sig Katarina II:s planer,
utan förenade sig med henne och tog för sin räkning
vid Polens andra delning (1793) Danzig och Thorn,
större delen af Stor-Polen, delar af Posen, Gnesen
m. m., hvilka områden förenades till en provins
under namnet Syd-Preussen (omkr. 55,000 kvkm., 1,2
mill. inv.). När polackerna sedermera reste sig till
en sista strid för sin frihet, drog Fredrik
Vilhelm själf i fält mot dem, utan att dock
därigenom vinna någon ära. Ryssarna hade bättre
krigslycka. Polackerna blefvo i grund slagna, och
Polens tredje delning verkställdes 1795, då P. fick
jämte hufvudstaden Warschau ett område (54,500 kvkm.,
med nära 1 mill. inv.), hvaraf skapades provinserna
Neu-Ostpreussen och Neu-Schlesien. Till följd af
ett fördrag med den siste markgrefven af Ansbach
och Baireuth fick P. 1792 dennes land (8,800 kvkm.,
med 385,000 inv.). Trots rikets stora utvidgning
(under Fredrik Vilhelms regeringstid i allt 200,000
kvkm. med 2,7 mill. inv.) blef P. svagare för hvarje
år, och dess anseende såväl inom som utom Tyskland
försvann. Skattkammaren var vid Fredrik Vilhelms
död fullständigt tömd, och en stor statsskuld hade
uppstått; armén var alldeles demoraliserad. I spetsen
för styrelsen stodo oduglingar, sådana som Haugwitz,
Lombard, Lucchesini, Bischoffswerder o. a. Det sålunda
i förfall stadda riket ärfdes af sonen Fredrik Vilhelm
III (1797–1840), som väl i moraliskt hänseende var
tadelfri, men som saknade den kraft och begåfning,
som fordrades för att hejda fallet. Därtill kom,
att han föredrog medelmåttan framför snillet och
afskydde reformer, hvilka dock nu voro nödvändigare
än någonsin, om ej P. skulle stanna efter sina
grannländer, särskildt Frankrike. Ehuru han rensat
hofvet från den värsta dräggen, lät han många af
sin faders odugliga gunstlingar, t. ex. Haugwitz,
behålla ställning och inflytande. Overksam åsåg
han Österrikes nederlag i andra koalitionskriget,
ja uppträdde t. o. m. på Frankrikes befallning
hotande mot kejsaren. Till belöning fick han i
riksdeputationshufvudbeslutet (1803) omkr. 13,200
kvkm. med 500,000 inv. i västra Tyskland (stiften
Hildesheim och Paderborn, delar af Münster och
Mainz, riksstäderna Nordhausen och Goslar m. m.) som
ersättning för de ofvan nämnda afträdelserna i
Basel. Äfven under tredje koalitionskriget var
P. neutralt, men då Napoleon lät en del af sina
trupper tåga genom preussiskt område, kände sig
konungen så djupt kränkt, att han, eggad af sin
utmärkta drottning, Lovisa (Luise), och ryske kejsaren
Alexander, beslöt att bryta med Napoleon. Haugwitz
sändes 14 nov. 1805 till denne för att fordra en
allmän fred, men lät tiden förgå, till dess Napoleon
segrat vid Austerlitz (2 dec. s. å.). Därefter lät
Haugwitz, långt ifrån att framföra sitt ärende,
förmå sig att afsluta ett nytt förbund med Napoleon,
hvarigenom denne gaf P. Hannover mot afträdelse af
Ansbach, halfva Neuchâtel och Kleve. Fredrik Vilhelm
var nog svag att godkänna sin ministers verk, men
ådrog sig därigenom från England en krigsförklaring,
som medförde förlusten af en stor del af preussiska
handelsflottan. Men då Napoleon icke dess mindre
erbjöd England att återfå Hannover, om det ville
sluta fred, förgick slutligen konungens tålamod;
han riktade 29 sept. till Napoleon ett ultimatum,
som blef afvisadt, hvarpå han förklarade Frankrike
krig 9 okt. 1806. Napoleon, som förutsett detta och
därför efter freden 1805 låtit sin armé stanna kvar
i Syd-Tyskland, inryckte strax med omkr. 200,000 man
i P. Redan 10 okt. stod förpoststriden vid Saalfeld,
och 14 okt. levererades dubbelslaget vid Jena och
Auerstädt, vid hvilket senare ställe preussiske
öfverbefälhafvaren Ferdinand af Braunschweig
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
