Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Preussen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
dödligt sårades. Nu följde den allmänna
upplösningen. Armén var sprängd; den ena fästningen
efter den andra kapitulerade utan försök till
motstånd, och allt landet väster om Weichsel föll i
segrarens händer. På andra sidan denna flod samlade
Fredrik Vilhelm kvarlefvorna af sin armé för att
förena sig med sina bundsförvanter, ryssarna. Men
genom slagen vid Eylau (7–8 febr. 1807) och
Friedland (14 juni s. å.) blef äfven deras motstånd
brutet. Freden slöts i Tilsit (9 juli), hvarvid P:s
konung måste afstå alla sina besittningar v. om Elbe
och de områden, som erhållits vid Polens andra och
tredje delning. Dessa utomordentliga olyckor öppnade
slutligen konungens ögon: han egnade från denna stund
all sin kraft åt P:s återupprättelse. Han lyckades
äfven finna härför dugliga män, främst bland alla
den store von Stein, vidare von Hardenberg, Niebuhr,
von Scharnhorst, von Gneisenau m. fl. De följande åren
upptogos af ett rastlöst och allsidigt reformarbete,
det nya P:s genesis. Reformarbetet utfördes till
en del efter Frankrikes mönster. Man sökte skaffa
P. de goda frukterna af revolutionen. Särskildt
reorganiserades armén, hvarvid den seden upphörde,
att soldaterna värfvades utom landet; allmän
värnplikt infördes (fullständigt dock först
1814). De barbariska krigslagarna mildrades;
soldaternas utrustning med kläder och vapen
förbättrades. För att påskynda landets ekonomiska
uppkomst upphäfdes alla privilegier. Själfstyrelse
infördes i kommunerna (1808), enär Stein ansåg,
att man borde på detta sätt vänja folket vid
deltagande i de allmänna ärendena, innan en
riksrepresentation infördes. En sådan utlofvades
nämligen som reformernas slutmål. Regeringen upphäfde
lifegenskapen (1807) och skråväsendet (1809). Med
oblida ögon såg Napoleon dessa åtgärder, och han
tvang Stein att (1808) lämna P., men dennes verk
fortsattes af Hardenberg. Samtidigt vaknade i Tyskland
nationalitetskänslan till lif, och man började längta
efter befrielse från det franska förtrycket. Därför,
då Napoleon 1812 lidit sitt stora nederlag i
kampen mot Ryssland, var P. den första makt, som
öfvergick från honom till ryssarna. Under det 1813
upplågande frihetskriget kämpade den reorganiserade
preussiska armén under von Blücher med utmärkelse
mot fransmännen och bidrog kraftigt till krigets
lyckliga slut. Då Napoleon 1815 sökte återtaga sin
ställning, besegrades han af engelsman och preussare
vid Waterloo. Sålunda aftvådde P. vanäran från 1806;
men ehuru det mer än någon annan stat utmärkt sig i
kriget, vann det ej så synnerligt stor landutvidgning
på Wienkongressen. Det återställdes till samma
folkmängd (10 mill. inv.), som det haft 1806. Men
dess areal blef mindre till följd af åtskilliga
landbyten, som dock hade den fördelen, att P. fick
flera tyska invånare och färre polska än förr. Det
afstod nämligen från allt hvad det fått vid Polens
delningar, utom Thorn, Danzig, Westpreussen och Posen,
samt fick i stället halfva Sachsen, stora områden vid
Rhen (en stor del af Westfalen och Rhenprovinsen)
samt genom fördrag med Sverige 7 juni 1815 Svenska
Pommern och Rügen. Genom kriget hade statsskulden
vuxit till 200 mill. thaler, men genom sparsamhet
förbättrades riksfinanserna sedermera. Konungen gaf
två tredjedelar af de
kungliga domänerna åt staten. Efter freden
fortsattes reformerna. Genom en förordning af 20
sept. 1815 fullbordades förändringarna i den lokala
förvaltningen; landet delades i tio (sedermera
i åtta) provinser, dessa i "regierungsbezirke",
dessa åter i "kreise" (kretsar). Den allmänna
värnplikten blef fullt genomförd genom en lag af
3 sept. 1814; allmänt skoltvång infördes 1819,
o. s. v. Af utomordentlig betydelse för P:s och
Tysklands framtid var bildandet af Tullföreningen
(1827), hvari snart de flesta af Tysklands stater
ingingo och hvilken blef en förberedelse till
Tysklands politiska enande under P:s ledning. Vid
jubelfesten 1817 genomdref Fredrik Vilhelm en union
mellan de båda protestantiska kyrkorna i P. till en,
den evangeliska kyrkan. Som emellertid konungahuset
tillhörde den reformerta kyrkan, blef denna vid
unionen gynnad på den lutherska bekännelsens
bekostnad, hvarför många lutherska församlingar
vägrade att foga sig efter unionsdekreten. Konungen
grep därför till våldsamma medel, hvilket förmådde
många att utvandra, och samtidigt kom regeringen äfven
i häftig konflikt med den katolska kyrkan. – Alla de
nämnda reformerna voro af administrativ natur, men
den rent politiska reform, som en stor del af folket
efterlängtade och som konungen själf utlofvat 1813
och 1815, nämligen införandet af ett konstitutionellt
styrelsesätt, hördes ej af. Konungen, alltid ledd af
andra, behärskades nu af den österrikiske ministern
Metternich och dennes meningsfränder, hvilka förstodo
att skrämma honom från hvarje steg i konstitutionell
riktning. Vissa obetänksamheter och våldsamheter, som
begåtts af reformvännerna, särskildt af den akademiska
ungdomen, gjorde konungen än mer misstänksam, och en
ytterst sträng censur, ett olidligt polisspioneri och
förföljelse mot alla "demagoger" voro hans svar på de
liberales fordringar. För att i någon mån inlösa sitt
löfte, införde han dock 1823 s. k. provinsständer,
d. v. s. en provinsrepresentation med rådgifvande
myndighet i provinsens angelägenheter, men
utan initiativ. Det politiska missnöjet fortfor
och kom äfven mångenstädes till utbrott efter
julirevolutionen i Frankrike 1830, och ända till
sin död hade Fredrik Vilhelm att kämpa med en stark
folkopinion. Han efterträddes af sin äldste son,
Fredrik Vilhelm IV (1840–61), som med glädje mottogs
af de liberale, hvilka hoppades att nu se sina
önskningar uppfyllda. Hans första regeringsåtgärder
stärkte deras förhoppningar. Han utfärdade
nämligen en allmän amnesti för dem, som dömts för
högförräderi, och försoning ingicks med den katolska
kyrkan. Likaledes mildrades de stränga åtgärderna
mot de med unionen missnöjde lutheranerna; censuren
afskaffades för större arbeten o. s. v. Dessutom
utfärdade han 1842 lagen om ett ständerutskott: de
åtta provinsförsamlingarna skulle välja utskott,
med hvilka regeringen skulle öfverlägga rörande
frågor, som vållat en större meningsolikhet mellan
provinsständerna. Detta var emellertid icke någon
riksrepresentation efter de liberales sinne; men
längre var konungen ej böjd att gå, trots den starka
missstämning, som han därigenom framkallade mot sig
öfverallt i landet. Då han emellertid började frukta
för en revolution, sökte han blidka sinnena genom
patentet af 3 febr. 1847 om den förenade
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
