- Project Runeberg -  Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 22. Possession - Retzia /
229-230

(1915) Tema: Reference
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Preussen

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

Gosslers afgång (mars 1891) lät hans efterträdare
(von Zedlitz) förslaget falla och framställde i
jan. 1892 ett annat, som medgaf kyrkan att öfvervaka
religionsundervisningen och inskränkte lärarexamina
samt därigenom var behagligt för centern och de
konservative, men i stället hetsigt bekämpades
af de liberala partierna. Konungens förklaring
(i kronråd 17 mars), att lagen finge komma till
stånd, endast om de s. k. mellanpartierna godkände
den, föranledde kultusministerns afgång; och
dennes efterträdare, Bosse, återtog förslaget. I
samband härmed nedlade Caprivi sin befattning
som preussisk ministerpresident (som rikskansler
kvarstod han till 1894), och presidiet i P:s
ministär anförtroddes i stället åt grefve Botho
von Eulenburg, hvilken i aug. s. å. därjämte blef
inrikesminister efter Herrfurth. Denne hade 1891
genomfört en ny kommunalförordning för de östra
provinserna, en lag af synnerligt stor betydelse,
som moderniserade de gamla kommunalförhållandena
från århundradets början. 1891 erhöllo de
katolske prästerna tillbaka de löner, som Bismarck
sekvestrerat under striden om majlagarna; 1892 gafs
"Welf-fonden" (se d. o.) tillbaka åt hertigen af
Cumberland. En tvist mellan Caprivi och Eulenburg om
den s. k. "omstörtningslagen" mot socialisterna
förmådde hösten 1894 båda att begära afsked,
hvilket äfven beviljades (26 okt.). Bådas ämbeten
lämnades åt furst Chlodwig Hohenlohe (se d. o. 3),
förut ståthållare i Elsass-Lothringen. Rikets inre
tillstånd var nu i många afseenden allt annat än godt;
nästan öfverallt rådde missnöje, särskildt bland
arbetarna, inom hvilkas led socialismen alltjämt
vann nya anhängare. Omfattande kanalarbeten hade
redan på 1880-talet igångsatts: mellan Rhen, Ems
och Weser samt Nord–Östersjö-kanalen (se d. o.), som
invigdes i juni 1895. De många motgångar, särskildt
i ekonomiska frågor, som ministrarna åren 1895–96
ledo i preussiska landtdagen (liksom äfven i tyska
riksdagen) till följd af de osäkra partiförhållandena,
föranledde en snabb omväxling inom regeringen hvars
inflytelserikaste medlem finansministern J. v. Miquel
ansågs vara (han blef 1897, efter v. Bötticher, jämväl
vice president i statsministeriet). I juni 1896 hade
handelsministern v. Berlepsch afgått af missnöje
öfver den senfärdighet, hvarmed man fullföljde
den 1890 inledda socialpolitiken, hvars ifrigaste
förfäktare han var. Häftiga strider inom landtdagen
framkallades 1899 af förslaget om byggande af en kanal
från Rhen till Elbe, hvilket ifrigt bekämpades af de
konservative store godsegarna i rikets östra delar,
enär de befarade, att dess förverkligande skulle
skada deras lokala och agrariska intressen. Förslaget
förkastades (19 aug.), och de högre ämbetsmän, som
röstat emot det ("kanalrebellerna"), försattes då
t. v. i disponibilitet. Året därpå nedlade Hohenlohe,
sedan regeringens en gång förkastade förslag till
kommunal rösträttsreform omsider genomdrifvits, sina
ämbeten både som preussisk ministerpresident och
tysk rikskansler.
J. F. N. (V. S-g.)

Till Hohenlohes efterträdare på båda posterna utsågs
(17 okt. 1900) grefve (sedan 1905 furst) Bernhard
von Bülow (se d. o. 4; äfven i Suppl.). Det nya
kanalförslag, som regeringen 1901 framlade, innebar,
att förutom Rhen-Elbe-kanalen äfven skulle, såsom en
motvikt till de östra
landsdelarnas förmån, bl. a. anläggas en ny vattenväg
Stettin–Berlin, men förslaget befanns ej ha
utsikter att kunna genomdrifvas, hvarför landtdagen
hemförlofvades, innan det hunnit slutbehandlas. 1904
framlades åter en serie nya kanalförslag, gällande
en kanal från Rhen till Hannover och omfattande
vattenbyggnader vid Oder, Havel och Spree m. m. De
blefvo 1905 i hufvudsak antagna i samband med
ett under förhandlingarna i landtdagens utskott
nytillkommet förslag om kanalisering af Saar,
Mosel och Lahn. Sedermera beviljades äfven anslag
till vattenvägen Stettin–Berlin (färdig 1914). –
I Bülows preussiska politik intogo åtgärderna för
tyskhetens befästande i de delvis af polacker bebodda
östra provinserna (Ostmark) ett framträdande
rum. Efter vacklan hit och dit i fråga om de ledande
grundsatserna för regeringens ställning till dessa
frågor hade man 1886, genom inrättandet af en
koloniseringskommission ("ansiedelungskommission"),
definitivt slagit in på en förtyskningspolitik,
som i ökandet af antalet rent tyska jordbrukande
nybyggare såg sitt förnämsta medel. En fond på 100
mill. mark upprättades s. å. för detta ändamål
och förnyades 1898. Genom tillkomsten 1894 af
Deutscher ostmarkenverein (se Hakatist)
hade förtyskningspolitiken tagit ökad fart och
småningom kommit att beröra allt vidsträcktare
områden. Som dess ledande grundsatser angaf Bülow
i ett programtal 13 jan. 1902 upprätthållandet
af statens auktoritet i alla afseenden, tyska
språkets herravälde i skolorna, förvaltningen och
rättskipningen, koloniseringspolitikens fullföljd
enligt Bismarcks idéer, organisering af den tyska
landtbefolkningen i föreningar af skilda slag,
gynnande af städernas utveckling och främjande af
andlig tysk kultur i gränsprovinserna. Stora anslag
till koloniseringsfonden äskades och genomdrefvos
såväl 1902 (350 mill. mark) som 1908 (200 mill. mark),
och sistnämnda år erhöll koloniseringskommissionen
efter häftiga debatter i landtdagens båda hus därjämte
befogenhet att på vissa villkor expropriera i polsk
ego befintliga jordegendomar till en utsträckning af
högst 70,000 har. Denna befogenhet tycktes närmast
ha varit afsedd som ett hot, och den anlitades
först hösten 1912 samt äfven då endast i ett fåtal
fall. Utom centern och den polska gruppen hade äfven
många konservativa, som i expropriationsbefegenheten
sågo ett hot mot den enskilda eganderätten, samt en
del frisinnade, hvilka höllo en dylik befogenhet
för författningsstridig, bekämpat förslaget, som
också kunde genomdrifvas först efter rätt betydliga
modifikationer i dess ursprungliga affattning. Vidare
upprättades till de tyske kolonisternas fromma en
"medelståndskassa" i Posen och en tysk bondebank
i Danzig, administrationens förtyskning främjades
genom extra lönetillägg ("ostmarkenzulage")
åt stora kategorier af ämbetsmän i de östra
provinserna, anslag beviljades för folkbibliotek
och föreläsningsverksamhet i stor utsträckning,
en kunglig akademi upprättades i Posen (1903) och
en teknisk högskola i Danzig (1904), och medel
anslogos för uppförande i Posen af ett kungligt
residensslott. Ett försök från polskt håll, där
regeringens förtyskningsåtgärder med mycken energi
och uppfinningsrikedom motarbetades, att som protest
mot skolornas förtyskning 1906–07 i provinsen Posen

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Dec 21 11:16:36 2019 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/nfcb/0131.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free