Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Preussen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
233
Preussen
234
honom funnos guvernörer i Elbing, Braunsberg,
Fischhausen och Memel. Den förste generalguvernören
var rikskansleren A. Oxenstierna, som haft
största arbetet vid detta guvernements tillkomst
och organisation. Efter hans af resa till
Tyskland i slutet af 1631 öfvertogs styrelsen
af K. Baner. Sedan denne aflidit, redan i
april 1632, skötte guvernören i Elbing B. Bagge
förvaltningen, till dess i sept. s. å. den nye
generalguvernören H. Wrangel, ankom. Denne fungerade
till stilleståndets slut. Emellertid ställdes vid
hans sida generalkommissarien Joh. Nicodemi Ahus
(Lillieström). - De inkomster svenska kronan hämtade
ur själfva gu-vernementet kunde, på grund af dess
ringa omfång, icke vara synnerligen stora, ehuruväl
dess tillgångar anlitades till det yttersta, särskildt
1630, då till underhåll af det talrika krigsfolk, som
s. å. utrustades i Preussen, utpressades proviant
och furage till det utomordentliga värdet af
321,736 riksdaler (l rdr = 4 kr. i vårt nuv. mynt,
frånsedt myntvärdets fall). Under de följande årens
drägligare förhållanden utgjorde de pålagor, hvilka
utgingo dels som årliga räntor, dels som acciser
och kontributioner m. m., ett belopp, som steg från
70,000 till något öfver 100,000 rdr årligen. Hvad som
gaf detta guverne-ment dess egentliga betydelse var de
bekanta preussiska tullarna, eller "licenterna", såsom
de äfven benämndes. Dessa tullar upptogos icke blott
i de på guvernementets område liggande hamn-orterna
Pillau och Memel, utan äfven vid Danzig samt Libau
och Windau på grund af särskilda fördrag, som Sverige
i början af 1630 afslutit med Danzig och hertigen
af Kurland. Den lifliga handeln i de preussiska
städerna, hvilka förmedlade hela varuutbytet mellan
Väst-Europa och de vidsträckta polska områdena
omkring Weichsel och Njemen, afkastade redan under
vanliga omständigheter betydliga tullinkomster, men
med svenskarnas besittningstagande inträffade ett
särskildt förhållande, hvarigenom dessa inkomster
kunde i hög grad stegras. Kedan förut i besittning
af kustländerna norr om Kurland och efter 1630 af
tyska kusten, behärskade Sverige alla östra och södra
östersjökustens hamnar och hade makt att inrätta
tullarna på det för sig fördelaktigaste sättet. Det
var äfven detta, som skedde. De preussiska tullarna
organiserades af Oxenstierna, biträdd af Peter
Spiring, en köpman från Holland, som trädt i svensk
tjänst. Oxenstierna behöll äfven efter sin afresa från
Preussen högsta myndigheten och kontrollen öfver dess
tull väsen. Spiring ledde som generallicent-förvaltare
den omedelbara förvaltningen, hvari han hade sina
bröder till medhjälpare, och afgaf regelbundet
redogörelser till kansleren. (Bröderna Spiring erhöllo
i arfvode 5 proc. af hela tullinkomsten.) Af naturliga
orsaker blefvo Danzig och Pillau (där tullen togs af
de fartyg, som seglade till Elbing och Königsberg)
hufvudplatser för tullupptagningen. Däremot blefvo
tullinkomsterna vid Memel, Libau och Windau alltid
obetydliga. Enligt fördraget med Danzig skulle tullens
hela belopp uppgå till 5J/2 proc. af varuvärdet,
hvaraf konungen af Sverige genom sina ämbetsmän på
de vid Danzigs hamn förlagda skeppen egde taga 3J/2
proc., medan de öfriga 2 proc. tillföllo Danzig. I
Pillau, där samma tull togs, synes en liknande
fördelning egt rum, så att Königsberg och sannolikt
äfven Elbing fingo 2 proc. Då sålunda procenten var en
gång för alla bestämd, var det gifvet, att det belopp,
som tullinkomsterna kunde af kasta, skulle helt och
hållet bero på, huru högt varorna värderades. Denna
värderingsrätt förbehöll Sverige sig, och det
dref upp varuvärdet gå högt som möjligt. 1629,
det år, då stilleståndet slöts med Polen, men innan
öfverenskommelsen med Danzig kommit till stånd, och då
tullen togs närmast som ett slags krigskontribution,
steg den till 580,467 rdr, hvaraf 436,557 från Pillau
och 137,281 vid Danzig och 6,629 vid Montauer spitze
(en tull, som naturligtvis, sedan stilleståndet
in-trädt, icke mera kunde komma i fråga). 1630, det
första under mera regelbundna förhållanden, visade en
ansenlig minskning: tullarna inbragte endast 393,280
rdr, en följd företrädesvis af den afmatt-ning kriget
efterlämnat. Men sedermera stego tullinkomsterna
med hvarje år: 1631 till 544,637, 1632 till 626,254,
1633 till 663,991, 1634, då de nådde sin höjdpunkt,
till 810,091, slutligen 1635 till 683,790 rdr. Till
dessa stora summor fick det rika Danzig bidraga med
största anparten; den utgjorde till en början 60,
slutligen 70 proc. af det hela. Tullinkomsterna i
Pillau utgjorde i början 1/3, men sjönko sedermera
till V* a* totalsumman. Tullarna i Libau, Windau
och Memel utgjorde tillsammans endast 2 å 3 proc. -
Dessa tullinkomster hade en utomordentlig betydelse
för Sverige. Dess inskränkta finansiella tillgångar,
som icke förmådde uppbära den stora politiska roll det
vid denna tid spelade i Europa, verkade hämmande på
alla dess företag. I de preussiska tullarna hade man
funnit medel att öfvervinna dessa svårigheter, något
som aldrig varit af större vikt än just, då det gällde
att fullfölja Gustaf Adolfs stora planer. Ingen kände
djupare dessa tullars betydelse än Axel Oxenstierna,
och han var också besluten att icke låta dem gå ur
Sveriges ego; men trots hans råd ansåg sig regeringen
böra lämna dem, i betraktande af de svårigheter,
som voro förenade med deras bibehållande. Till
allt annat kom, att Sverige, om det ville behålla
det preussiska guvernementet, hade att vänta nytt
krig icke blott med Polen, utan äfven med Danmark,
hvilket liksom sjömakterna var mycket besväradt af
preussiska tullarna. Genom stilleståndsfördraget i
Stuhmsdorf 12 sept. (n. st.) 1635 afstod Sverige sina
besittningar i Preussen. Tullarna blefvo i Sveriges
våld till årets slut; landet utrymdes efter hand,
dock Elbing och Pillau först i jan. 1636.
2. Under Karl X Gustafs polska krig ’kom från
okt. 1655 till mars 1656 småningom hela det
område, som sedan gammalt innefattades under namnet
Västpreussen 1. Polska Preussen (vojvodskapen Kulm,
Marienburg och Pommerellen), under Sverige, med
undantag af Danzig och biskopsstiftet Ermeland,
hvilket visserligen innehades några veckor af
svenskarna, men sedermera (7 jan. 1656) öfverlämnades
åt kurfursten af Brandenburg. Eiks-kansleren
Erik Oxenstierna utnämndes 10 dec. 1655 till
generalguvernör öfver Preussen. Under honom
skulle stå guvernörerna i Elbing, Thorn och
Marienburg. Oxenstierna tänkte sig att organisera
regeringen i Preussen i öfverensstämmelse med den i
öfriga svenska provinser. Det ständiga krigstill-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
