Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Prévost d´Exiles
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
241
Prévost d’Exiles
242
lontär. Snart tröttnade han på krigarlifvet och sökte
åter inträde hos jesuiterna, hvilket dock vägrades
honom, öfvergifven af sin familj, hade han intet annat
att göra än att återvända till hären, men uthärdade
icke länge. Ett kär-leksäfventyr försänkte honom i
en så djup melankoli, att han, uttröttad på världen,
sökte tillflykt som novis i ett benediktinkloster,
där han 1721 aflade munklöftena. Åtta år fram-lefde
han i denna "graf", som han själf sedan uttrycker
sig, sysselsatt med vetenskapliga och litterära
studier. Missnöjd med den stränga disciplinen och
ständigt misstroget bevakad af fäderna, sökte han
1728 påflig tillåtelse att öfvergå till den mildare
Clunygrenen af orden. Hans ansökan beviljades,
men på grund af ett missförstånd kom han att lämna
klostret, innan det påfliga brefvet kungjorts. Han
efterspanades därför som rymmare och flydde till
England. Under växlande äfventyr lefde han än där,
än i Holland, lif närde sig med att skrifva romaner
och kompilationer åt förläggarna. Ett kärleksäf-ventyr
med en illa känd kvinna invecklade honom i åtskilliga
obehagligheter och tvang honom att ännu en gång fly
till England. 1734 fick han emellertid tillstånd
att återvända till Frankrike. Han försonade sig med
benediktinerna och fick en sine-kur som biktfader
hos prinsen af Conti. Han hade emellertid stundom
svårt att draga sig fram, och 1740 ämnade han söka sin
utkomst hos Fredrik II af Preussen. Denna plan gick om
intet, då han ej kunde skaffa sig respengar. Nästa år
nödgades han emellertid fly från Frankrike på grund
af en artikel i en skandaltidning, som uppväckt de
styrandes misshag. Han återkom 1742. De 20 sista åren
af hans lif tillbragtes i större lugn. 1755 blef
han redaktör för "Journal étranger", som uppsatts
för att utbreda kännedom om främmande litteraturer,
men stannade endast några månader. 1754 erhöll han
ett prebende. 1763 drog han sig tillbaka till Saint
Firmin, där han dog. Under sitt äfventyr-liga lif var
P. en rastlös arbetare, som skrifvit och kompilerat
öfver ett hundra band resebeskrifnin-gar, historiska
arbeten, öfversättningar, tidningar och romaner. I
flera afseenden är han en föregångare. Han är en af
de förste franske författare, som uteslutande lefvat
af sin penna, icke af dedikationer. Hans vistelse i
England blef också af betydelse, då han där lärde
känna engelska språket och litteraturen. Jämte
schweizaren Muralt, Mon-tesquieu och Voltaire är
han en af de förnämste författare, som gjorde sina
landsmän bekanta med Englands vid denna tidpunkt
så betydande litteratur, under hvars inflytande
den franska omskapades under senare hälften af
1700-talet. Mellan 1733 och 1740 utgaf han tidskriften
"Pour et contre", innehållande öfversättningar ur samt
kritiska artiklar om den engelska litteraturen. Det
var också i hans öfversättningar, som den franska
allmänhe-
ten lärde känna Richardsons romaner, Hume
m. fl. Dessutom öfversatte han Middletons "Histoire
de Ciceron" (1743), de Thous latinska krönika (1733)
och bearbetade John Greens "Histoire générale des
voyages" (1746 ff.). Han har också skrifvit ett
stort antal romaner, af hvilka de mest bekanta äro
Mémoires et aventurcs d’un homme de qualité (1728-32;
"Markgrefvens af G. . . eller en förnäm ståndspersons
äfventyr", 1757), Histoire de M. Cleveland (1731-39),
Le doyen de Killerine (1735 -40) och Histoire
d’une grecque möderne (1740). Utmärkande för hans
romaner är en viss dyster, rent af pessimistisk
lifsuppfattning - något vid denna tid nytt och
säkerligen ett direkt uttryck af författarens eget,
mellan sangvinisk njutningslystnad och melankolisk
trötthet fladdrande temperament. Hans hjältar äro på
ett eller annat stadium af sitt lif stora misantroper,
som hata människorna och draga sig tillbaka från
deras sällskap. Med full rätt har man i Cleveland
och andra hans hjältar igenkänt äldre syskon till
Senancours Ober-mann och Chateaubriands René. P. inför
i romanen Racines uppfattning af kärleken som
en oemotståndlig lidelse, och hans hjältar och
hjältinnor älska intill döden. Händelserna äro alltid
spännande, hemska och blodiga och påminna icke så
litet om de tillställningar, som ett århundrade
senare förekomma i Ann Radcliffs romaner. Själfva
berättelsesättet är realistiskt, tydligt påverkadt
af engelsk förebild, särskildt från Defoe. P. var
dessutom känslofull, ställde civilisationen i ett
visst motsatsförhållande mot naturtillståndet och
utgör genom dessa och andra egenskaper en typisk
föregångare till Rousseau. P. var en af dåtidens mest
lästa och omtyckta romanförfattare, men numera lefver
endast ett af hans arbeten, det lilla mästerverket
Histoire du chevalier Des Grieux et Manon Lescaut
(l:a uppl. utgjorde del VII i "Mémoires d’un
hcmme de qualité" och utkom 1731; i Frankrike
blef den bekant först 1733, då den beslagtogs;
den är sedan omtryckt mångfaldiga gånger; definitiv
uppl. 1783, bästa uppl. af Montaiglon 1875; "Manon
Lescaut", öfv. 1903; ny uppl. 1914). Berättelsen,
som hvilar på en ungdomshändelse i P:s lif, ger
med enkel natursanning en gripande skildring af
ett kärleksförhållande mellan en glädjeflicka och
en ung man, som trots alla hennes snedsprång icke
öfverger henne, liksom hon midt i sina förvillelser
alltid älskar honom. Samtiden satte mindre värde
på denna berättelse, som sedan så högt uppskattats
och numera åtnjuter ett klassiskt anseende, än på
åtskilliga andra af författarens romaner. Det var
först romantiken, som fullt uppskattade den. Sedan
har den inspirerat många författare (Chateaubriand i
"Åtala", V. Hugo i "Marion Delorme", Dumas d. y. i
"Kameliadamen"; Barriére och Fournier ha behandlat
ämnet i ett drama, Massenet i en opera; Almquists
Colombine behandlar samma motiv). P:s (och Le Säges)
Oeuvres choisies utkommo 1783 ff. i 54 bd, 1,810-16 i
55 bd. Litt.: A. N. Dupuis, "Pensées de M. Tabbe P.,
précédées d’un abrégé de sa vie, écrit par lui-méme"
(1764), P. Bernard, "Essai sur la vie et les ouvrages
de 1’abbé P." (1810), H. Har-risse, "Bibliographie
et notes pour servir å This-toire de Manon Lescaut"
(1875), de Lucay, "Do-cuments relatifs å Tabbe
P." (1883), H. Harrisse,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
