Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Programmusik - Progredient - Progress - Proghression - Progressister, "framstegsmän" - Progressiv - Prohibitiv. Se Skyddstull - Proitos - Projekt, fr. - Projektilbana, artill., skjutk. Se Kulbana
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
341
Progredient-Projektil
342
1600- och 1700-taIen blefvo sådana tonmålningar
allt vanligare. Froberger t. ex. skildrade
på orgel Jakobs himmelsstege, ett skeppsbrott
m. m., Kuh-nau framställde bibliska historier i
klaversonater, medan Bibers violinsonater voro mer
stödda på stämningsprogram. F. Couperins graciösa
små ton-målande klaverstycken ha bibehållit sin
friskhet. Seb. Bachs mäktigt stämningsgifvande
orgelkoraler af sågo nog att återge vissa psalmers
idéinnehåll, .och Glucks operauvertyrer te sig som
programmatiska själsmålningar. Haydn kunde som bekant
finna en naiv konstnärsglädje i tonmålningar; i hans
passionsmusik "Sieben worte am kreuz" förhärskar
dock målningen af det själiska. Dittersdorf skref
metamorfossymfonier (efter Ovidius). Vurmen för
braskande bataljstycken nådde en höjdpunkt hos
orgelvirtuosen Vogler. Dylika blefvo under de
Napoleonska krigen ytterst vanliga i kammar-,
orkester- och instrumentalsolomusiken; själfve
Beetho-ven skattade däråt i sin orkesterfantasi
"Slaget vid Vittoria". öfver sin programmatiska
pastoralsymfoni satte han emellertid mottot "mer
känsla än måleri". En tidig företrädare af den moderna
programmusiken var Spohr med sina symfonier "Weihe
der töne", "Die vier jahreszeiten" m. fl. Det var
dock Berlioz (se d. o.), som (genom sin "Sinfonie
fantastique") gaf uppslaget till den nya tidens
särskildt utmärkande programmusik. Denna sammanhänger
med den moderna tonkonstens starka subjektivism
och därur härflytande böjelse för form-frihet, och
det blotta yttre tonmåleriet spelar där endast en
roll som tillfälligt medel för ändamålet, som är
uttryckandet af affekter och känslostämningar. Med
rika impulser från Wagners musikdrama omgestaltade
Liszt denna symfonimusik till ensatsig, med slopande
af den vedertagna sonat-formen, och lyfte dess
ideella innebörd till ett högre plan (se Liszt
och Symfonisk dikt). Bland hans efterföljare
har främst Kichard Strauss (se d. o.) odlat
arten i stora mått, med rikare utbyggd form och
väldigt uppbjudande af effektmedel i tekniken,
i polyfoni, kolorit och karakteriserande tematik.
E. F-t.
Progredient (af lat. prögredi), framåtgående.
ProgrerSS (lat. progre’ssus), framåtskridande,
utveckling mot höjdpunkten, förkofran; fortskridande
(i tänkandet) från grund till följd. Jfr Kulmen
och Regress.
Progression (lat. progrefssio), framskridande,
fortgång, tillväxt i jämn proportion; mat.,
en rad af storheter, hvilka äro bildade enligt
en gifven lag. Ordet användes företrädesvis
inom elementar-matematiken, där hufvudsakligen
tre olika slags progressioner behandlas,
nämligen aritmetiska, geometriska och
harmoniska progressioner; eljest begagnas
vanligen det liktydiga ordet serie (se d. o.).
(I. F.)
ProgressFster, "framstegsmän" (af lat. pro-gre’ssus,
framsteg), är ett i många länder med förkärlek
användt politiskt partinamn. I Spanien kallade
sig på 1830-talet den radikalare gruppen bland
cristinos (änkedrottning Maria Kristinas anhängare)
för progressistas, medan motpartiet benämnde den
exaltados (se d. o.). I Frankrike samlades efter 1898
års val de moderata oppositionsgrupperna, särskildt
återstoderna af den gamla "vänstra centern" samt
"opportunisterna", af Mé-
line till ett "progressistparti". Det utgör ännu
kärnan af de moderatkonservative republikanerna och
räknade 1914 i deputeradekammaren 54 medlemmar. I
Kapkolonien var progressister länge namnet på det
brittiskt sinnade parti, som bekämpade det holländska
landtmannapartiet, afrikander-partiet; det har nu
uppgått i det sydafrikanska unionistpartiet. I
Nord-Amerikas förenta stater kallade sig den
grupp inom det republikanska partiet, hvilken
ogillade Tafts politik såsom alltför konservativ
och hyllade sig till Roosevelt, från 1909 för
progressive republicans (i dagligt tal benämndes den
"insurgenter"). I Ryssland är progressister namnet
på en moderatliberal grupp inom riksduman, som står
de konstitutionelle demokraterna ("kadetterna")
nära. Partinamnet progressister förekommer äfven
ofta i de sydamerikanska staternas politiska lif.
V. S-g.
Progressiv (af lat. prögredi, gå fram), fortgående,
stadd i jämn tillväxt, gradvis stigande. - Progressiv
beskattning. Se Inkomstskatt, sp. 668-669. -
Progressiv metod, detsamma som induktiv metod
(se Induktion 1). - Progressiv muskel-atrofi. Se
Muskelsjukdomar, sp. 1460, och Ryggmärgssjukdomar. -
Progressiv mutation. Se Mutation, sp. 1483. -
Log. Progressivt bevis, detsamma som deduktivt bevis
(se Bevis), d. v. s. bevis, som går från det allmänna
till det enskilda. Motsats regressivt 1. in duk ti
vt bevis.
Prohibitiv (af lat. prohibere, afvända, hindra), som
tillbakahåller eller hindrar, starkt inskränkande,
afspärrande, som syftar till förbud. - Prohibitiv
system. Se Skyddstull.
PröTtOS (grek. npoTios, lat. Proetus), grek. myt.,
var son till Abas och tvillingbroder till Akrisios,
af hvilken han fördrefs från fäderneriket, Argos. Med
bistånd af sin svärfader, den lyciske konungen
lobates, lyckades det honom dock att återvinna sin
arfslott. Han namnes som härskare öfver Argos, men
synes ha delat riket med Akrisios och själf tagit
sitt härskarsäte i Tiryns. Hans döttrar, proitiderna
(Lysippe, Ifinoe och Ifianassa) blefvo, emedan de
försyndat sig antingen mot Dio-nysos eller mot Hera,
straffade med vansinne, men botades af Melampus
(se d. o.). A. M. A.
Projekt [-Je’kt], fr, projet (af lat. projifcere,
framkasta), förslag, plan, utkast. - Projektera,
framlägga förslag, göra utkast till, planlägga;
tillärna.
Projektil [-jektil; af lat. projlcere, framkasta],
Kula, artill., skjutk., en kropp afsedd att utslungas
ur ett eldvapen. Till artilleripjäser användes
ursprungligen kulor af sten, och sådana bibehöllos
på vissa håll för kanoner ännu under 1500-talet samt
för slätborrade mörsare ända inpå 1800-talet. Redan
på 1300-talet började man äfven använda järnkulor
(t. ex. morerna vid Alge-ciras’ belägring, 1343, och
engelsmännen vid Crécy, 1346), och småningom blefvo
dessa de vanligast förekommande. Under 1400- och
1500-talen nyttjades d ek äfven, ehuru mera sällan,
kulor af bly eller koppar. Kulorna, som fordom äfven
benämndes "lod", voro till en början alltid massiva,
men redan 1433 påstås furst Malatesta af Rimini ha
uppfunnit ett slags ihålig kula, be-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
