Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Pronomen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
hanget ha afseende på l:a, 2:a eller 3:e
personen. Den vanliga indelningen af pronomina,
som för öfrigt icke strängt logiskt är gjord
efter samma indelningsgrund, är i personliga,
possessiva, demonstrativa, determinativa, relativa,
interrogativa och indefinita. Alla dessa klasser kunna
i allmänhet - utom de rent personliga samt ett eller
annat för öfrigt, t. ex. bland de indefinita man,
bland interrogativa hvem, hvad, bland relativa
som o. s. v. - användas såväl substantiviskt
som adjektiviskt. - Personliga l. personella
(lat. pronomina personalia, d. v. s. pron., som ha
afseende på person) äro de pronomina, som uttrycka
en bestämd person (i rummet eller tiden), den
talande: första personen, den tilltalade: andra
pers., den omtalade: tredje pers. Pronomina äro
egentligen ockasionellt använda egennamn för de
olika personerna. Så t. ex. betecknar den talande
sig med namnet jag o. s, v. De personliga pronomina
i sv. äro för l:a pers. sing. jag, pl. vi, som
endast då i egentligaste mening är l:a pers., när
alla däri inbegripna äro eller tänkas vara talande
(annars betecknar vi den talande tillsammans med
andra, i hvilkas namn den förre talar); för 2:a
pers. sing. du, pl. I, samt tilltalsordet ni (Ni)
såväl till en som till flera personer; för 3:e
pers. finnas i motsats till l:a och 2:a pers. till
genus skilda ord: han, hon, det, pl. däremot för
alla genera de. Egentligen äro blott han, hon, de,
använda om personer, personliga pronomina; emellertid
kallas de, använda om opersonliga och liflösa föremål,
liksom det och ett ofta i detta fall i st. f. han,
hon användt den, personliga pronomina, när de icke
direkt uttrycka ett påpekande. Pronomina för 3:e
pers. stå på gränsen till de demonstrativa. I
regel ha de också utvecklats ur dessa, som i
sv. otvetydigt fallet är med den, det, de. Han och
hon torde också ytterst gå tillbaka på demonstrativa
pronominalstammar. Äfven l:a och 2:a pers. torde
ytterst återgå på demonstrativa pronominalstammar,
ehuru detta med mindre säkerhet kan påstås och
uppvisas. Till de personliga pronomina räknar man
med skäl de reflexiva (eg. "tillbakaböjande")
l. tillbakavisande pronomina, som i oblik kasus
såsom adverbial och objekt hänvisa på subjektet
i samma eller i en däraf beroende sats. För
l:a och 2:a pers. äro de lika med de egentliga
personliga pron. (mig, oss, dig, eder, er), för 3:e
pers. sing. och pl. sig. Man brukar också anföra
s. k. reciproka pronomina (lat. pronomina reciproca),
som uttrycka en växelverkan, t. ex. hvarandra, hvilket
liksom reflexivum endast kan stå som objekt eller
adverbial. - Possessiva (d. v. s. pron., som uttrycka
egaren) kallas vissa adjektiviska pronomina, som
användas i st. f. genitiven af de personliga pronomina
för att uttrycka egaren (possessiv genitiv). De äro
bildade af de personliga pronomina (utgå egentligen
från deras ursprungliga genitivformer) och äro för
l:a och 2:a pers. med afseende på en eller flera egare
(motsvarande sing. och pl. af pers. pron.) resp. min,
vår, din, eder, er och som tilltalsform eder, er
(Eder, Er). För 3:e pers. åter användes gen. af
pers. pron.: hans, hennes, dess, deras. De reflexiva
pron. poss. äro för l:a och 2:a pers. lika med de
egentliga pron. poss., men för 3:e pers. nyttjas
såväl om en som flera egare sin.
- Demonstrativa l. utvisande äro
sådana pronomina, som medelst utpekande beteckna ett
bestämdt föremål i rummet eller själfva föremålets
läge i rummet eller den riktning, i hvilken ett
föremål är eller tankes. Läget kan vara närmare
eller fjärmare från den talande, hvarför i de
olika språken finnas olika pronomina för olika
lägen, riktningar och afstånd. I sv. uttrycka
denne och den här närhet, den där - pron. hin
lefver kvar blott i ett par förbindelser - ett
visst afstånd från den talande; den (det, de)
är i det närmaste indifferent. Från att uttrycka
läge i det egentliga rummet kunna naturligtvis de
demonstrativa pron. äfven uttrycka hänvisning på
vissa punkter och afstånd i tiden och därmed hänvisa
på ett för längre eller kortare tid sedan nämndt,
i det följande uttryckt föremål (l. föreställning
o. s. v.) i satsen. De demonstrativa pron. och
pronominalstammarna torde vara de ursprungligaste
och medelbart eller omedelbart ha gett upphofvet till
de flesta öfriga pronomina. De kunde och kunna ännu,
oftast åtföljda af förtydligande åtbörder, användas
för olika förhållanden (demonstrativt, interrogativt
o. s. v.) och ha sedan småningom genom bruket
fått fasta betydelser. De voro och äro i egentlig
mening deiktiska (betecknande olika grad af deixis,
hänvisning). Den svagaste grad af deixis betecknar
de anaforiska (demonstrativerna eller 3:e personens)
pronomina, som svagt hänvisa på någonting i satsen
omedelbart nämndt (jfr Anafor). Blott en
underafdelning under de demonstrativa pronomina äro de
determinativa ("begränsande", "inskränkande"), som
utpeka ett föremål o. s. v. under bestämd begränsning
och uteslutning af andra tänkbara. Oftast hänvisa de
endast på den i en följande attributsats (relativ
o. s. v.) innehållna begränsningen, t. ex. det är
den mannen, som vi söka, hvarest den säges vara
determinativt pron. Som determinativa pron. bruka
uppföras själf, den, densamme (s. k.
identitetspronomina). - De relativa pronomina
(d. v. s. de, som syfta på, hänföra sig till något)
ha i regel i de indoeuropeiska språken utvecklats ur
de demonstrativa på det sätt, att en ursprungligen
med demonstrativt pronomen inledd hufvudsats småningom
nedsjunkit till grammatisk bisats. I satsen jag mötte
en gosse; den frågade mig är den ännu demonstrativ,
men i jag mötte en gosse, den (där) frågade mig har
den blifvit relativ. Dock kunna relat. pron. utvecklas
också ur interrogativen, naturligen genom det
s. k. indirekt frågande stadiet; så sv. hvilken,
hvad o. s. v. Förutom den finnes i sv. följande
relat.: som, oböjligt användt för alla genera och
numeri, utveckladt ur ett lokal-instrumentalt adverb
(historiskt = grek. α̃μα, samtidigt o. s. v.),
samt hvilken, hvilket äfvensom hvem, hvad.
- De interrogativa l. frågande pronomina äro i sv. hvem,
hvad, endast subst., samt hvilken, hvilket, sammansatt
hvilkendera, hvad för en o. s. v. I regel höra
interrogativen till de ursprungligaste, d. v. s. af
interrogativa rötter utvecklade pron. Dock kunna de
äfven ha uppkommit så, att i disjunktiva frågor med
demonstr.-pronomen, där frågan låg endast i tonen och
situationen för öfrigt, t. ex. den eller den?, detta
småningom blef bäraren för den frågande betydelsen.
- De indefi-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
