Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Proportion - Proportionalcirkel, mat. - Proportionalia. Se Räkneord - Proportionaliteter, lat., i jämn mån, i proportion - Proportionalitetsgräns. Se Hållfasthet, sp. 52 - Proportionell. Se Inkomstskatt, sp. 668 ff. - Proportionella val
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
385
Proportion-Proportionella val
386
Proportion (lat. propo’rtio), förhållande,
jämnt förhållande, mån; riktigt förhållande,
öfverensstämmelse, jämnmått, symmetri; delars
förhållande sinsemellan och till det hela; form,
dimension. - 1. I matematiken säges proportion
förefinnas mellan två storheter, om den ena kan
uttryckas i den andra som mått (jfr Förhållande). Fyra
storheter sägas vara i samma proportion, eller
vara proportionella, om proportionen mellan den
första och den andra är lika med proportionen
mellan den tredje och den fjärde. På samma sätt
sägas tre storheter vara i samma proportion,
eller vara proportionella, om proportionen mellan
den första och den andra är lika med proportionen
mellan den andra och den tredje. Dessa tre storheter
bilda en "geometrisk progression" (se d. o.). Jfr
Harmonisk proportion. - 2. Mus., i inensuralmusiken
den genom bråktal i företeckningen angifna
förminskningen eller förhöjningen af notvärdena i
jämförelse med de omedelbart föregående, eller med
medelnotvärdet (integer valör}. Så t. ex. innebär
beteckningen 1/s ett tre gånger långsammare tempo,
3/i ett tre gånger fortare. Jfr Sesquialtera. -
Proportionerad 1. Proportionerlig, som innehar de
riktiga proportionerna, väl afpassad, väl inrättad;
välbyggd, välväxt. .-. Proportionslära kallas läran
om proportioners och proportionella storheters
egenskaper. Denna lära behandlas af Euklides i
femte boken af "Elementa", hvilken till formen är
geometrisk, men i sak tillhör både aritmetiken och
geometrien. .- Proportions-part kallas vid bruket
af logaritmer den korrektion, som anbringas hos
en sökt logaritm (eller ett motsvarande tal), då
det gifna talet (eller den gifna logaritmen) icke
exakt anträffas i tabellen. Om t. ex. den gifna
logaritmen är 5,9370186, så är närmast motsvarande
tal 865,000, svarande mot logaritmen 5,9370161. För
att erhålla ett exaktare resultat tillägges den
proportionspart (5), som svarar mot differensen
(25) mellan de båda logaritmerna, hvarigenom talet
blir 865,005. Proportionsparterna finnas i allmänhet
utsatta i tabellerna.
Proportionälcirkel, mat., kallas ett instrument,
med hvars tillhjälp åtskilliga enklare räknefrågor
kunna utan kalkyl besvaras. Instrumentet består
vanligen af en passare, hvars båda ben äro graderade
på flera olika sätt, hvart och ett gällande för
något visst slag af räkning. Instrumentet är, som
namnet anger, närmast afsedt för sådana frågor,
som kunna lösas genom successiv användning af
proportioner. Flera olika proportionalcirklar ha
blifvit konstruerade. Bland de äldre må särskildt
nämnas Galileis och Biirgis, båda uppfunna i slutet
af 1500-talet
Proportionalia. Se Käkneord.
Proportionäliter, lat., i jämn .mån, i proportion.
Proportionalitetsgräns. Se Hållfasthet, sp. 52.
Proportionell (lat. proportionälis), stående i
jämnt förhållande, afpassad. - I matematiken säges
en storhet vara proportionell mot en annan, om
förhållandet mellan dem är konstant, samt o m-vändt
proportionell, om produkten af de båda storheterna
är konstant. Om betydelsen af att tre eller fyra
storheter äro proportionella se under Proportion. -
Proportionella val. Se
Tryckt den 18/3 15
d. o. - Proportionell beskattning. Se
Inkomstskatt, sp. 668 ff.
Proportionella val. Proportionellt valsätt
är den tekniska benämningen på ett särskildt
förfaringssätt vid val, som på senare tid såväl i
den statsrättsliga litteraturen som i användningen
vunnit mycket beaktande. Både historiskt och logiskt
står behof vet af en dylik reform af valförfarandet
i nära samband med den moderna statens utveckling i
demokratisk riktning. I samma mån som grundsatsen
om alla medborgares lika politiska rättigheter
- den franska revolutionens "égalité" - vunnit
erkännande som statslifvets grundval, har nämligen
också valkretsens betydelse som en verklig politisk
enhet alltmera minskats, så att den numera i de flesta
fall kan uppfattas som endast en, mer eller mindre
tillfällig, sammanfattning af medborgare, hvilka mer
eller mindre af bekvämlighetsskäl sammanförts till
ett valkollegium. Men härigenom har också den logiska
grunden för det ärfda valförfarandet, majoritetsvalet,
allt mer bortfallit. Att uppmärksamheten så starkt
kommit att riktas på denna omständighet, torde
för öfrigt främst bero därpå, att samtidigt med
den nyss antydda utvecklingen gått en synnerligen
kraftig utveckling af partiväsendet. Det hör
nämligen till majoritetsvalsystemets mest i
ögonen fallande egendomligheter, att de olika
partiernas styrkeförhållande i den lagstiftande
församlingen i högst väsentlig mån blir beroende af
valkretsindelningen. Att under dylika förhållanden
kritiken af det gällande valsystemet varit liflig
och en mängd förslag till olägenheternas afhjälpande
framkommit, är ju endast hvad man kunnat vänta.
Åtskilliga af de framkomna förslagen äro dock
knappast att anse som verkliga förbättringar. Dit hör
exempelvis förslaget att göra valkretsarna så små,
att hvarje krets väljer endast en representant. Dels
finner man nämligen lätt, att om också ett
genomförande af denna princip ofta medför, att
olägenheterna i praktiken framstå som något mildrade,
bli de dock ingalunda helt aflägsnade. Dels möter
det stundom rätt stora praktiska svårigheter
att uppdela särskildt de stora städerna i väl
afpassade enmanskretsar. Ett uppslag i rätt riktning
innebär däremot förslaget att, med genomförande af
tillräckligt stora valkretsar, införa den föreskrift,
att hvarje valsedel må upptaga endast ett enda namn -
ett valsätt, som är föreslaget redan 1793 af Condorcet
och som för närvarande tillämpas i Japan. Någon fullt
användbar valmetod kan man emellertid icke erhålla
genom denna enkla föreskrift. Man inser ju nämligen
lätt, att en kandidat, som är särskildt populär,
ofelbart kommer att erhålla ett betydligt större
antal röster än som erfordras för att trygga hans val,
och att därigenom hans partivänner komma att erhålla
ett mindre inflytande på valets utgång, än de skulle
kunnat få, om de kunnat inrätta sin röstning så, att
han erhållit endast det nätt och jämnt erforderliga
antalet röster.
Sträfvan att med enklaste medel afhjälpa den
nyssnämnda olägenheten leder helt naturligt till en ,
valmetod, som föreslagits af Andrse i Danmark 1855 ;
och af Hare i England 1857, och som också i
Danmark varit i faktisk användning. Detta
system medger valmännen frihet att på röstsedlarna
22 b. 13
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
