- Project Runeberg -  Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 22. Possession - Retzia /
387-388

(1915) Tema: Reference
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Proportionella val

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

387

Proportionella val

388

uppföra flera namn, hvarvid rösterna tillgodoräknas
den i första rummet upptagne kandidaten, intill dess
han erhållit så många röster, som erfordras för att
förklaras vald, därefter den i andra rummet upptagne
o. s. v. Detta system är till sin grundprincip
synnerligen enkelt, men kan icke betraktas
som tillfredsställande förr, än två väsentliga
svårigheter blifvit lyckligt öfvervunna. Att börja
med är det svårt att finna en tillfredsställande
regel för att bestämma det rösttal, som bör fordras,
för att en kandidat skall förklaras vald, och därnäst
erfordras en lösning af spörsmålet, hvilka röstsedlar
skola tillgodoräknas det först upptagna namnet och
hvilka det andra eller ännu något senare namn. Både
Andrse och Hare föreskrefvo, i det förstnämnda af
seendet, att för val skulle erfordras ett rösttal
lika med den s. k. valkvoten, d. ä. den kvot,
som uppkommer, när hela antalet afgifna röster
divideras med antalet af de mandat, som skola vid
valet besättas. Regeln är, som synes, enkel nog,
men kan tyvärr icke upprätthållas för alla mandaten,
enär rösterna icke räcka till. Det fordras därför
supplerande bestämmelser, hvilka ingalunda äro lätta
att formulera, så att full rättvisa ernås. Den andra
af de antydda svårigheterna undanröjdes likaså på
alldeles liknande sätt af båda förslagsställarna,
i det de helt enkelt föreskrefvo, att valförrättaren
skulle taga röstsedlarna i behandling i tur och
ordning, allteftersom de händelsevis kommo under
hans händer. Det element af lotteri, som härigenom
infördes i valuträkningen, ansågo de icke medföra
någon af sevärd olägenhet.

I båda de anmärkta hänseendena har man senare
sökt förbättra den Andrse-Hareska valmetoden,
och ur dessa försök har bl. a. den metod
framgått, som f. n. förordas af de engelske
proportionalisterna. I denna metod har man,
åtminstone till väsentlig del, frigjort sig från
slumpens inverkan på val-uträkningen, genom att
föreskrifva, att det röst-öfverskott, som återstår
för en grupp röstsedlar, innehållande samma namn
i första rummet, sedan ifrågavarande kandidat
förklarats vald, skall fördelas mellan de namn,
som stå i andra rummet å sedlarna, i förhållande
till den rösttillslutning dessa namn erhållit inom
gruppen. Äfven den valmetod, som förordas af den andra
svenska proportionsvals-kommittén är, åtminstone
till väsentlig del, uppbyggd på den Andrse-Hareska
tankegångens grund, endast att grundtanken blifvit
ur matematisk synpunkt fördjupad och förenklad.

Bland proportionella valmetoder, som äro i väsentlig
mån skilda från den Andrae-Hareska, förtjäna särskildt
de s. k. listmetoderna ett omnämnande. Dessa metoder
utgå från den faktiska existensen af organiserade
partier och kunna beskrifvas som en samtidig dubbel
röstning, afseende å ena sidan partiet, å andra sidan
personerna. Partisamhörigheten mellan vissa grupper
af kandidater fastslås genom deras sammanförande på
listor, hvilka före valet på lämpligt sätt uppgöras
och offentliggöras. Dylika metoder användas i Belgien,
i flera af de schweiziska kantonerna o. s. v. Hit
hörde också den metod, som föreslogs af den
första svenska proportionsvalskommittén. Äfven den
f. n. gällande svenska valmetoden tillhör närmast
samma typ, ehuru här inga officiella vallistor
förekomma, utan valmännen själfva tillåtas

ange sin samhörighet med ett parti genom att öfverst
på röstsedeln ange en partibeteckning. I fråga om
valmetoder af denna typ kan man vid valuträkningen
alltid särskilja två olika moment, nämligen dels ett
afgörande af, huru många mandat skola tillfalla hvart
och ett af de vid valet representerade partierna,
dels en särskild valuträkning inom hvarje parti. Den
senare valuträkningen erbjuder ur principiell
synpunkt egentligen samma svårigheter som hela det
ursprungliga valproblemet, men i allmänhet nöjer man
sig med att vid densamma tillämpa antingen en ren
majoritetsmetod eller också någon mycket förenklad
form af proportionsval, med den motiveringen, att
dels urvalet mellan de kandidater, som tillhöra
samma parti, icke är af samma vikt som fördelningen
mellan partierna, dels dessa partival af se mindre
antal mandat och därför enklare former kunna anses
tillräckliga. Mandatfördelningen mellan partierna kan
synas enkel, men den har det oaktadt gett upphof till
lifliga strider, hvarvid hufvudsakligen två olika
ståndpunkter gjorts gällande. De» ena ståndpunktens
anhängare förfäkta den meningen, att man egentligen
för hvarje mandat, som tillföres ett parti, borde
kräfva ett rösttal lika med den ofvan definierade
valkvoten. Men då de olika partiernas rösttal i
allmänhet icke utgöra jämna mångfalder af denna
valkvot, skulle efter denna fördelningsmetod i
allmänhet ett eller flera mandat bli öfver, hvilka
icke skulle kunna tillerkännas-något parti. Man bör
då, enligt denna ståndpunkt, undersöka, för hvilka
partier röstöfverskotten, sedan jämna mångfalder
af valkvoten fråndragits, äro störst, och därefter
tillerkänna de återstående mandaten hvart efter
annat åt de partier, för hvilka dessa öfverskott
äro störst. Anhängarna af den andra ståndpunkten
förmena däremot, att den omständigheten, att icke
alla mandaten kunna fördelas, när man fordrar en
full valkvot för hvarje mandat, tyder på, att man
fordrat för mycket, och lösa därför svårigheten
genom att nedsätta det röstkvantum, som fordras
för hvarje särskildt mandat, jämnt så mycket som
erfordras, för att alla mandat skola kunna utdelas. I
praktiken utföres fördelningen efter denna senare
metod merendels med hjälp af en af belgiern D’Hondt
formulerad regel, hvilken, uttryckt i enklaste form,
lyder sålunda: man dividerar partiernas rösttal
successivt med de hela talen l, 2, 3 o. s. v.; de
så erhållna kvoterna ordnas efter storleken, och så
många afräknas från början, att antalet blir lika med
antalet mandat att bortge; hvarje parti tillerkännes
slutligen ett mandat, för hvarje gång en af dess
rösttal bildad kvot förekommer bland de af räknade
kvoterna. I den gällande svenska valmetoden har denna
D’Hondtska regel kommit till användning.

Här ofvan ha endast de ur systematisk
synpunkt viktigaste proportionella valmetoderna
behandlats. Emellertid torde ännu några få dylika
metoder förtjäna ett kort omnämnande, antingen därför
att de vunnit användning i praktiken, eller därför
att de innebära nya uppslag. Bland metoder tillhörande
den förra af dessa grupper torde det s. k. kumulativa
valsättet vara den viktigaste. Äfven1 denna valmetod
utgör en utveckling af den ofvan som urtyp framställda
ettnamnsmetoden. Den innebär i korthet, att hvarje
valman till sitt förfogande

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Dec 10 18:59:06 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/nfcb/0210.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free