Print (PDF) - On this page / på denna sida - Provence - Provence-Alperna. Se Alperna, sp. 698 - Provenceolja. Se Olivolja - Proveniens - Proveniensprincipen. Se Arkivvetenskap - Provensaler - Provensalska språket och litteraturen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
435
Provence-Alperna-Provensalska språket och litteraturen
436
provensalerna, som utmärkas af liflig fantasi
och godtrogenhet, ha en egen litteratur och
tala ett särskildt språk, som grundar sig på det
latinska folkspråket (se Provensalska språket och
litteraturen). - Den äldsta kända befolkningen
i dessa trakter voro ibererna, som undanträngdes
v. om Rhöne af ligurerna, hvilka i sin tur i 2:a
årh. f. Kr. började vika för kelterna (gal-lerna). På
kusten hade fenicierna och grekerna anlagt nybyggen. I
2:a årh. f. Kr. gjorde romarna södra Gallien till en
romersk provins, sorn omfattade Languedoc, Dauphiné
och P. samt kallades Provincia gallica, men efter hela
Galliens eröfring genom romarna Provincia (1. Qallia)
nar-bonensis. Sedan största delen af Languedoc i
början af 400-talet eröfrats af västgöterna och
Dauphiné vid midten af samma årh. af burgun-derna,
inskränktes namnet Provincia till området mellan
Rhöne, Durance, Alperna och Medelhafvet, hvilket
tillhörde romarna ända till 470-talet, då det
eröfrades af västgöterna. Det tillhörde därefter
östgoternas och (sedan 536) franker-nas rike,
kom vid delningen mellan Ludvig den frommes söner
(843) till Lotharringien och togs 863 af Karl den
skallige. 879 förenades P. med det af Boso bildade
cisjuranska konungariket, 933 med konungariket Burgund
1. Arelat och 1032 med Tyskland. Grefvarna af Arles,
som egde större delen af P. och därför äfven kallades
grefvar af P., stodo dock i ringa beroende af de
tyske konungarna. När deras ätt utgick på manssidan
(1093), öfvergick P. genom giftermål (1112) till
Raimund Berengar, grefve af Barcelona, af huset
Arago-nien. Hans ätt utgick på manslinjen 1245 med
Raimund Berengar IV, och P. öfvergick genom hans
dotters gifte till Karl af Anjou, Ludvig den heliges
broder, som sedermera äfven blef konung af Neapel
och Sicilien. Dennes arfvingar egde P. till 1382, då
Johanna I i Neapel insatte Ludvig I, hertig af Anjou,
franske konungen Karl V:s broder, till adoptivson och
arftagare af sina besittningar. Hans siste ättling,
Karl III, som icke hade några barn, insatte franske
kronprinsen Karl (Karl VIII) till arftagare, och
denne förenade P. med franska kronan. Sedan bildade
P. en provins i Frankrike och ett guvernement, tills
det 1789 vid departementsindelningen fördelades
på ofvan-nämnda departement. - Som prins bar Ludvig
XVIII titeln grefve a f P. (J-
F. N.)
Provence-Alperna [pråvä’s-]. Se Alperna, sp. 698.
Provenceolja [pråväV]. Se Olivolja.
Proveniens (af lat. provenire, uppkomma), uppkomst,
härkomst.
Provenie^sprincipen (jfr Proveniens), ar-kivlerm. Se
A r k i v v e t e n s k a p.
Provensäler, invånarna i Provence; i
litteraturhistorien ofta liktydigt med trubadurer.
Provensalska språket och litteraturen. Det i Gallien
talade latinet visar ganska tidigt en olika utveckling
i söder och i norr, en olikhet, som torde bero på
såväl kronologiska och etnologiska som politiska
orsaker. Denna olikhet blir småningom allt större,
och vid litteraturperiodens början talas i Gallien två
romanska idiom med så pass olika karaktär, att de med
rätta pläga betecknas som olika språk, i n. franskan,
i s. provensalskan. Denna in-
delning eger ännu i dag giltighet, ehuru franskans
inflytande under tidernas lopp blifvit allt
starkare, så att provensalskan som talspråk nu
existerar endast under form af en mängd olika
patois. Som litteraturspråk täflade provensalskan
under 1100-och 1200-talen med franskan för att sedan
sjunka i glömska, tills den under 1800-talet tack
vare felibrerna (se Feliberförbundet) upplefvat en
renässans, om hvars varaktighet det ännu är för tidigt
att döma. - Gränsen mellan franskan och provensalskan
bildas af en linje, som från Dor-dognes inflöde i
Garonne böjer sig åt n., inneslutande Limousin, en
del af Marche och Auvergne, träffar Rhöne något s. om
Lyon, fortsätter i s. ö. till Alperna och följer dem
ned till Medelhafvet.
- De medeltida trubadurerna kallade sitt
språk langue romans 1. romans. Namnet proensal
framträder på 1200-talet och beror därpå, att
ordet Provincia då började användas som beteckning
för hela södra Frankrike med undantag af Gascogne. Det
bekanta namnet på provensalskan langue d’oc kommer af
dess uttryck för svarsordet ja, oc (af lat. hoc).
I motsats härtill kallades franskan langue d’oil
(af oil, ja, numera oui, af lat. hoc illi}.
- De viktigaste drag, hvarigenom provensalskan, sådan
vi känna den genom det medeltida litteraturspråket,
skiljer sig från franskan, äro följande. 1)
Fonetiska skillnader a) Vokalerna. Fritt
be-tonadt a som i fr. blir e (lat. mare > fr. mer],
kvarstår i provens, (mar). Det är efter detta
väsentliga karakteristiken den ofvan angifna gränsen
är dragen. Fritt betonadt öppet e och öppet o,
som alltid diftongeras i fr. (pedem > pied, cor >
cuer > cceur), diftongeras i provens, endast under
vissa villkor, särskildt då j följer (pe, men ferio >
fier, cor, men folium >> fuelh). Slutet betonadt
o och e, som i fr., ge eu och oi (florem > fleur,
debere >» devoir), kvarstå i provens, (flor, dever).
Lat. au, som i fr. blir o, kvarstår i provens,
(aurum >. fr. or, provens, aur). Obetonadt finalt
a, som i fr. blir 9, kvarstår i provens, (via >»
fr. vie, provens, via). Medan i fr. den posttoniska
vokalen i latinska pro-paroxytona alltid faller,
under det finalvokalen kvarstår, är förhållandet
i provens, i vissa fall motsatt. Jfr nascere >>
fr. naitre, provens, naisser, ju-venem >> fr. jeune,
provens, joven. Fallande diftonger samt triftonger,
hvilka i fr. reducerats, kvarstå i provens, (éu, du,
éi. iéu, uéi etc.). Inga na-salvokaler finnas i
provens, b) Konsonanterna. In-tervokalt t, p, k,
som i fr. försvinner (vita >> vie), blir v (sapere >>
savoir) och y (plicare ^> ployer), blir i provens, d
(vida), b (sober] och g (plegar), Intervokalt d, som
i fr. försvinner (laudare Z> lou-er), blir i provens,
s (lauzar). Intervokalt tr, dr, som i fr. bli r
(patrem >> per e, er eder e >> croire), bli i provens,
ir (paire, creire). S faller i fr. framför kons.
(asinum >> dne), kvarstår i provens. (asne).
N, som i latinet var intervokalt, men i provens, till
följd af finalvokalens fall blir finalt eller kommer
att stå framför ett böjnings-s, kan vare sig
falla eller kvarstå: "n instable"
(pa-nem > pan 1. pä, panis > pans 1. pas). 2)
Morfologiska skillnader. Deklinationssystemet
följer i stort sedt samma utveckling som i
franskan. Inom konjugationen märkes, att lat.
pluskvamperfektum indikativ (amaram för amaveram),
som i fr. gått förloradt, i provens, kvarlefver
med betydelse af
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
