Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Provensalska språket och litteraturen - Proventivknopp, bot. Se Opsigoni - Proveny - Proverb
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
439
Proventivknopp-Proverb
440
de bilda en anknytning till den populära diktning,
som måste ha legat till grund för trubadurernas
konstpoesi, äro bl. a. pastourellen, romansen,
alban och balladen. Man plägar med Diez indela
trubadurdiktningen i 3 perioder, den första 1090-1140,
den andra, som representerar höjdpunkten, 1140-
1250, den tredje 1. dekadansperioden 1250-92, allt
naturligtvis tämligen godtyckligt valda årtal, som
dock kunna göra anspråk på relativ riktighet. -
Man känner omkr. 3,000 trubadurdikter, fördelade
på något mer än 400 författare. Namnen på några
af de viktigaste trubadurerna må här nämnas. Till
l:a perioden höra, utom den redan nämnde Guillaume
de Poitiers, M å r c a b r u n (d. omkr. 1150),
den förste mästaren i trobar clus, Jaufre R u d
e l (omkr. 1150), mest känd för sin kärlek till
prinsessan af Tripolis, "la princesse loin-taine",
Bernart de Ventadorn (fr. Ventadour; d. efter 1194),
son till en tjänare på slottet Ventadorn, kanske
den främste som kärlekens sångare och säkert den,
hvars dikter ännu i dag äro mest njutbara, relativt
fri, som han är, från den förkonstling, som tidigt
fick insteg i den Provensalska poesien. Bland 2:a,
"klassiska", periodens skalder märkas Guiraut de
Bornelh (fr. Giraud de Borneil; d. omkr. 1220),
känd för sin kärlekslyrik och sina moraliska
sirventeser, Arnaut Daniel (d. omkr. 1200), den
störste mästaren i trobar clus och af Dante ansedd
som den främste bland de pro-vensalske skalderna,
Bertrand de Born (omkr. 1140-1210), den främste
politiske sirventesförfåtta-ren, som själf tog en
liflig del i striderna mellan Henrik II:s af England
söner och hvars präktiga krigssånger utmärka sig för
en färg och en glans, som icke ha något motstycke
i den fornprovensalska litteraturen, Raimbautaf
Orange (d. 1173) och den af honom älskade B e a
t r i x, grefvinna af Die, P e i r e V i d a l
(d. 1215) och F o l q u e t d e M a r s e i 11 e
(omkr. 1160-1231). Till 3:e perioden slutligen höra
bl. a. R a i m o n de M i r a-v a l (d. omkr. 1220),
Peire Cardinal (omkr. 1210-30), periodens störste
skald, som i satirisk form strängt gisslade
sin samtids svagheter och lyten, samt "den siste
trubaduren", Guiraut R i-quier (1250-94). Orsaken till
trubadurpoesiens förfall och bortdöende ligger till
stor del i arten af denna diktning, som i den alltmer
tilltagande spetsfundigheten och förkonstlingen bar
fröet till sin undergång. Men härtill kommo yttre
anledningar, den politiska ställningen, som tvang
furstarna att mera syssla med tidens allvarliga
frågor än med sångens glada lekar, och särskildt
albi-genskrigen, som försatte samhället i en för den
poetiska alstringen ödesdiger skakning. Ytterligare må
erinras om inkvisitionen samt munkordnarna, som också
torde ha motarbetat den höfviska diktningen. Också är
det slutligen lärodikten och den kyrkliga legenden,
som ta lyrikens plats. I början af 1300-talet sökte
några borgare i Toulouse återupplifva de Provensalska
skaldetraditionerna genom att bilda en akademi,
Consistori del Gay Saber, "den glada vetenskapens
konsistorium". Men detta sällskap, som höll strängt
fast vid de gamla formerna, saknade förmåga att i
dem ingjuta nytt lif.
Om lyriken utgör den utan jämförelse viktigaste delen
af den fornprovensalska litteraturen, äro dock
äfven andra grenar representerade. Sålunda märkas
de båda versromanerna Jaufre och Flamenca, den
senare särskildt betydelsefull som kulturhistoriskt
dokument. Den egentliga epiken är föga odlad och
står i starkt beroende af franska förebilder. Mest
bekanta äro sångerna om Fierabras och.Girart de
Roussillon. Äfven religiös dramatik fanns, men är
i det närmaste förlorad. På 1400-talet ersattes
provensalskan som litteraturspråk af franskan, raen
en del skalder diktade alltjämt på Provensalska,
hvar och en på sin dialekt. Vi nämna B e 11 a u d
de la Bellaudiére (1500-talet) och Saboly (1614-75),
berömd som författare och kompositör till julsånger. I
början af 1800-talet uppträdde i Agen en högt begaf
vad skald, J a s m i n (1798-1864), hvars dikter,
utkomna i fyra delar under namnet Las papilhötos
1843-45, väckte ett utomordentligt uppseende. Han kan
anses som en förelöpare till M is trä l (1830-1914; se
d. o.) och F e l i b e r-f or bundet (se d. o.). Utom
Mistral märkas bland de nyprovensalske skalderna
Joseph R o u-manille (1818-91), berömd både som skald
("Li Margarideto", 1847) och prosatör ("Oubreto en
proso", 1863), ThéodoreAubanel (1829 -86), lyrisk
skald af hög rang ("Li Miougrano en-traduberto",
1860, "Li fiho cTAvignoun"), som äfven med mindre
framgång försökt sig på dramatisk diktning,
Felix Gräs (d. 1901), förf. till bl. a. epopéerna
"Li carbounié" och "Toloza" samt dikter, skalden
och litteraturhistorikern P a u l M a-r i é t o
n (f. 1862), skalderna C r o u s i 11 a t (1814
-99), Mathieu (1829-95) och Roumieux (1829-94). -
Litt.: Raynouard, "Choix de poé-sies originales
des troubadours" (I-VI, 1816-21), C. F. Mahn, "Die
werke der troubadours in pro-venzalischer sprache"
(4 bd, 1846-53), Kosch-witz, "Grammaire historique
de la langue des Fé-libres" (1894), Suchier,
"Die französische und pro-venzalische sprache
und ihre mundarten" (i Gröber, "Grundriss der
romanischen philologie", I, 2:a uppl. 1904 ff.),
J. Vising, "Den Provensalska trubadurdiktningen"
(1904), Beck, "Die melodien der troubadours"
(1908), Anglade, "Les troubadours" (s. å.), Aubry,
"Trouvéres et troubadours" (1910), Schulz-Gora,
"Altprovenzalisches elementarbuch" (2:a uppl. 1911),
Appel, "Provenzalische chresto-mathie" (4:e
uppl. 1912), och Stimming, "Provenzalische
literatur" (1893; i Gröbers "Grundriss", II).
E. S-f.
Proventivknopp, bot. Se O p si gon i.
Proveny (fr. provenu, af lat. provenlre, komma fram,
lyckas), afkastning, inkomst, öfverskott. Jfr Netto
och R e v e n y.
Proverrb (fr. proverbe, egentl, ordspråk), "dramatiskt
ordspråksspel", liten enaktskomedi, som har till
ändamål att ådagalägga sanningen af ett ordspråk;
liten enaktskomedi, som spelas mellan två eller tre
personer och rör sig kring en enda, pikant situation
samt har sin styrka i det fina detaljmåleriet,
i dialogens stämningsfulla raffinemang. På 1600-
och 1700-talet var det ett omtyckt salongsnöje i
Frankrike att "leka ordspråk", i det man kom öfverens
om konturerna till en sådan pjäs och därefter ex
tempore ifyllde dem. M:me de Maintenon skref ett
fyrtiotal proverb för pensionsflickorna i S:t Cyr
(utg. 1829). De förnämste odlarna af arten ha varit
Carmontelle ("Proverbes
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
