Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Prästestånd
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
I spetsen för det svenska prästeståndet stod sedan
1164 ärkebiskopen i Uppsala. Ursprungligen egde
denne att mottaga invigning af ärkebiskopen i Lund,
som därför bar titeln "primas af Sverige". Vid slutet
af 1200-talet upphörde dock faktiskt detta beroende,
i det att Uppsalaärkebiskoparna togo sin vigning
direkt från Rom, och år 1457 kallas ärkebiskopen
i Uppsala i ett påfligt bref primas Sueciæ (utan
att därför ärkebiskoparna af Lund upphörde att bära
samma titel). På ärkebiskopens kallelse sammanträdde
de öfrige biskoparna och ombud från domkapitlen
till synoder, där för hela Sverige gemensamma
kyrkoangelägenheter afhandlades. Biskoparna förvaltade
hvar sitt stift med biträde af domkapitlen. Årligen
skulle de hålla prästmöten för att rådgöra om stiftens
kyrkliga ärenden. Under biskoparna lydde prostar och
kyrkoherdar. Då prästeståndet inneslöt inom sig nästan
alla den tidens bildade män och dessutom var mäktigt
genom stora rikedomar, kom det naturligtvis att spela
en betydande politisk roll. Landslagen föreskref,
att ärkebiskopen skulle vara medlem af konungens
råd, och af de öfrige biskoparna och andra klerker
egde konungen att till rådsherrar utse så många,
som honom behagade. Kanslersvärdigheten bekläddes
under medeltiden med ett enda undantag alltid af
andlige. Biskopar och andra högre prästmän, prelater,
kallades till herredagarna, deltogo i lagmansval,
i bestämmande af bevillningar m. m.
Genom reformationen förlorade prästeståndet de
flesta af de privilegier, som det erhållit under
sverkerska och erikska konungaätterna. Genom 1527
års riksdagsbeslut upphörde det andliga frälsets
egentliga betydelse, och de oerhörda jordbesittningar,
som biskopar, domkapitel, domkyrkor och kloster
förvärf vät, indrogos till kronan. Biskoparnas
rätt till böter och domsrätt i icke kyrkliga mål
upphörde. Konungen blef kyrkans öfverhufvud och
fick i denna egenskap inflytande på biskops- och
prästtillsättningen; dock bevarades i förra fallet
prästerskapets, i senare fallet församlingarnas
valrätt. Prästerna behöllo sina boställen och sin
rätt till 1/3 af tionden (de två öfriga tredjedelarna
indrogos till kronan). De voro fortfarande fria
från gärder och gästning; de egde rätt till nådår,
gifto- och arfsrätt efter stadslag samt kunde ej
afsättas utan rannsakning och dom. Biskoparna upphörde
att ha plats i konungens råd, och hela ståndet
förlorade den aristokratiska karaktär, som det egt
under medeltiden. Det blef nu mera likställdt med de
ofrälse stånden. Trots förlusten af de stora medeltida
företrädesrättigheterna fortfor det dock att utgöra
ett särskildt riksstånd och bekräftades uttryckligen
såsom sådant i 1647 års privilegier för prästerskapet,
de första efter reformationen. Prästernas fri-
och rättigheter utvidgades sedermera genom 1723 års
privilegier och 1789 års Förenings- och säkerhetsakt.
Om också prästeståndet genom reformationen förlorade
sin stormannaställning, upphörde det dock ej att ha
en ganska stor politisk betydelse. Ej blott prelater
kallades till allmänna riksmöten, utan fr. o. m. 1544
äfven ombud för det lägre prästerskapet. Antalet
växlade. I början skickade hvart härad 1–4 ombud;
i 1634 års regeringsform bestämdes, att två härad
skulle slå sig ihop om 1, men från 1639 sändes 1 från
hvarje. Biskopar och
superintendenter voro själfskrifna, och af hvarje
domkapitel skulle enligt 1634 års regeringsform
två medlemmar infinna sig vid riksdag. 1723 års
riksdagsordning föreskref, att det vid riksdag
samlade prästeståndet skulle bestå af alla biskoparna
eller, vid förfall för biskop, en af stiftet i
hans ställe utsedd medlem af kapitlet samt af en
prästman af hvarje prosteri eller kontrakt med
tillåtelse för två eller flera kontrakt att förena
sig om en fullmäktig. Vid 1727 års riksdag bestämde
prästerna ett visst antal riksdagsfullmäktige för
hvarje stift, ett antal, som sedermera bibehölls
ända till 1866. Summan af ståndets ledamöter var,
frånsedt komministrarna, 57, nämligen 12 biskopar,
pastor primarius (sedan 1778) och 44 kyrkoherdar. Om
sättet för valen af prästernas ombud fanns före
1723 ingenting i lag bestämdt. Under Erik XIV:s och
Johan III:s regeringar brukade de utses af konungens
fogdar. Efter 1595 fingo prästerna en tid bortåt
själfva utse sina representanter, men redan tidigt
under 1600-talet öfvergick valrätten, åtminstone i
de flesta stiften, till konsistorierna. Under Karl
XI:s envälde synas emellertid prästerna ha återfått
rätten att själfva utse sina fullmäktige. Denna
rätt bekräftades i uttryckliga ordalag i 1723 års
riksdagsordning och fortfor äfven under den följande
tiden att vara gällande. År 1727 fingo kapellanerna
för första gången rätt att sända egna ombud, men
måste, om de begagnade sig af denna rätt, betala sina
ombuds underhåll. Det blef ock under frihetstiden
sed, att kapellanerna hade representanter vid
riksdagarna, men utan att ge dem något arfvode,
ty korruptionsmedlen från främmande makter voro
fullt tillräckliga för de afsändes underhåll. Från
1778 brukade i regel endast komministrarna i
Stockholm ha egna fullmäktige. Vid 1823 års riksdag
erhöllo universiteten och Vetenskapsakademien
representationsrätt i prästeståndet. Ang. ståndets
sammansättning och formerna för dess riksdagsmannaval
se vidare L. Stavenows afhandling i Göteborgs
högskolas årsskrift 1895. I äldsta tider ansågos alla
riksdagsmän som konungens gäster; men från slutet
af 1500-talet blef det sed, att de underhöllos
af sina hemmavarande ståndsbröder, som fördenskull
sammansköto s. k. herredagspenningar. Ordförande i
prästeståndet var ända till 1720 ärkebiskopen, men
under frihetstiden egde ståndet rätt att själf välja
sin talman. Då det i 1772 års regeringsform stadgades,
att alla sedan 1680 som grundlagar ansedda stadgar
skulle vara upphäfda, återinträdde under gustavianska
tiden det gamla förhållandet, att ärkebiskopen skulle
vara själfskrifven som talman. Detta kvarstod äfven
enligt 1809 och 1810 års grundlagar. Omröstningen
skedde före frihetstiden efter stift, sedermera
per capita.
Prästeståndet spelade under nyare tiden en icke mindre
betydande politisk roll än under medeltiden. En fast
grundval därtill lades genom Uppsala möte 1593,
då ståndet i en kritisk situation angaf den lösen
i de brinnande religionsstriderna, kring hvilken
folket samlades och som blef en af utgångspunkterna
för Sveriges stormaktspolitik. För denna rena lära
uppträdde man sedan med stor själfständighet mot Karl
IX, för kyrkans frihet från störande ingripanden af
statsmakten likaså med framgång t. o. m. mot Gustaf
II Adolf och Axel
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
