Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Psalmbok ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Menighetens deltagande i psalmsången inskränktes dock snart
(från 300-talet), och med kyrkomusikens utveckling
bannlystes den helt från "mässan". (Om den medeltida
latinska hymndiktningen se Hymn.) — I nutida mening
förstå vi enligt nordiskt språkbruk med psalm den
genom lutherska reformationen (och redan förut hos
husiterna) införda religiösa sången på modersmålet
för användning af menigheten vid offentlig gudstjänst
eller enskild andakt som uttryck för det kristna
troslifvet. Till psalmens karaktär hör att vara på
en gång sångbar, enkel och folklig (till skillnad
från det religiösa kvädet) samt högstämd och värdig
(till skillnad från den andliga visan). Från båda
skiljer den sig genom sin mera objektiva hållning
(psalmdiktarens person träder tillbaka), i synnerhet
under 1500- och 1600-talen, medan senare tiders psalm
ofta röjer en mer personligt innerlig ton, som närmar
den till visan, stundom äfven en viss prakt och ståt,
som närmar den till det religiösa kvädet. Prototypen
och mönsterbilden af den protestantiska psalmen ega
vi i Luthers kyrkosånger (från 1520-talet). Några
äro bearbetningar af Davids psalmer, andra af
latinska kyrkohymner, några ge uttryck åt Luthers
egna religiösa erfarenheter, andra slutligen utgöras
af kultpsalmer för gudstjänsten och konfessionella
(dogmatiska) psalmer, afsedda som uttryck för och
till spridning af den protestantiska läran, men
hvilka dock genom sin kraft och ursprungsfriska,
öfvertygelseburna enkelhet (de voro ofta byggda
på bibelöfversättningens kärnord och på den andliga
folkvisan) till väsentlig del äro fria från kateketisk
torrhet. Bland Luthers samtida psalmdiktare märkas
den mera torre P. Speratus och P. Eber. Den
följande tidens psalmdiktning (omkr. 1575—1675) är
mera präglad af tidens betryck och ger oftare utflöde
åt de rent personliga erfarenheterna, liksom formen nu
är mera fulländad. Från denna tid märkas bl. a.
J. Heermann, J. Rist, J. Franck och framför allt Paul
Gerhardt, den kristna trosglädjens sångare. Efter
1675 tog den tyska psalmsången starkt intryck såväl
af pietismen (Francke och Ph. Fr. Hiller;
motståndare till pietismen var däremot B. Schmolck)
och herrnhutismen (Zinzendorf) som af
upplysningen (Gellert). Från 1800-talet kunna
nämnas Ph. Spitta och K. Gerok. — Den nordiska
protestantiska psalmdiktningen var från början i
hufvudsak öfversättning och efterbildning från den
tyska. I Sverige märkes från reformationstiden som
psalmskald i främsta rummet O. Petri (hans "O Fader
vår, barmhärtig, god" är vår äldsta "protestantiska"
psalm). Under 1600-talets senare del uppträda flera
framstående psalmister, den milde H. Spegel, den mera
sträfve J. Svedberg, den innerlige J. Arrhenius,
vidare S. Columbus, G. Ollon, I. Kolmodin,
E. Lindschöld och P. Brask, alla fortsättande
i det förra tidehvarfvets anda, men med större
herravälde öfver uttrycksmedlen. I förra delen af
1700-talet framträdde O. Kolmodin med sina ofta
sinnrika och välljudande psalmer och vid 1700-talets
slut S. Ödmann. Efter 1809 kom en blomstringstid för
svensk psalmdiktning med J. O. Wallin, "Davidsharpan
i Norden", och hans medhjälpare vid 1819 års psalmbok
J. Åström, Kr. Dahl, J. Hjertén
samt Franzén, Hedborn och Geijer. I Finland
fick den svenska psalmdikten efter 1800-talets midt
framstående målsmän i Runeberg samt L. Stenbäck
och Topelius. De sista årtiondena ha i
vårt land ett stort antal psalmdiktare att uppvisa
(K. V. Skarstedt, S. Cavallin, vidare K. D. af
Wirsén, E. Evers, S. Alin, B. Risberg, P. Nilsson,
J. A. Eklund, E. N. Söderberg m. fl.), men den
höga blomstringen inom den profana lyrikens område
saknar motsvarighet inom psalmdiktningen. Den danska
psalmen anslår en hvardagligare och mer visartad ton
än den svenska. Från slutet af 1600-talet framstår
Th. Kingo, från 1700-talets slut H. A. Brorson och
från 1800-talet N. F. S. Grundtvig och
B. S. Ingemann. Norge fick först efter skilsmässan från
Danmark en framstående psalmist i M. B. Landstad. —
I de reformerta kyrkorna användes, i synnerhet
under 1500- och 1600-talen, nästan uteslutande
öfversättningar af Davids psalmer. I England och
Amerika har på senare tiden yppats en mera visartad
psalmsång. — I den katolska kyrkan infördes äfven
snart församlingssång på modersmålet som motvikt mot
reformationens psalmsång. Den kommer till användning
före och efter predikningar, vid processioner
o. s. v., men är naturligtvis bannlyst från mässan. —
Jfr Koral. B. R—g.
Psalmbok, en samling andliga sånger, psalmer (jfr
Psalm), afsedda att begagnas vid offentlig gudstjänst
eller enskild andakt. Den första protestantiska
psalmboken är Luthers af 1524, innehållande
6 bearbetningar af Davids psalmer och 18 andra
sånger. Af de många Provinzial-gesangbücher, som
Tyskland har att uppvisa, torde de märkligaste vara
Wittenberger gesangbuch (Luthers psalmbok), hvars
sista reviderade upplaga utkom 1866, samt i synnerhet
den magdeburgska sångbokens (äldsta uppl. 1534,
redaktionen afslutad 1738).
I Sverige utgaf Olaus Petri 1526 den första, nu
förlorade, andliga sångsamlingen Svenska songer
eller wijsor, hvilken han själf riktat med 4 eller 5
originalpsalmer. Den omtrycktes 1530, och en tillökad
upplaga utkom 1536 och 1543. De följande betydligt
utökade upplagorna af 1549, 1567 och 1572 utgåfvos
troligen af Laurentius Petri, och denna samling,
alltjämt tillökad, trycktes i ständigt nya upplagor,
som utgåfvos pä olika orter såsom 1610 i Stockholm
och Lübeck samt 1622 i Uppsala. Af den sistnämnda
tryckorten fick den namnet Uppsala-psalmboken. Denna
erhöll dock aldrig offentlig bekräftelse och blef icke
heller öfverallt begagnad. Stor olikhet rådde nämligen
i de skilda stiften med afseende på nyttjandet af
psalmböcker, hvilket gaf anledning till klagomål
från regeringens sida. Äfven latinska sånger användes
fortfarande — naturligtvis sådana, som ej innehöllo
papistisk villfarelse —, och en dylik samling, Liber
cantus, trycktes 1620. Vid riksdagen 1643 tillsattes
en psalmbokskommitté, bestående af 6 riksdagspräster,
hvilkas förslag godkändes af prästeståndet och utgafs,
1645, från trycket under titeln Then Swenska Vbsala
Psalmboken, sampt andra små wanligha Handböker: Vthi
Stockholms Rijkzdagh åhr MDCXLIIL Vthaff S. Ministerio
nödhtorffteligha öfwersedt, förmeradt och
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
