- Project Runeberg -  Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 22. Possession - Retzia /
497-498

(1915) Tema: Reference
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Pseud- ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

497

Pseud-Pseudo-isidoriska dekretalen

498

-, PseVdo- (af grek. pséudes, ljugande, bedräglig)
betecknar i sammansättningar någonting falskt, oäkta,
föregifvet, till sitt utseende eller sin skenbara
funktion bedrägligt.

Pséudage^ia, zool. Se Vägsteklar.

Pséudakonitin (af grek. pséudes, falsk), farm. kem. Se
Akonitin.

PselldartrÖS (af grek. pséudes, falsk,
och afrthron, led), med., falsk ledgång,
onaturlig ledgång, t. ex. då benändarna efter
ett armbrott icke sammanväxa fast, utan endast
löst förbindas med bind-väf, så att rörlighet,
liknande en ledgångs, uppstår på brottstället.
F. B.*

Pséudepigrafer (af grek. pséudes, falsk, och e p
i g r a f, se d. o.). Med detta namn plägar man
beteckna en del af de bland judar och de äldste
kristne högt skattade skrifter, som icke ingå i
judarnas bibel och med få undantag (t. ex. Salomos
psalmer och 4 Esra) icke heller upptagits i vare
sig den grekiska eller latinska kyrkobibeln samt,
i motsats till hvad förhållandet är med apokryferna,
uppträda under ett falskt författarnamn. Beteckningen,
enligt hvilken pseudonymiteten skulle vara det
för dessa skrifter karakteristiska, är emellertid
icke fullt träffande, då det äfven såväl bland
G. T:s kanoniska (t. ex. Predikarboken) som bland
dess apokryfiska skrifter (t. ex. Salomos vishet)
finnes pseudepigrafer, men är dock ett af de mest
framträdande dragen i dessa litteraturalster. Den
hithörande litteraturen, som i allmänhet uppstått
från slutet af 2:a årh. f. Kr. till slutet af l:a
årh. e. Kr., har i regel ursprungligen skrifvits på
semitiskt (hebreiskt eller arameiskt) språk samt
varit både mycket omfattande och gärna läst. På
originalspråket gingo de hithörande skrifterna
dock förlorade, när judendomen efter de stora
nationalolyckorna (70 och 135 e. Kr.) såg alla
sina messianska framtidsförhoppningar (som spela
en framstående roll i denna litteratur) grusade
och med afvärjande af allt icke äkta judiskt
konsoliderade sig till den väsentligen på lagen byggda
talmudismen. Under tiden hade emellertid en stor del
af dessa litteratur-alster hunnit öfversättas till
grekiska, latin och andra språk, en omständighet,
som räddat en del af dem till vår tid. Men de däri
mer eller mindre tydligt framträdande spåren af
hednisk mytologi gjorde dem misstänkta äfven för
de ortodoxe grekiske kyrkofäderna, i följd hvaraf
de flesta utrotades äfven på grekiskt språk och
bevarades endast inom de om sin rättrogenhet mindre
måna kyrkorna (t. ex. den etiopiska). De viktigaste
hithörande skrifterna indelas i A. Pseudepigrafiska
legender, till hvilka höra: 1. Aristeas-brefvet (en
legendarisk beskrifning på grekiska öfver Septuagintas
tillkomst); 2. Jubileerboken (se d. o.); 3. Esaias’
himmelsfärd (se d. o.); B. Poetiska pseudepigrafer:
Salomos psalmer (se d. o.); C. Pseudepigrafiska
apoka-lypser, den talrikast bevarade kategorien af
detta slags litteratur; hit höra: 1. Sibyllinska
böckerna (se d. o.); 2. Henochs bok (se d. o.);
3. Moses himmelsfärd (en förmodligen omkr. Herodes
den stores död affattad, i Moses mun lagd uppenbarelse
rörande Israels historia till den messianska tiden);
4. Esras apokalyps (se Esra bok); 5. Baruks apokalyps
(se d. o.); 6. De tolf patriarkernas testamenten
(en urspr, judisk, från slutet af 2:a årh. småningom
till 64 f. Kr. affattad, sedan kristligt

bearbetad skriftsamling, som lägges i Jakobs söners
mun). Dessa skrifter gå under gammaltestamentliga
personers namn. Det finnes äfven sådana, som lagts
i kristna apostlars mun (se t. ex. Petrus’ e v a
n-gelium, Petrus’ apokalyps etc.). Dessa plägar
man dock vanligen sammanslå under beteckningen
"Nytestamentliga apokryfer". Litt.: G. Beer,
"Pseudepigraphen des alten testaments" (i
Herzog-Haucks, "Realencyklopädie", 3:e uppl.), och
E. Kautzsch, "Die apokryphen und pseudepi-graphen
des alten testaments" (1900). E. S-e.

Pséudiso’domum (lat., af grek. pséudes, falsk, oäkta,
ifsos, jämn, och de’méln, bygga). Se Mur, sp. 1372,
fig. 9.

Pséudo-Ambrosius. Se Ambrosius.

Pséudobaser (af grek. pséudes, falsk), kem., organiska
föreningar, som liksom pseudosyrorna (se d. o.) först
efter omlagring kunna bilda salter. Äfven dessa
ämnen utmärkas af "långsam neutralisation". Hit
höra bl. a. de till trifenylmetanfärgämnena hörande
färgbaserna. Jfr B a s 4. I. U-

Pséudobasilidiäner. Se Gnosticism, sp. 1372.

Pséudobrookit [-brokit; af grek. pséudes, falsk, och
brookit, se d. o.], miner., mörkbruna till svarta
rombiska kristaller af sammansättningen Fe4 Ti3
012. Förekommer vid Bamle i Norge, i Aranyber-gen
(Siebenburgen), på Yesuvius, Puy de Döme o. s. v.
A. I-lng.

Plan af ett pseudo-dipteros (ett af templen i
Selinus).

Pséudodivpteros (af grek. pséii- ÄÄÄÄÄÄÄÄ des,
falsk, och di’pteros, se*Ä*ÄÄÄÄÄ d. o.),
oäkta dipteral-tempel med endast en rad kolonner
rundt om l . . cellabyggnaden, men på så stort
afstånd från cellaväggen, att det ,i 1.

ger intryck af att vara ett dipteral-tempel ; flera
af de i Selinus befintliga äldsta doriska templen
tillhöra denna typ. I. G. C.

Pséudoförgrening, bot. Se Falsk förgrening.

Pséudogyner, zool. Se Myror, j>p. 103.

Pséudohermafroditi’sm. Se Hermafroditism l och
Missbildning, sp. 660.

Pseudohypertroff (af grek. pséudes, falsk),
med., förstoring af ett organ eller en
väfnad genom nybildning af en för organet
eller väfnaden ej specifikt karakteristisk
cellbeståndsdel, hvarvid i regel den specifika
cellarten samtidigt kvantitativt förminskas.
G. H.

Pseudo-isidoriska dekretalen (lat. Pseudo-Isidōrus,
af grek. pse͡udēs, falsk), samlingsnamn för flera
kyrkorättssamlingar med både äkta och förfalskade
urkunder, tillkomna i Reims-provinsen kort före
850 i kampen mellan statsmakten och den mäktige
metropoliten Hinkmar (se d. o.) å ena sidan
och å andra sidan ett framväxande "ungkyrkligt"
parti, som ville häfda biskoparnas och klerus’
frihet och själfständighet emot stat och
metropolitdöme. Förfalskarna voro tydligen flera
stycken, lärda Reimsklerker och munkar i diecesens
kloster; mest misstänkta äro biskop Rothad af Soissons
och kaniken Wulfad i Reims. Förfalskarna afsågo
att genom tillägg till och omredigering af äldre
samlingar omstörta hela den bestående kyrkorätten
till förmån för

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Jan 9 14:20:32 2022 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/nfcb/0265.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free