- Project Runeberg -  Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 22. Possession - Retzia /
499-500

(1915) Tema: Reference
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Pseud- ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

de ungkyrkliges program. Till synes oberoende af
hvarandra utkommo tre samlingar, af hvilka den ena
alltid stödde nyheterna i den andra. Först utgaf en
Mainz-diakon, Benedikt Levita, en af abbot Ansegis
omkr. 827 gjord systematisk samling af kejsardekret
rörande kyrkan (Capitularia); men en del nya dekret
från Karl och Ludvig hade tillfogats, nästan alla
förfalskade; här proklamerades främst biskoparnas och
kyrkans själfständighet emot staten och kyrkogodsets
oangriplighet. Kort efteråt utkom en liten samling
nya capitularia samt kyrkomötesbeslut, hvilken utgaf
sig vara af Hadrianus I 785 öfverlämnad till biskop
Angilram af Metz och som därför går under namnet
Capitula Angilrami; de flesta urkunderna däri voro
förfalskade, och Benedikt Levita synes ej heller
vara alldeles främmande för denna samling. Tendensen
var här främst bekämpandet af metropolitmakten. Så
kom den största rättssamlingen, hvars författare
kallade sig Isidor Mercator (säkerligen flera
personer). Det var en omgestaltning af två äldre
samlingar apostoliska kanones, konsiliebeslut och
påfvedekret, hvaraf den ena, Hispana, troddes
vara gjord af Isidorus af Sevilla (se d. o.);
bland tilläggen var "Donatio Constantini" (se
Konstantinska donationen). Efter denna samling har
hela gruppen sitt namn. Isidor Mercators samling
var delad i tre delar: 1) Canones apostolici och 60
förfalskade påfvebref från tiden före Konstantin,
2) Donatio Constantini och Hispanas samling äkta
konsiliebeslut i omarbetad form, 3) påfvebref från
Sylvester till Gregorius II (d. 731), flertalet
äkta, men 45 förfalskade. Syftet var detsamma
som hos Benedikt Levita och "Capitula Angilrami",
ehuru äfven sträfvan att lyfta kyrkan i sedligt och
religiöst afseende lyser fram. – Att det hela var ett
groft, om ock visserligen efter 800-talets otroliga
historiska okunnighet anpassadt bedrägeri, bevisas
redan af de kronologiska och sakliga galenskaperna
i påfvebrefven. Pseudo-Isidor gällde dock för äkta
inpå 1300-talet; och först Magdeburg-centurierna
och den reformerte teologen Blondel (1600-talet)
bevisade dess oäkthet; numera erkännes denna äfven
från katolskt håll. Pseudo-Isidors viktigaste resultat
blef, att den genom att söka de ungkyrkliga krafvens
rättsliga stöd hos påfvedömet mäktigt bidrog att
bygga upp påfvedömets medeltida världsvälde (se
Nikolaus I, sp. 999–1000); genom att förlägga
rättens utbildning till de första århundradena
bidrog den ock att rotfasta katolicismens dogmatiska
syn på rätten och historien. – Den viktigaste
kritiska upplagan utgafs genom Hinschius (1863).
Hj. H-t.

Pseudokallisthenes. Se Alexandersagan.

Pseudokla’SSisk (af grek. pséudés, oäkta,
och klassisk, se d. o.) 1. Fransk-klassisk, en
företrädesvis i Sverige öflig beteckning på den från
Frankrike utgående vittra smakriktning (p s e u d
o-iklassicitet), som härskade i Europa från :midten
af 1600-talet till de senare årtiondena af 1700-talet.

Pséudokleistogam, bot. Se Kl e ist o gam i.

Psetidoklementinerna. Se Klementinerna.

Pséudokritisk, med. Se K r i s l ä r a.

Pséudokru’pp, med. Se K r u p p.

Pséudoleukemi (af grek. pséudés, falsk, och leukemi,
se d. o.), med., ett samlingsnamn för en

hel del sjukdomar af olika slags ursprung, hvilka
endast har det gemensamt att genom en del karaktärer
påminna om leukemien. Likheten består förnämligast
däri, att såväl vid de s. k. pseudoleuke-mierna
som vid leukemierna mjältförstoring samt
lymfkörtelsvullnader, s. k. lymfom, kunna uppträda på
skilda ställen i kroppen. De båda sjukdomarnas förlopp
är också ganska öfverensstämmande, och öfvergångar
dem emellan iakttagas icke sällan. Den väsentliga
olikheten är, att man vid pseudoleuke-mierna saknar
den s. k. leukemiska blodbilden, d. v. s. den
förökning af de hvita blodkropparna, som gett
leukemien dess namn, "blodhvitsjuka". Den sjukdom,
som af den berömde engelske läkaren Thomas
Hodgkins 1832 beskrefs och efter honom benämnts
Hodgkin’s disease, var ännu mera odifferentierad
än den, som vi f. n. kalla pseudoleukemi, och
innefattade lidanden med lymfkörtelsvullnader
af olika slag. Namnet pseudoleukemi gafs af den
tyske patologen Cohnheim. Lymfkörtelsvullnaden vid
pseudoleukemien kan orsakas antingen af en ökad
verksamhet af lymfkörtelcellerna (lymfocytom) eller
också bli resultatet af en inflammatorisk nybildning
af infektiös art (granulom), fast med mer eller
mindre okändt virus. Huruvida till pseudoleukemien
bör hänföras äfven lymfosarkomet, som ofta skett och
ännu sker, torde vara tvifvelaktigt. Denna sjukdom är
en verklig lokal svulstbildning och sprider sig icke
öfver organismen i dess helhet. Pseudoleukemien i sin
mest typiska form träffas vid de s. k. aleukemiska
lymfadeniterna, motsvarande de ofvan nämnda
lymfocytomen. Vid dessa sjukdomsbilder äro de hvita
blodkropparnas absoluta antal vanligen icke ökadt,
men lymfocyterna äro vanligen jämförelsevis flera
än leukocyterna (se d. o.). Sjukdomen är vanligen
långvarig (flerårig) och förlöper med oregelbundna
feberperioder. Småningom utvecklar sig en höggradig
afmattning (kakexi), som till sist medför döden. -
Röntgenbehandling af lymfkörtelsvullnaden samt
arsenik som invärtes medel plägar man använda för att
motarbeta denna sjukdom. Ofta ser man häraf temporär
förbättring. I-
H.

Pséudomeri, kem. Se Desmotropi.

PselidomonarS, bakteriesläkte. Se Jäsning, sp. 474.

Pséudomonokotyl, löt., säges om en dikotyledon,
som vid groningen endast utvecklar ett hjärtblad,
t. ex.Jjydamen och Ficaria. G-
L-m.

Pseudomorföser (af grek. pséudés, falsk,
och mo’rfosis, formning) 1. Afterkristaller
(ty. afterkrystalle; se Af t er), miner.,
kristalliniska eller amorfa mineral, som utan att
själfva vara kristaller visa ett annat minerals
kristallform. De kunna med afseende på bildningssättet
delas i 2 af-delningar. a) Omvandlings-pseudomor-föser
äro sådana, vid hvilkas bildning det ursprungliga
mineralets substans helt och hållet eller delvis
bibehållits, hvarvid endast en omlagring af
molekylerna egt rum. Detta fall kan inträffa endast
hos polymorfa substanser, och ett exempel härpå
är pseudomorfosen af kalcit efter aragonit. Sådana
bildningar kallas efter Scheerer paramorfoser (se
d. o.), öfriga till omvandlings-pseudomorfoserna
hörande äro de, som uppstått af det ursprungliga
mineralet genom upptagande, afgifvande eller utbyte
af ämnen. Vid upptagande af något ämne

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Fri Feb 4 14:43:37 2022 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/nfcb/0266.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free