- Project Runeberg -  Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 22. Possession - Retzia /
503-504

(1915) Tema: Reference
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Pseud- ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

503

Pseudoskopiska företeelser

504

i fråga om storleken, under det att motsatsen gäller
om en trubbig. I följd häraf ter sig linjen b (fig. 2)
i st. f. linjen c som förlängning af linjen a.

Fig. 3.

De tre horisontala linjerna i fig. 3 äro i
verkligheten parallella, men synas omväxlande
divergera och konvergera. Af de teorier, som försökt
ge förklaring på dessa oomtvistliga synvillor,
är följande framgångsrikast, om än ej ensam
tillräcklig. Det område, som vi på en gång kunna
tydligt urskilja, är af ringa utsträckning. Riktas
blicken på ett bestämdt ord på en trycksida, är det
redan svårt att urskilja de närmast angränsande
orden. För att erhålla en klar uppfattning
af ett större område måste vi låta ögat glida
däröfver. Träffar blicken härunder punkter, som äro
på något sätt markerade, draga de vår uppmärksamhet
till sig och komma oss att öfverskatta dimensionerna
hos detta område. Linjer eller gränser utgöra banor,
utefter hvilka blicken helst vandrar. Andra,
skärande linjer locka blicken på afvägar och
framkalla därigenom de olika illusionerna af krökning,
divergens o. s. v. Detaljerna erhålla därigenom ett
förstärkt inflytande på totalintrycket. Hur fullkomlig
illusionen kan bli, visar exemplet af fig. 4, där
man ovill-

Fig. 4,

korligen tror sig se en spiral i st. f. de cirklar,
som snöret i verkligheten bildar. Den här utvecklade
teorien stödes bl. a. af det faktum, att ifrågavarande
illusioner ej uppträda vid ytterst kortvarig belysning
(elektrisk gnista). En grupp för sig bilda

de fenomen, som sammanhänga med vår
rymduppfattning. Hvarje perspektivtecknings mål
är ju i själfva verket att framkalla illusionen af
rymdutsträckning ("djup"). En teckning i planet kan
därvid ofta på två olika sätt uppfattas som rymdfigur.

Fig. 5.

Fig. 5 visar en kub, som framträder antingen
som sedd snedt ofvanifrån (kanten a närmast
åskådaren) eller som sedd snedt underifrån (kanten
b närmast). Under fixerandet slår man lätt öfver
från den ena uppfattningen till den andra. Äro
figurerna skuggtecknade, spelar föreställningen
om ljusriktningen en afgörande roll. Ändras denna,
slår uppfattningen af teckningen om. Så t. ex. kan
alltefter ljusriktningen samma figur te sig som en
stympad kon sedd uppifrån eller som insidan af ett
rör. Denna dubbla uppfattning kan stundom drabba ett
verkligt föremål, framför allt då uppfattningen
af dess läge i rymden är osäker på grund af
afståndet. Ett konkavt föremål ter sig som konvext och
tvärtom. Vingarna på en väderkvarn eller en anemometer
synas röra sig i en led motsatt den verkliga
o. s. v. Den falska och den riktiga uppfattningen
kunna härvid omväxlande ha herraväldet. - Af Oppel har
konstruerats en apparat (anaglyptoskop, se d. o.),
som genom omkastning af belysningen frambringar
en dylik skenbar ömvändning, t. ex. af en medaljs
relief. Det af Wheatstone uppfunna pseudoskopet
ger liknande resultat med stereoskopbilder. - Ett
särskildt intresse påkallar det redan af Ptolemaios
anförda, f. ö. af hvar och en iakttagna förhållandet,
att månen och solen nära horisonten te sig betydligt
större än på någon höjd öfver den. Fenomenet
sättes ofta i samband med himlahvalfvets skenbart
tillplattade form. Afståndet till horisonten synes
större än till zenit, och den vanligen lämnade
förklaringen är densamma som för skillnaden mellan
den delade och odelade linjen, hvarvid terrängen ger
motsvarigheter till delstrecken. Enär månens synvinkel
ej förändras, bör månen uppfattas större, då dess af
stånd bedömes större, alltså vid horisonten. Denna af
ståndsbedömning gynnas ytterligare af det försvagande
af ljuset, som medföljer den lägre ställningen. Flera
invändningar kunna göras mot denna teori. Sålunda
synes månen i själfva verket samtidigt större
och närmare vid horisonten. Däremot ha nyare
undersökningar bekräftat den redan af Ptolemaios
gifna förklaringen, som söker orsaken i ögonens olika
ställning. Ett föremål sy-

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Fri Feb 4 14:43:37 2022 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/nfcb/0268.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free