- Project Runeberg -  Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 22. Possession - Retzia /
515-516

(1915) Tema: Reference
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Psilander ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

515

Psykografi-Psykologi

516

denna i rörelse och blyertsspetsen skrifver på det
papper, som lagts under densamma. Man framställer
så frågor "till psykografen". Resultatet blir i
början vanligen blott betydelselösa streck hit och
dit på papperet, men för de flesta personer, som
försöka sig som medier, lyckas det snart att få svar
nedskrifna, visserligen utan djupsinnigt innehåll,
men dock med begriplig mening. Personen är därvid
ej medveten om att afsiktligt röra apparaten,
utan tycker sig tvärtom villigt följa dennas
rörelser. Då svaren emellertid näppeligen sträcka
sig öfver den psykograferande personens tankekrets,
är fenomenet, liksom den därmed nära besläktade
borddansen (se B o r d d a n s), sannolikt att
förklara genom oafsiktliga muskelrörelser.
S-e. Psykografi (af grek. psyche, själ,
och grafféln, skrifva), den vetenskapliga
beskrifningen af en persons psykiska funktioner
och egenskaper. Uttrycket har först användts af
W. Ostwald i en tidskriftsuppsats 1907, men i något
annan bemärkelse. I den nu brukliga betydelsen
användes det först af W. Baade s. å. och blef en
vedertagen vetenskaplig term genom att upptagas
af det tyska Institutet för använd psykologi,
som genom W. Stern utarbetade och i sitt organ
"Zeitschrift fur ange-wandte psychologie und
psychologische sammel-forschung" 1909 offentliggjorde
ett omständligt schema för de allmänna synpunkter,
hvilka vid den psykografiska karakteristiken böra
användas. - Psykografiens metoder äro förnämligast
följande: 1. den intuitiv-deskriptira metoden, som
utgår från den intuitiva uppfattningen af en persons
psykiska individualitet och söker i denna urskilja
de för karakteristiken viktigaste egenskaperna;
2. den klassificerande metoden, som söker subsumera
personligheten i fråga under vissa allmänna
typer, som på förhand uppställts som de väsentliga
hufvudarterna af olika mänskliga individualiteter
i psykiskt hänseende (t. ex. de s. k. temperamenten
eller de två af Ostwald i hans arbete "Grosse männer"
använda typerna, "klassikerna" och "romantikerna");
3. den teleografiska metoden, som utgår från en
speciell begåfning hos personen i fråga och fattar
denna som en inre bestämmelse (grek. te’los) för en
viss lifsuppgift (uppfinnarens eller politikerns,
den vetenskaplige forskarens eller den tekniske
uppfinnarens o. s. v.); 4. den analytiska metoden,
som med stöd af den allmänna och differen-tiella
psykologiens distinktioner söker analysera den
beskrifna personens samtliga psykiska funktioner och
egenskaper och söker förklaringen af dem ur personens
ärftliga anlag, hans uppfostran och lefnadsöden samt
kroppsliga beskaffenhet. Af dessa metoder äro de tre
första vetenskapligt otillfredsställande, dels emedan
de aldrig kunna leda till någon närmelsevis uttömmande
karakteristik, dels i följd af den godtycklighet,
med hvilken de fästa sig blott vid vissa egenskaper
såsom de väsentliga. Den analytiska metoden, som är
den enda principiellt tillfredsställande, har först
användts af några franska psykologer, af Lucien
Arréat i "Observation sur une musicienne" (i "Revue
philosophi-que", 1903), af A. Binet och J. Passy i
"Notes psychologiques sur les auteurs dramatiques"
(i "L’année psychologique", 1894) samt på ett mera
fulländadt sätt af Binet i hans studier öfver F. de
Curel, P. Hervieu och den unge målaren Tade

Styka (därsammastädes 1894, 1904 och 1909). Den
franske psykiatern E. Toulouse har på samma sätt,
men under förutsättning af snillets sammanhang med
neuropatiska anlag, studerat Zola (1896). Därmed
närbesläktad är den metod, som i Tyskland användts
af P. J. Möbius i hans studier öfver Rousseau
(1889; 2:a uppl. 1903), Goethe (1898 och 1903),
Schopenhauer (1899 och 1904) samt Nietzsche (1902
och 1904). Med långt mera genomarbetad psykologisk
analys har P. Margis studerat E. T. A. Hoffmann
(i "Beihefte zur zeitschrift fiir angewandte
psychologie und psychologische sammel-forschung",
1911). Den nya forskningsgren, som med dessa
arbeten blifvit grundlagd och som i vissa fall
äfven kallats p a t o g r a f i, lofvar att bli
af den största betydelse för vår kännedom om det
mänskliga själslifvet, i det att den ej blott utgör
en nödvändig förutsättning för den differentiella
psykologien, utan äfven är egnad att leda till för
den allmänna psykologien viktiga upptäckter af förut
ej observerade psykiska företeelser. Jfr W. Stern,
"t)ber aufgabe und anlage der psychogra-phie" (i
ofvan nämnda tyska tidskrift 1909), och P. Margis,
"Das problem und die methoden der psychographie"
(därsammastädes 1911). S-e.

Psykogra’m (se Psykografi), beskrifning af en persons
psykiska egenskaper enligt psykografiens metoder.
S-e.

Psykolog [-låg; se Psykologi], idkare af psykologiens
vetenskap; kännare och skildrare af det mänskliga
själslifvets rörelser. - Psykologisk [-låg-],
med hänsyn till uppfattningen af själslifvet. "Det
psykologiska ögonblicket", den (för uppnående af
syftet) rätta stunden för någon handling (ett frieri,
ett angrepp, en bön o. s. v.).

Psykologi (af grek. psyche, själ, och lo’gos,
vetande), vetenskapen om själslifvet. I äldre tider
fattades i allmänhet psykologien som vetenskapen om
själen, men många nutida psykologer förneka tillvaron
af en substantiell själ. Det kan då ej vara riktigt
att redan i psykologiens definition förutsätta
frågan därom som afgjord. Det blir tvärtom en af den
psykologiska vetenskapens uppgifter att undersöka,
huruvida det faktiskt gifna själslifvet till sin
förklaring förutsätter en själssubstans eller
icke. För närvarande kan denna fråga ännu ej anses
vara allmängiltigt afgjord. - Termen "psykologi"
torde först ha användts af Melanchthon i dennes
föreläsningar och första gången som boktitel af G o c
l e n i u s 1590. Allmänt bruklig blef den genom Wolf
f s inflytande, men ännu Boström använde i stället
uttrycket "antropologi".

Psykologiens historia går såtillvida långt tillbaka
i tiden, att enskilda psykologiska satser tidigt
uttalats, men som egentlig vetenskap har psykologien
ännu icke någon lång utveckling bakom sig. Enligt
den antika uppfattningen identifieras själ och
lifskraft. Alla lefvande varelser fattades som
besjälade. Så äfven af Platon, som först utvecklat
en i viss mån genomförd själsteori i sin bekanta
lära om själens tre delar. Hans ledande intresse
härvid var emellertid ej specifikt psykologiskt,
utan kunskapsteoretiskt och etiskt. Den förste
fackpsykologen är Aristoteles, som dels skrifvit
ett större arbete "Om själen", dels i flera
specialaf-handlingar behandlat minnet, drömmarna
m. m. Af-

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Dec 10 18:59:06 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/nfcb/0274.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free