Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Pterosperma ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
543
Ptolemais-Ptomain
544
oblikvitet, för hvilken han finner värdet 23° 51’
20", vidare årets längd, som af honom anges vara
365d 51 55m, och precessionskonstanten, hvilken
af honom dock bestämmes mindre noggrant, än hvad
tidigare skett af Hipparchos. Äfven finnes däri
en stjärnkatalog och en redogörelse för grekernas
astronomiska instrument, af hvilka P. synes själf ha
uppfunnit den s. k. parallaktiska linjalen, öfver
hufvud innehåller "Almagest" en sammanfattning af
allt hvad den grekiska astronomien åstadkommit, och
arbetet blef därför snart ett mönsterverk, motsvarande
inom astronomien hvad Euklides’ "Elementa" var för
geometrien. Det kommenterades af Theon och Pappos
samt öfver-sattes till arabiska redan i början af
800-talet af Alhazen ben Josef och Sergius. Sedermera
öfverflyttades det på 1100-talet från arabiskan till
latinet (antagligen af Gherardo Cremonese) och mot
medeltidens slut direkt från grekiska till latin af
Georgios från Trabezon. Den förra öfversättningen
trycktes först 1515, den senare 1525; kort därefter
utgaf s den grekiska texten (1538). Sedan ha flera
upplagor af "Almagest" eller delar däraf utkommit på
olika språk, bland hvilka särskildt må nämnas den
af Halma utgifna (grekisk text med fransk öfv.,
1813-16) samt de af Heiberg (äfven omfattande
mindre astronomiska verk, 3 bd, 1898-1907) och
Manitius (ty. öfv., 2 bd, 1912). P:s vetenskapliga
verksamhet sträckte sig äfven till andra områden än
astronomien. Inom den rena matematiken uppställde
han den efter honom uppkallade ptolemeiska lärosatsen
("Almagest", I, 9), en viktig sats, som innehåller,
att summan af rektanglarna af de motstående sidorna
i en i en cirkel inskrifven fyrhörning är lika
med rektangeln af diagonalerna. P. använde denna
sats för uträkning af en kordtabell, den första af
sitt slag, där kordornas längd för hvarje half grad
uttrycktes i sexagesimalbråkdelar af radien. Vidare
härledde han medelst Menelaos’ transversalsats
den sfäriska trigonometriens hufvud-formler,
framställde olika metoder för projektion (särskildt
den stereografiska) och gjorde ett försök att
bevisa parallellaxiomet. - För geografien har hans
vidlyftiga verk geografike hyfégesis varit af stor
betydelse. I detta arbete har han dels framställt
grunddragen af den matematiska geografien, dels
med begagnande särskildt af de materialier, som af
Marinus blifvit samlade, angett omkr. 8,000 olika
ortbestämningar, från 67° n. br. till 16° s. br. samt
för omkr. 180 longitudgrader. Bestämningen sker
i hvarje särskildt fall, enligt den af Hipparchos
först använda metoden, genom an-gifvande af ortens
longitud och latitud. Emellertid har det ofta föga
tillförlitliga materialet, delvis kanske också sättet
för bearbetningen, gjort, att en mängd större eller
mindre felaktigheter insmugit sig. Till arbetet hörde
äfven en samling kartor. Huruvida de kartor, som jämte
P:s geografi kommit till vår tid, äro de ursprungliga,
är dock tvifvelaktigt. Geografien utgafs af trycket
för första gången 1475 i latinsk öfversättning (en
upplaga med tryckåret 1462 är bevisligen af senare
datum, med stor sannolikhet t. o. m. senare än 1477)
och har sedermera utkommit i en mängd upplagor eller
öfversättningar, bland dem en stereotypupplaga af
Nobbe (I-III, 1843-45) och
en upplaga af Muller (1883-1901). - Bland P:s många
öfriga skrifter må nämnas Kanon ba-silélfon, en
kronologi från Nabonassar till Anto-ninus Pius, ett
verk i 3 böcker om musik (Har-monika’; utg. 1662), som
hör till de viktigaste dokument ang. den forngrekiska
musikteorien, samt en optik, där P. visar sig känna
refraktionen och genom experiment söker bestämma
storleken af dess verkningar. Det grekiska originalet
till optiken är förkommet, och i behåll finnes l)lott
en ofullständig latinsk öfversättning från arabiskan,
hvilken 1885 utgafs af Govi. Af P:s samlade arbeten
finnas två olika upplagor (1540 och 1551). Ingendera
af dem innehåller dock geografien, hvar-förutom
äfven några af de smärre skrifterna uteslutits. _
(B-d.)
Ptolemais. Se A er e, S:t Jean d’.
Ptolemais Hermeiu. Se Min se ha.
Ptomain (af grek. ptöma, död kropp, lik), ba-siskt
ämne, som uppkommer vid förruttnelse af ägghvitartade
och äfven andra kväfvehaltiga ämnen. Namnet,
numera tämligen föråldradt, är gifvet af Selmi,
som 1874 genom sina undersökningar visade, att i
förruttnande, animaliska ämnen, således också i lik,
giftiga baser uppkomma, hvilka kunde ge anledning till
förväxling med växtalkaloider (t. ex. koniin, morfin,
atropin m. fl.) och således försvåra rättsmedicinska
undersökningar. Panum hade dock redan 1856 ur
ruttnande ämnen framställt ett giftigt ämne, och
Bergmann samt Schmiedeberg hade 1868 ur ruttnande
öljäst framställt ett kristalliserande gift, som de
benämnde sepsin. Vid organiska ämnens förruttnelse
uppkommer successivt under förruttnelsen en mängd
olika ämnen med alkaloiders egenskaper; af dessa
äro somliga oskadliga, andra däremot mer eller
mindre giftiga, några ytterst giftiga. De senare
äro anledningen till ofta iakttagna, ibland som
massförgiftningar uppträdande häftiga sjukdomsformer
efter förtärandet af ruttet kött (t. ex. i korf),
rutten fisk, ost m. m. Alla dessa ptomai-ner uppkomma
genom inverkan af förruttnelsebakterier på organiska
ämnen. Brieger har studerat uppkomsten af ptomainer
till följd af patogena bakterier och isolerat
de därvid erhållna ptomai-nerna ur bakteriernas
renkulturer. Så har han visat, att vid renodling af
tyfoidfeberbakterier uppstår ett giftigt ämne, hvilket
äfven i ringa dos dödar djur och som han kallat
tyfotoxin. Vid renodlingen af tetanusbaciller erhållas
flera olika giftiga ptomainer, hvilka åstadkomma
krampsymtom och död hos djuren; det giftigaste af
dessa har fått namnet tetanustoxin. Eenodlingen af
koleraspirillen ger upphof åt flera redan förut kända
förrutt-nelseptomainer. - De vid infektionssjukdomarna
uppträdande symtomen anses till väsentlig del vara
beroende på bildningen af ptomainer 1. toxiner, såsom
de numera oftast benämnas, hvilka, emedan de bildas
i sådana kvantiteter, att de ej hinna i organismen
sönderdelas eller ur densamma nog snabbt afskiljas,
åstadkomma för olika infektionssjukdomar olika
förgiftningssymtom. Endast ett fåtal ptomainer
har erhållits kristalliserade och så rena,
att deras kemiska konstitution kunnat utrönas;
flertalet är ännu okända, kolloida ämnen, och dit
höra de till sina verkningar betydelsefullaste.
W-s. (S.J-n.)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
