Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Pulicidæ ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Pulserande vakuol, bot. Se Vakuol.
Pulsering, med., periodisk volymsutvidgning liknande pulsen
i artärerna.
<i></i>
Pulsatilla vulgaris (backsippa). l blommande
planta med jordstam och rosettblad, 2
toppen af en stängel med mognande frukter,
3 blomma med borttagna kalkblad, 4 småfrukt.
(Till art. Pulsatilla, sp. 580.)
Pulshammaren l. Franklins rör, fys., utgöres af ett i
bägge ändar rätvinkligt omböjdt, till kulor utblåst
glasrör, som delvis är fylldt med vatten eller,
ännu bättre, med alkohol. Före tillsmältningen har
luften utdrifvits genom kokning. Uppvärmes en af
kulorna något, t. ex. genom att omfattas med handen,
inträder här en häftig afdunstning, hvarvid vätskan
jämte en del af den bildade ångan bubblande pressas
genom röret öfver i den andra kulan. Man får ett
intryck af, att vätskan befinner sig i liflig kokning.
L. B. B.
Pulsion (af lat. pu’lsio, stöt). Se Luftväxling,
sp. 1323.
Pulslära, med. Se Puls.
Pulsometer (af lat. pu’lsus, stöt). Se Pump.
Pulszky [po’lski], Ferenc Aurél, ungersk politiker
och arkeolog, f. 1814, d. 1897, började sin
bana som advokat och politiker, blef i
mars 1848 statssekreterare i finansministeriet,
förflyttades snart därefter till Wien och var där
den egentlige ledaren af Esterhazys kabinett
ända till den definitiva brytningen mellan Ungern och
dynastien. I okt. s.å. blef han medlem
af det ungerska nationalförsvarsutskottet och
sändes af Kossuth till London, där han under
frihetskriget tillvaratog sitt fosterlands
intressen. Dömd till döden in contumaciam,
åtföljde han Kossuth på dennes rundresor i England
och Amerika, hvilka han tillsammans med sin vittra
hustru, Terese Walter, beskref i White, red, black
(3 bd, 1853). I fåfängt hopp att förmå Napoleon och
Cavour till ingripande för Ungern deltog han därefter
i Garibaldis expeditioner 1860. Efter 1866 erhållen
amnesti återvände han till sitt hemland och tillhörde
1867-75 Deáks parti i riksdagen. Sedan ungdomen
intresserad för arkeologiska studier, blef han 1869
direktör för det ungerska nationalmuseet, hvilket
han helt omorganiserade. En mängd arkeologiska,
historiska och äfven skönlitterära arbeten härrör
från hans hand; särskildt må nämnas Die kupferzeit
in Ungarn (1884) och Magyarország archæologiája
(1897). Hans själf biografi Életem és korom utkom
1882 i 4 bd (på tyska 1880-83). K. B. w.
Pulsåder. Se Aneurysm, Artär, Blodomlopp och Puls samt pl. I o. II till art. Människan.
Pultava. Se Poltava.
Pulteney [pa’ltni], William, earl af Bath,
engelsk politiker, f. 1684, d. 1764, blef 1705
led. af underhuset, tillhörde där whigoppositionens
skarpaste och mest uppmärksammade debattörer och
inkallades, när whigs med Georg I:s tronbestigning
(1714) åter kommo till makten, som krigsminister i
dennes första ministär, blef 1716 medlem af privy
council, men afgick i april 1717 jämte Walpole i
samband med en schism inom partiet och aflägsnandet
af Townshend ur ministären. Då Walpole 1721 blef
ledande minister, erbjöd han ej P. någon plats i
ministären, och denne började då af rent personlig
missräkning en våldsam opposition mot sin forne
vän. Han samverkade därvid bl. a. med den gamle
tory-statsmannen Bolingbroke, och deras språkrör i
pressen var den 1726-36 utkommande tidningen "The
craftsman", där de ideligen på det skoningslösaste
sätt angrepo Walpoles person och politik. P. uteslöts
1731 ur privy council; oppositionen afmattades för en
tid genom inre tvedräkt, men tilltog ånyo i skärpa i
samband med det af Walpole 1739 började kriget mot
Spanien. Då Walpole omsider 1742 störtades, erhöll
P. i uppdrag att bilda den nya ministären. Han afstod
emellertid posten som förste skattkammarlord åt lord
Wilmington och nöjde sig med att återfå sin plats
i privy council samt att erhålla säte i kabinettet
och peersvärdighet (som earl af Bath). Detta visade
sig vara ett missgrepp, ty genom earlvärdighetens
emottagande miste han den popularitet han tidigare
vunnit bland massorna genom att dundra mot dem, som
fikade efter titlar och ämbeten, och i öfverhuset fick
han intet som helst inflytande. Då Wilmington 1743
afled, sökte P. bli hans efterträdare som ministärens
ledare, men konungen tillkallade i stället H.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
