- Project Runeberg -  Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 22. Possession - Retzia /
597-598

(1915) Tema: Reference
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Pungdjuren ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

597

Pungdjuren

598

eller växtätare; klättrande, flygande, hoppande,
graf vande arter; somliga ha, som nämndt, med
afseende på tandsystemet den största likhet med
gnagarna. Likheten mellan olika pungdjursgrupper
och gnagarna, insektätarna samt rofdjuren beror
emellertid ej på något närmare släktskapssammanhang,
utan på konvergens, d. v. s. den är framkallad af
ett likartadt lefnadssätt.

De väsentligaste grupperna af de nu lefvande
pungdjuren äro följande.

Familjen Didelphyidce, pungråttorna. Förekomma
uteslutande i Amerika och kunna anses som de
ursprungligaste bland nutidens pungdjur; de lefde i
Europa under den tidigare tertiärperioden. Hithörande
pungdjur äro insektätare eller rofdjur, hvilket
förhållande också afläses af deras tandsystem (fig. l
a). Detta utmärkes också genom förekomsten af det
största antalet framtänder (10 öfre och 8 undre),
som öfver hufvud är kändt hos nutidens däggdjur;
hörntänderna äro starkt utbildade. Kroppen är
tämligen undersätsig, nosen spetsig; svansen tjänar
hos flertalet till griporgan. Fötterna ha 5 tår,
de bakre med motsättlig stortå utan klo. Bakbenen
äro ej förlängda. Antalet bröstvårtor växlar mellan 7
och 27. Pungens utbildning är likaledes mycket olika;
medan den hos somliga är fullständig och djup, består
den hos andra blott af två sidoveck eller saknas
fullständigt. Många ungar födas åt gången. Hithörande
djur äro mellan kattens och husmusens storlek. Alla
äro nattliga och föra ett ensligt, kringströf-vande
lefnadssätt. De flesta klättra i träden och begagna
sig därvid af sin svans, medelst hvilken de kunna
hänga under längre tid vid trädens grenar. Födan
hämtas ur djurriket; endast i nödfall förtäras äfven
frukter.

De många hithörande pungdjuren ha uppdelats i flera
släkten; af dessa nämna vi följande: Didel-phys,
pungråttsläktet, som innefattar de största arterna,
med lång, fjällbeklädd gripsvans, långa, styfva
stickelhår mellan de mjukare ullhåren. Yirginiska
pungråttan 1. opossum, D.

Fig. 2. Virginiska pu:

1. opossum.

virginiana (fig. 2), har den glesa hårbeklädnaden
hvitaktig med en mörk fläck kring ögonen och mörka
ben; fullständig pung; kroppslängd omkr. 50 cm.;
svans omkr. 45 cm. Arten är hemma i norra Amerika
och Mexico. Den är synnerligen rofgirig - fåglar lära
utgöra dess favoritföda - och har genom att plundra
hönsgårdarna ådragit sig befolkningens bittraste hat,
hvarför den skoningslöst förföljes. Blir den angri-

pen och sårad, rullar den ihop sig och låtsar vara
död. Mycket nära besläktad är den i Syd-Amerika
allmänna krabbpungråttan, D. cancrivora. - Om
JEneas-råttan se d. o. - Släktet Grymaeomys innefattar
några små och mellanstora sydamerikanska former med
lång svans, hvilka sannolikt tillhöra samma släkte
som de utdöda europeiska pungråttorna. Andra (Peramys)
äro helt små, med svansen ej längre än halfva kroppen;
utan pung; lefva företrädesvis på marken. Släktet
Chironectes, som lefver i vatten, skiljer sig från
de föregående bl. a. genom förekomsten af en simhud
mellan bakfötternas tår.

Familjen Dasyuridce, rofpungdjuren, representera
rof djuren och insektätarna i Australien. Stortån
är liten eller saknas; de ha ej gripsvans, enär
flertalet arter ej klättrar; de flesta ha pung;
de ha 8 öfre och 6 undre framtänder (fig. 6). Hit
hör Thylacinus, pungvargsläktet: är det största
rofdjuret bland pungdjuren; har tämligen höga ben och
är tågångare; bakfötterna sakna stortå; pungbenen
äro reducerade till små broskstycken. Blott en art
finnes, Th. cynocephalus, pungvargen (se fig. 3 å
färgpl. Australisk fauna), hvars kroppslängd utgör
öfver l m., svansen omkr. 50 cm. Färgen är gråbrun med
12-14 mörkare tvärstrimmor på ryggen. Pungvargen, som
tidigare lefvat på den australiska kontinenten, finnes
numera endast på Tasmanien; förut mycket allmän här,
har den småningom tillbakaträngts till bergstrakterna,
där den för ett nattligt lefnadssätt. Den lefver
af alla slags däggdjur; förr ställde den till stor
förödelse bland kolonisternas fårhjordar. Som den på
förståndets vägnar är mycket inskränkt, är den lätt
att jaga. - Sarcophilus ursi-nus, pungdjäfvulen, är
betydligt mindre än den förra (kroppslängd 70 cm.,
svanslängd 30 cm.), undersätsig, har korta, starka
ben, bredt hufvud med trubbig nos; lefver äfvenledes
på Tasmanien. - Dasyurus, pungmårdsläktet. Genom sin
långsträckta kropp, sitt spetsiga hufvud, sina korta,
kraftiga ben, sin långa svans, sin täta, mjuka,
ofta fläckiga päls ha dessa små rof pungdjur rätt
stor likhet med somliga skunkdjur. Hithörande arter,
som lif nära sig af mindre ryggradsdjur, förekomma
i Australien, Tasmanien och på Nya Guinea. - Rörande
Myrmecobius och Notoryctes se dessa ord.

Familjen Peramelidce, punggräflingar-n a. Skilja sig
från de föregående därigenom, att andra och tredje
tån äro förkrympta och förenade genom ett gemensamt
hölje ända till klolederna; fjärde tån starkast
utbildad; endast denna och vanligen äfven den femte
fungera vid ställflyttningen. På handen äro första
och femte fingret tillbakabildade, medan andra,
tredje och fjärde eller blott andra och tredje
äro försedda med gräfklor. De bakre lemmarna äro
betydligt kraftigare och längre än de främre, hvarför
djuren ha förmåga att röra sig hoppande. Nyckelben
saknas eller äro förkrympta. De ha 10 öfre och 6
undre framtänder. Hufvudet är försedt med en lång,
rörlig nos; öronen stora. Den väl utvecklade pungen
har öppningen bakåtriktad. Som representant för denna
familj må nämnas släktet Perameles (fig. 3), hvars
arter (bandicoots 1. bandikutar) bebo Australien,
Tasmanien, Nya Guinea samt öarna västerut till

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Fri May 10 18:42:49 2019 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/nfcb/0315.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free