Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Pungdjuren ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
599
Pungdjuren
600
Key-öarna. De lefva i bergstrakter, äro sällskapliga
och gräfva hålor i jorden, till hvilka de, då de på
något sätt oroas, taga sin tillflykt. De för-
Fig. 3. En punggräfling (Perameles lagotis*).
tära rötter, bär, fallfrukt, men också insekter och
daggmaskar. De största arternas kroppslängd utgör
omkr. 50 cm. med en 20 cm. lång svans.
Familjen Phascolarctidce är liksom de närmast
föregående och de efterföljande utmärkt genom
för-Undelsen af andra och tredje tån och omfattar
af de nu lefvande pungdjuren blott två släkten,
nämlieen PJiascolarctus och Phascolomys, hvilkas
anpassning till uteslutande vegetabilisk diet gett
dem ett från ö fri sa pungdjur starkt afvikande
tandsystem. P!:«:scolarclus cinereus, pungbjörnen
1. k o a-
Fig. 4. Pungbjöru 1. koala.
l a n (fig. 4), har en klumpig kropp utan svans,
mycket tjockt hufvud med kort nos, kindpåsar
och stora, buskiga öron; på frambenen äro de två
inre fingrarna förenade och motsatta de tre yttre,
hvarigenom en krafti» griphand, synnerligen egnad för
klättring, åstadkommits; på de bakre benen finnes
en motsättlig stortå; kroppslängden är omkr. 60
cm. Hårbeklädnaden är lång, tät och mjuk, nosen
iriken. l underkäken finnas blott två framtänder
och ingen hörntand; af de öfre framtänderna äro de
två mellersta mycket större än de öfriga (fig. l
d). Öötra Australien från Queensland till Victoria
är detta djurs hemland. Parvis, hanne och hona,
rör sig pungbjörnen i de högsta trädtopparna med
mycken långsamhet, men också med osviklig säkerhet;
endast undantagsvis stiger den ned på marken,
där dess rörelser äro mycket otympliga. Dess föda
utgöres företrädesvis af unga blad och skett. Blott
en unge födes åt gången; sedan den blifut så stor,
att den ej längre kan härbärgeras i pungen, bilres den
under någon tid af modern på ryggen. - Phascolomys,
vombatsläktet (fig. 5) har synnerligen plump bål med
kort och tjock hals, bredt hufvud, mycket liten svans,
korta, krokiga
ben, 5 fingrar och tår med långa gräfklor (blott
stortån saknar klo). Tandsystemet har genom förstoring
af de två mellersta framtänderna ofvan
Fig. 5. Vombat.
cch nedan och genom förlusten af alla mellan dessa
och de utbildade kindtänderna stående tänderna,
hvarigenom en lång tandlucka uppkommit, fått en
slående öfverensstämmelse med gnagarnas tandsystem (se
fig. l e). Släktet omfattar tre hvarandra närstående
arter, hvilka lefva i Australien och Tasmanien. Den
största har en kroppslängd af minst l m. De lefva
i täta skogar och gräfva djupa hålor och gångar i
marken, i hvilka de sofvande tillbringa dagen. Om
natten uppsöka de sin föda, som består af gräs,
rötter och hvarjehanda frön. I Europas zoologiska
trädgårdar trifs vombaten förträffligt; i England
har den t. o. m. fortplantat sig. På senare tider
har dess skinn funnit användning som pälsverk. -
Till denna grupp kunna också föras de jättestora,
utdöda Diprotodon (se d. o.) och Nothotherium; den
sistnämnda liknar den föregående, men är något mindre;
den tyckes förena Diprotodon med Phasco-lorays;
den är funnen i Australiens pleistocena af-lagringar.
Familjen Phalangcrida 1. Phalangistidce innefattar
två underfamiljer: Ph ålan g er i na, pung-aporna,
och Macropodince, kängurudjuren, två djurgrupper,
hvilkas nära släktskapssammanhang framgår af en
granskning af deras inre organisation. Phalangerinae,
hvilka af tidigare zoologer förenats med Phascolarctus
till gruppen Carpo-phaga, äro samtliga klättrare,
ingen större än en mård; svansen är hos flertalet ett
gripredskap; nosen är kort och bred. Tandsystemet
utmärkes bl. a. därigenom att, medan de mellersta
framtänderna ofvan och nedan äro starkt utbildade, de
mellan dessa och de fem bakre kindtänderna belägna
kunna vara i högre eller lägre grad förkrympta
eller delvis saknas (se fig. l c). Såsom ofta hos
klättrande djur har också hos somliga djur i denna
grupp utbildats en fallskärm, alltså ett smalare
eller bredare hudveck, som uppstår på kroppssidorna,
starkast mellan fram- och baklemmarna. Denna
fallskärm, som ju sätter dess egare i stånd att
utföra större bågsprång uppifrån och nedåt, har
förvärfvats af tre släkten, hvilka icke äro närmare
besläktade med hvarandra, utan hvart och ett af
dessa har som närmaste frände ett annat släkte ulan
fallskärm. Sistnämnda organ har sålunda utvecklats
tre särskilda gånger inom denna underfamilj (se F l
y g p u n g d j u r). Alla pung-apor lefva blott i
skogarna, sofva om dagen, och först om natten komma
de i rörelse för att förskaffa
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
