Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Pungdjuren ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
603
Punicaceae-Punjab
604
en tvärlinje af 5-15 cm., något intryckt
ofvan-till. Skalet har växlande färg, grön-, gul-,
brunrödt eller mörkrödt, samt är tämligen fast och
hårdt eller läderartadt, förr brukadt som
Fig. 3. Granatträdets frukt, ^h nät. storl.)
läkemedel under namn af Cortex Psidii eller M a l
i c o r i u m*. Det torkade fruktskalet, liksom
de torkade blommorna, ha användts som medel att
fördrifva binnikemask. För detta ändamål nyttjas
oftare den förr i Sverige och ännu i flera länder
officinella granatrotbarken (cortex Granati),
helst färsk bark, i form af dekokt. I gra-natrotbark
finnas 4 alkaloider, bland hvilka märkas pelletierin,
Cg H15 NO (uppkallad efter den framstående franske
alkaloidkemisten Pelletier) samt det därmed isomera
isopelletierin, båda vätskor. Pelletierinet verkar på
muskelväfnad såsom veratrin (se d. o.), d. v. s. det
förändrar musklernas kon-traktionssätt och medför
i tillräcklig dos förlamning. På grund häraf blir
pelletierinet och därmed äfven granatrotbarken ett
starkt gift för och medel mot bandmask. Hos högre
djur framkallar pelletierinet reflexstegring och
kramp samt egendomliga rubbningar i rörelseförmågan,
som synas bero på förändringar i lilla hjärnans
förrättningar. Mot bandmask hos människa användes
dekokt på barken, som emellertid genom sin
betydande halt af garfsyra lätt medför kräkning,
eller ett preparat, bestående af en blandning af
barkens alkaloider ("pelletieri-ner"), 0,3 gram,
tillsammans med tredubbla mängden garfsyra, som
binder alkaloiderna i form af tan-nater (garfsyrade
salter), hvarigenom dessas resorp-tion och däraf
följande förgiftning förhindras. Kuren är synnerligen
kraftig. O. T. S. (G. L-m. C. G. S.)
Punicaceae, bot. Se Punica.
Punica fides. Se F i d e s.
Puniska krigen. Se Romerska riket.
Puniska språket (lat. punicus 1. pcenicus, betyder
detsamma som fenicisk, kartagisk), det i Kartago och
dess omedelbara besittningar härskande feniciska
tungomålet, finnes bevaradt dels i en äldre form
i inskrifter från Kartagos själfstän-dighetstid,
dels i en yngre form i Plautus’ komedi "Pcenulus"
(akt V, se. l-3, se Gildemeister i Ritschls uppl. af
Plautus) och i inskrifter från romerska tiden (den
s. k. nypuniskan; jfr härom
Feniciska språket). Äfven under romerska väldet
fortlefde det puniska språket såväl inom sitt
egentliga område, provinsen Africa proconsularis (det
nuvarande Tunisien), som i de angränsande provinserna
Numidia i v., Libya i s. och Tripoli-tana i ö., där
det dock ej hade samma betydelse som de inhemska
dialekterna, tillhörande den libyska språkgrenen
(se Hamitiska språk). Som allmänt samfärdsmedel
i dessa länder undanträngdes det småningom af
latinet, men enligt hvad den puniske kyrkofadern
Augustinus intygar, talades det ännu på hans tid
(slutet af 4:e årh. e. Kr.) allmänt i det inre
landet, medan latinet härskade i kuststäderna, och
det torde icke ha fullständigt dött ut förrän vid
tiden för arabernas inträngande. Det af de klassiske
författarna s. k. l i b y f e n i c i-s k a språket
var enligt all sannolikhet icke ett puniskt språk,
utan den ursprungliga hamitiska libyskan, uppblandad
med några puniska tillsatser. Af det rena libyska
språket, hvarunder sammanfattas alla äldre inhemska
tungomål i norra Afrika (numidiskan, mauretaniskan,
cyrenaiskan m. fl.), ega vi, utom några spridda ord
och namn hos romerska författare, den stora bilingva
(libysk-puni-ska) inskriften från Tucca och några
smärre fragment af andra inskrifter. - Jfr Judas,
"Étude demonstrative de la langue phénicienne et de
la lan-gue libyque" (1847) och "Nouvelles études
demonstratives" (1851), "Annuaire de la société
archéologique de la province de Constantine" (1853
-55), "Revue tunisienne" (1894 ff.), Lidzbarski,
"Handbuch der nordsemitischen epigraphik" (1898),
Nöldeke, "Die semitischen sprachen" (2:a uppl. 1899),
och Brockelmann, "Grundriss der ver-gleichenden
grammatik der semitischen sprachen" I (1908).
H. A.»
Punitz [po-; po. Poniec~\, stad i preussiska
reg.-omr. Posen, nära Schlesiens gräns och
vid statsbanelinjen Lissa-Skalmierzyce. 2,817
inv. (1910). P. är bekant genom den strid, som
Karl XII där utkämpade 28 okt. (g. st.) 1704
med de på återtåg stadde sachsarna, och för det
skickliga återtåg och det väl ledda försvar,
som general Schulenburg därvid utförde. - I
närheten ligger en stor förhistorisk grafplats. _
C. O. N.
Punjab [pandʃ̇ā’b], Panjab, Pendjab, Pandschab (pers.,
"fem floder"; punjabi Pantjanada) kallas i geografisk
bemärkelse det triangelformiga område i nordvästra
Indien, som begränsas af Indus, Sutlej och nedre
Himalaya. Som administrativ provins i brittisk-indiska
riket omfattar det landet mellan 27° 40’ och 34°
n. br. samt mellan 69° 40’ och 79° ö. lgd och gränsar
i v. till Belutsjistan och den 1901 delvis från P. af
skilda Nordvästra gränsprovinsen, i n. till Kashmir
och Tibet, i ö. till United provinces (gräns bildar
Jumna), i s. till Rajputana och Sind. Provinsens
areal är 258,417 kvkm., men därtill komma 34
tributstater med sammanlagdt 94,663 kvkm., så att
hela P:s område utgör 353,080 kvkm. Sitt namn har
landet af de fem floder, hvilka alla upprinna på
Himalaya och slutligen, förenade till en ström,
utgjuta sin vattenmassa i Indus. Dessa äro från
v. till ö. Jhelam l. Behut (forntidens Hydaspes),
Chenab (Akesines), Ravi (Hydraotes), Vjasa l. Bias
(Hyfasis, Bibasis l. Hypasis) samt Sutlej l. Gara
(Hesidros). Genom dessa floder delas landet i fem
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
