- Project Runeberg -  Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 22. Possession - Retzia /
621-622

(1915) Tema: Reference
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Puritaner ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

snäckpurpur. Hos Plinius och andra romerska samt hos
grekiska skriftställare finnas noggranna uppgifter
om purpurns framställande och användning. Af de ännu
befintliga skalsamlingar, som hopat sig vid de gamla
tillverkningsorterna i Grekland och Italien, vet man,
att färgen bereddes företrädesvis af snäckan Murex
brandaris, men därjämte äfven af 2 andra Murex- och 2
Purpuraarter. Det sekret, som i mycket ringa mängd
afsöndras från en körtel i purpursnäckornas "mantel",
är i sig själft gulgrått, men blir i ljuset först
grönt, därpå blått och till sist rödviolett. Att
det är ljuset enbart, som åstadkommer bildningen
af färgämnet (ur ett i körtelsekretet befintligt
"kromogen"), visades redan 1736 af fransmannen
Duhamel. Purpurfärgen är, i motsats till många af de
i forntiden använda färgämnena, synnerligen ljusäkta,
hvilken omständighet i förening med dess höga pris
- en följd af den mycket sparsamma förekomsten -
säkerligen väsentligt bidragit till purpurns stora
anseende hos de gamle. - Fastän under tidernas lopp en
mycket vidlyftig litteratur uppstått angående purpurn,
är det först på allra sista tiden, som dess kemiska
natur blifvit med säkerhet utredd. Väl blef det på
1870-talet genom undersökningar af Schunck och de
Negri sannolikt, att purpurfärgämnet var närbesläktadt
med den från växtriket härrörande indigon; men
först 1909 framlades fullständiga bevis härför
af den tyske färgämneskemisten Paul Friedländer,
hvilken tillika är den förste, som på konstgjord väg
(genom "syntes" ur bromtoluidin) framställt detta
uråldriga ämne. Hvilka svårigheter, som härvid måste
öfvervinnas, och tillika, hur svåråtkomligt detta
färgämne måste ha varit i forntiden, därom får man en
tydlig föreställning af den uppgiften, att Friedländer
för sin undersökning användt ej mindre än 12,000
snäckor (af Murex brandaris), hvilka insamlats af
zoologiska stationen i Triest. För extraheringen af
färgämnet användes bensoesyreetylester. Det totala
utbytet uppgick till blott 1,4 gr. ren substans,
motsvarande endast omkr. 1/10 mg. för använd
snäcka. Med denna ringa kvantitet kunde emellertid
Friedländer visa, att purpur är ett bromderivat
af indigo, motsvarande formeln C16H8Br2O2N2,
d. v. s. indigo, hvari 2 atomer väte blifvit ersatta
af 2 atomer brom. Jfr Indigoblått. I följd
häraf är purpur på samma gång ett af de synnerligen
få bromhaltiga ämnen, som hittills anträffats i
den organiska naturen. Friedländers undersökning,
hvilken som sagdt äfven ledde till en syntetisk
metod för färgämnets framställning, är enligt von
Fürth en af de vackraste framgångar, som biokemien
uppnått under de senaste åren. Men på samma gång har
den beträffande purpurfärgämnets skönhet ledt till en
oväntad missräkning. Detta färgämne är nämligen enligt
von Fürth "ett matt rödviolett, som icke mer förmår
imponera på våra vid de moderna anilinfärgerna vana
ögon". Och von Fürth befarar, att många andra af
antikens härligheter skulle förlora väsentligt af sin
gamla sagoglans, om vi kunde låta dem, i likhet med
den berömda purpurn, i oförändradt skick återuppstå
inför våra blickar. K. A. V-g.

Purpura. 1. Med.,
fläckformig blödning i huden ; den är ofta tecken till
en allmän septisk infektion ("blodförgiftning"). De
enklaste formerna, purpura simplex,
äro utan större betydelse, den med
reumatiska symtom förenade purpura (förr äfven
peliosis) rheumatica är däremot ofta mycket
envis. Den egendomliga sepsis, som bär namnet
Morbus maculosus Werlhofi, kan t. o. m. förlöpa
dödligt. Med petechier förstås små, vid vissa
(utslags-)sjukdomar uppträdande, röda fläckar
i huden, som kunna bli så intensivt rödfärgade,
att de påminna om och kunna öfvergå i purpura. De
förekomma t ex. vid den vanliga nervfebern. Vid
fläcktyfus ("petechisk" tyfus) antaga fläckarna en
pur-purliknande form. - 2. Zool. Se Purpursnäcka.
1. F. B. (i. H.)

Purpurbakterier, bot. Se Thiobacteria.

Purpureokoboltklorid. Se Metallammoniakföreningar.

Purpurhafvet. Se Kaliforniska viken.

Purpurhägern, zool. Se Hägrar, sp. 84.

Purpurhönssläktet l. Sultanhönssläktet, Porphyrio,
zool., hör till familjen sumphönsartade fåglar
(Rallidæ) inom ordningen Gruiformes och fåglarnas
klass. Näbben är nästan lika lång som hufvudet,
rak, mycket hög, tjock och hård. Pannplåten är
stor, näsborrarna runda, 2:a-4:e vingpennorna
längst, stjärten kort och rundad, tarserna starka,
kortare än mellantån och täckta med tvärplåtar,
tårna långa och fria, baktåns klo lika lång som
mellantåns och kroppsfärgen blå. Dithörande arter
äro hemma i det palearktiska, orientaliska och det
australiska området. Europeiska purpur-(sultan-)
hönan
, P. hyacinthinus, är turkosblå i ansiktet
och på framhalsen, hvit på undergumpen, för öfrigt
indigoblå. Näbben och pannplåten äro röda, benen
rödgula. Längden är 47 cm. Purpurhönan förekommer
på sumpiga trakter i Medelhafsländerna och södra
Ryssland samt bebor företrädesvis träsk, i hvilkas
närhet sädesfält finnas, men äfven risfält. Den lefver
af växtämnen (särskildt ris) samt af andra fåglars
ägg och ungar, hvarigenom den blir mycket skadlig,
äfvensom af småfåglar, möss och fisk. Liksom andra
arter af detta släkte kan den europeiska med lätthet
tämjas. Den blir då mycket förtrolig, vänjer sig vid
allt slags föda och fortplantar sig utan svårighet. I
forntiden underhöllo romare och greker purpurhöns i
templens närhet. C. R. S.*

Purpurin, kem., trioxiantrakinon, C14H5,O2(OH)3,
ett af krappens färgämnen, som med konst framställes
genom oxidation af alizarin. Purpurinet bildar röda
kristallnålar, hvilka med purpurröd färg lösas i
alkalier. Det nyttjas till färgning. Jfr Krapp 1.
P. T. C.*

Purpuroxantin, kem., färgämne. Se Dioxiantrakinon
och Oxiantrakinoner.

Purpursnäcka, Pu’rpura, zool., kallas sedan uräldsta
tider en Medelhafssnäcka, af hvilken man erhöll det
vackra, starkt violettröda färgämne, som fortfarande
kallas purpur (lat. pu’rpura). Släktet Purpura
hör till fam. Buccinidæ bland Ctenobranchia
(de kamgalade bukfotingarna). I skalet finnes en
urskärning, ur hvilken den långa, ofvantill krökta
sifonen utträder. Skalet är försedt med en kort spira
och vid mynning. Vindlingarna tilltaga snabbt kring
den afplattade spindeln. I väggen till andningshålan
vid sidan om ändtarmen finnes den s. k. purpurkörteln,
en aflång, hvitgul körtelmassa. Om den af söndring,
som

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Wed Nov 10 18:29:38 2021 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/nfcb/0327.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free