- Project Runeberg -  Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 22. Possession - Retzia /
627-628

(1915) Tema: Reference
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Pusjkin ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

poetisk ingifvelse och öppen blick för lifvet. Han var
därjämte en själfständig ande, med mycken äregirighet,
men utan större fasthet i karaktären. Han var
Rysslands förste romantiker i ordets fulla betydelse,
i ryska vitterhetens historia den förste, som gick
helt upp i sin diktning. I hans tidigare alster
röjer sig inflytande från bl. a. Zjukovskij och
Batiusjkov, men snart gick han fullständigt sin egen
väg. Innan han ännu fyllt 20 år, var han ryktbar. Med
den poetiska berättelsen Ruslan i Ljudmila (Ruslan
och Ljudmila; 1817–20) vände han sig till den ryska
folksagan, från hvilken han senare hämtade många
motiv. När Zjukovskij läst detta stycke, skickade
han dess författare sitt porträtt med påskrift:
"Till lärjungen från den besegrade läraren". P:s
oförsiktiga kritik af det bestående var nära att
föra honom som så många andra af Rysslands förnämsta
författare till Sibirien, särskildt för ett ode
Volnost (Friheten) och för att han på teatern visat
ett porträtt af Louvel, hertigens af Berry mördare,
med påskriften: En lärdom för furstarna! Det stannade
vid, att han förflyttades (1820) till tjänstgöring
i Jekaterinoslav. För sin hälsas skull fick han i
sällskap med general Rajevskijs familj göra en resa
till baden i Kaukasus; hemvägen gick öfver Krim. Denna
resa var fruktbar på poetiska intryck och motiv, som
efter hand fingo form. I febr. 1821 var Kavkazskij
pljennik
(Fången i Kaukasus, sv. öfv. af F. A. von
Platen 1825, omtr. 1882 i "Finsk tidskrift"; delar
i A. Jensens "Ryska skaldeporträtt", 1898, och "Rysk
litteratur", 1912), som företer någon frändskap med
Byrons "Childe Harold", färdig. Med sin chef hade han
redan 1820 förflyttats till Kisjinev i Besarabien,
och i denna halfasiatiska, etnografiskt brokiga
stad hade P. under tre år sitt hem och skall där ha
fört ett tämligen vildt lif. Detta hindrade honom
icke att under tiden ur sina reseminnen utarbeta
de poetiska berättelserna Bratija razbojniki
(Röfvarbröderna; 1821) och Bachtjisarajskij
fontan
(Fontänen i Bachtjisaraj; 1822, sv. öfv. af
C. G. M. v. Kræmer 1883, A. Jensen 1889 i "Svensk
kalender" och C. E. Aurell 1907), båda med utprägladt
österländsk färg. Från denna tid förskrifva sig "Till
Tjaadajev", "Till Ovidius", "Napoleon" m. fl. lyriska
dikter, balladen om "Siaren Oleg" samt början af den
poetiska romanen Jevgenij Onjegin (Eugen Onegin,
1822–31; sv. öfv. af A. Jensen 1888) och Tsygane
(Zigenarna; 1824). Bristerna i sin litterära och
moraliska uppfostran sökte P. efter hand upphjälpa
genom vidsträckt lektyr och själfiakttagelse (under
sin vistelse i södern lärde han sig t. ex. engelska
och italienska och stiftade bekantskap med dessa
språks litteratur). I juli 1823 öfvergick han till
nyryske generalguvernörens kansli i Odessa och kom
så åter in i storstadslif. Han befanns emellertid
oanvändbar i tjänsten, fick ett år senare sitt afsked
och förvisades till ett hans föräldrar tillhörigt
gods, Michailovskoje, i guv. Pskov samt ställdes
under polisuppsikt. I Odessa hade han fortsatt
Eugen Onegin och Zigenarna. Med sin sång K morju
(Till hafvet; 1824) tog han afsked från södern – och
från Byron. Under det skede af P:s poetiska alstring,
som sammanfaller med hans vistelse i södra Ryssland,
visar han nämligen ett tämligen starkt beroende af
Byron. Småningom
frigör P. sig från detta inflytande. Shakspere blir
hans älsklingsförfattare. Redan i Eugen Onegin
tecknas rysk natur och ryska karaktärer. I denna
dikt ingår för öfrigt en god del af skaldens egen
inre och yttre lifserfarenhet. I ensligheten på
det öfvergifna fädernegodset fördjupade P. sig i
folktraditionens rika och för poetisk bearbetning
så tillgängliga värld, upptecknade visor, sagor,
ordspråk o. s. v. (han lämnade senare bidrag till
Kirejevskijs vissamling). Samtidigt studerade han
rysk historia. Han stannade däri med förkärlek
vid den på dramatiska ämnen rika orostiden i
början af 1600-talet. P:s diktning blef alltmera
ryskt nationell; under intrycket af Karamzins
historia och krönikorna fick hans språk en alltmer
modernt folklig prägel ("nya stilen"). Så skrefs
den historiska tragedien Boris Godunov (1825),
ett af P:s hufvudarbeten, ett arbete, som i det
ryska dramats historia intar ett framstående
rum ("dramatisk krönika"). Därefter följde den
humoristiska berättelsen Graf Nulin (Grefve Nulin;
1825), en parodi på Lucretiasagan och Shaksperes epos
"Lucretia". Från Michailovskoje förskrifver sig
hans bekanta vackra sång till A. P. K[ern]. Under
hans vistelse där utkom första samlingen af hans
"Dikter" (1824–26). Hans skaldskap vinner sin
fulla mognad. P. och Gogol införde realismen
i den ryska vitterheten; båda togo sina ämnen
och bilder ur lifvets fulla verklighet. Först
hösten 1826, sedan Nikolaus bestigit tronen, fick
P. tillåtelse att bo i Moskva, senare äfven att besöka
Petersburg. Vunnen genom P:s öppna och frimodiga
svar på hans frågor, bemötte honom Nikolaus mycket
nådigt. Decemberupprorets utgång hade på P. gjort
ett skakande intryck, ty bland "dekabristerna"
hade han flera af sina närmaste vänner. Det mest
framträdande draget i P:s karaktär är hans omutliga
sanningskärlek. Han "stadgade" sig småningom, men kom
dock i en skef ställning, som synbarligen plågade
honom. Befallningen att lämna ett betänkande "om
ungdomens uppfostran" kunde han naturligtvis ej utföra
till vederbörandes belåtenhet, och därefter blef
han lämnad i fred för officiella uppdrag. Vintrarna
1826–28 tillbragte P. dels i Petersburg, dels i
Moskva, somrar och höstar vanligen på landet. Från
1828 förskrifver sig den episka dikten Poltava,
som skildrar Mazepas kärleksäfventyr med Kotjubejs
dotter och förhärligar Peter den store (sv. öfv. af
G. Aminoff i "Finsk tidskrift" 1888). I Moskva gjorde
han Mickiewicz’ bekantskap, men deras vägar skildes
snart. I sin Putesjestvie v Arzrum (Resa till Erzerum;
1829) skildrar P. ett nytt besök i Kaukasus med
en utflykt till den asiatiska skådeplatsen för det
pågående turkiska kriget. I hans lif beteckna dessa
år en brytning, med kastningar mellan utsväfningar,
själfförebråelser och dödstankar. Voltaires
själsfrände kastar sig öfver bibeln. En ljusning
framkallar hans äktenskap. Han gifte sig 1830 med
Natalia Gontjarova. Dessförinnan gjorde han en resa
till guvernementet Nizjnij-Novgorod för att öfvertaga
Boldino, en vårdslösad landtegendom på 200 "själar",
hvilken hans far öfverlämnat till honom. Från den
genom kolerakarantän förlängda vistelsen på Boldino
daterar sig en hel rad af större och mindre dikter på
vers och prosa, bl. a. Povjesti Bjelkina (Bjelkins
historier; 1830), där hans

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Dec 10 18:59:06 2023 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/nfcb/0330.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free