Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Pyhäkoski ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
och pl. II, fig. 6, till art. Egypten. Fransmännen
förstå med pylône hela fasadanläggningen, omfattande
såväl själfva porten som de båda tornliknande
sidobyggnaderna eller pylonerna enligt vårt
språkbruk, hvilket vi ha gemensamt med engelsmän
och tyskar.
(I. G. C.)
PyloiVs,
grek. ("dörrvaktare"). SeOstiarius. PylÖfUS
(grek. pylorofs, portvakt), anat., den muskulösa
ringen vid magsäckens öfvergångsöppning till
tolffingertarmen och själfva denna öppning. Se Mage
l och Magsjukdomar. G. v. D.* Pylöruskräfta. Se M a
g s j u k d o m a r, sp. 518. Pylos (grek. UvÅog],
namn på tre forngrekiska städer på Peloponnesos,
nämligen två i Elis och en på sydvästra kusten
af Messenien. Den sistnämnda hade ett högt läge på
bergudden Koryfasion vid inloppet till en förträfflig
hamn (nu redden vid N a vari n o, se d. o.), som
bildas af den utanför liggande ön Sfakteria. Under
Peloponnesiska kriget spelade denna plats en viktig
roll, sedan den 425 f. Kr. blifvit besatt af den
attiske fältherren Demosthenes (se Demosthenes och
Kleon). Efter all sannolikhet är det till denna plats,
som man bör förlägga det af Homeros omtalade P.,
Nestors konungastad. Enligt en annan åsikt, med stöd
af den forngrekiske geografen Strabon, men i strid
både mot den inom den klassiska forntiden gängse
uppfattningen och mot nyare forskningars resultat,
skall Nestors P. ha legat i kantonen Tri-fylia inom
landskapet Elis. A. M. A. Pym
[pi;m], John, engelsk statsman, f. 1584, d. 8
dec. 1643, tillhörde en gammal ansedd gods-egarfamilj
i Somersetshire, fick genom studier i Oxford och
London grundlig, särskildt juridisk, bildning, erhöll
ett ämbete vid uppbördsväsendet och var underhusmedlem
i 1614 års parlament och därefter regelbundet sedan
1621. Han gjorde sig först bemärkt genom ett yrkande
(nov. sistnämnda år) på strängare tillämpning af
tvångslagarna mot katolikerna och upprättande i detta
syfte af en frivillig med-borgarsammanslutning. Efter
parlamentsupplösningen insattes han (jan. 1622) för en
kortare tid i arrest med anledning af Jakob I:s harm
öfver hans energiska framhållande af parlamentets
privilegier. Under de följande parlamenten på
1620-talet framträdde P. mera sällan i förgrunden,
och han intog äfven under den parlamentslösa perioden
1629-40 en försiktig tillbakadragen hållning. Vid
inkallandet af "korta parlamentet" blef P. från
början (april 1640) parlamentsoppositionens erkändt
främste ledare. Han utredde i ett utförligt tal
(17 april) nationens besvär och olagligheterna
i regeringssystemet; då han därjämte förberedde
en petition till konungen om, att denne skulle
försona sig med sina skotska undersåtar, förekom
Karl I petitionens framställande genom att upplösa
parlamentet (5 maj). I "långa parlamentet", som
sammanträdde 3 nov. s. å., tog P. ledningen genom
att (7 nov.) påyrka undersökning af Straffords
ämbetsverksamhet på Irland och kort därpå (11
nov.) genomdrifva den mäktige ministerns ställande
under riksrättsåtal (impeachment). P. var ingen vän
af samhällsomhvälfvande ytterlighetsåtgärder, men
han förfäktade energiskt och konsekvent Englands
gamla lagbundna frihet och ansåg denna hotad
såväl af konungens dåvarande rådgifvare som af
katolikernas ränker, hvarför han i båda fallen
påyrkade strängt ingripande från parlamentets
sida. Från hofkretsarna lockades han flera gånger med
anbud om skattkammarkanslersämbetet, men förgäfves,
då något systemskifte synbarligen därvid ej var
afsedt. Faran för att konungen mot parlamentet skulle
använda vapenmakt förmådde P. till skoningslöshet
vid oskadliggörandet af Karls farligaste rådgifvare,
P:s forne vän Strafford, och han medverkade därför
till dennes förklarande i riksakt (genom en "act of
attainder") och af rättning (11 maj 1641). P. var
äfven den drifvande kraften vid åvägabringandet
af den sammanfattning af parlamentspartiets kraf,
som under namnet The grand remonstrance lämnades i
nov. Karl sökte (l jan. 1642) för sista gången en
uppgörelse med "kung P." (så kallade man vid hofvet
den mäktige oppositionsledaren) och erbjöd honom
ånyo skattkammarkanslersämbetet. Det är ovisst, om
P. afslog anbudet eller om konungen återtog det. Nu
följde Karls misslyckade försök att häkta P. och fem
andra oppositionsledare (5 jan.). P. hade tagit sin
tillflykt till Londons city, återvände i triumf 11
jan. och förberedde nu, liksom konungen, allt mera
öppet konfliktens lösning med vapenmakt. Sålunda var
han den ledande i den "säkerhetskommitté" parlamentet
tillsatte i juli och som blef begynnelsen till en
af konungen oberoende parlamentsregering. Sedan
inbördeskriget (aug. s. å.) öppet utbrutit, ledde
P. med fasthet och hof samhet parlamentets politik,
försonade med hvarandra parlamentshärens inbördes
tvistande generaler och ingick aftal om erhållandet af
väpnad hjälp från de skotske presbyterianerna, hvilkas
kyrkopolitiska kraf han därvid dock endast med mycken
motvilja accepterade (sept. 1643). P:s hälsa var nu
bruten, och hans gamla popularitet syntes vackla;
då han kort därefter an1 ed, lät parlamentet på
statens bekostnad begrafva honom i Westminster abbey
(efter restaurationen 1660 aflägsnades hans kvarlefvor
skymfligt därifrån). - P. var sin samtids solidast
begåfvade och mest vidsynte engelske statsman,
en protestantisk ifrare för lagbunden frihet,
men ingalunda någon puritansk ytterlighetsman
eller partifanatisk demagog. - Jfr J. Forsters
biografi öfver P. i "Statesmen of the commonwealth"
(1836-40), och S. R. Gardiner, "History of England
. . . 1603-1642" (10 bd, 1883-84). V.S-g. Pynacker
[pe’j-], stundom äfven P i j n a c k e r, Pynaker,
Adam, holländsk målare, döpt i Pynacker nära
Delft 1622, d. 1673 i Amsterdam, utbildade sig
under inflytande af Jan Both och vistades tre år i
Italien, antagligen redan från 1641, hvarefter han
arbetade i Delft från 1649 och Schie-dam, 1658,
samt i Amsterdam. Han tillhörde den italiserande
riktningen inom det holländska måleriet och utförde
i sådan stil stora målningar, vägg-dekorationer
och tapeter. Dessa bilder äro nu till största delen
förstörda; det återstår blott medelstora landskap
med figurer och djur. Af dessa fin-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
