- Project Runeberg -  Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 22. Possession - Retzia /
659-660

(1915) Tema: Reference
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Pyramus och Thisbe ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

tertiärtiden; dock inträffade den sista veckningen
här tidigare än i Alperna, nämligen mellan eocen och
miocen. Själfva midtzonen består af kristalliniska
och paleozoiska bergarter, men på båda sidorna
om den finnas veckzoner af mesozoiska och äldre
tertiära lager, som genom tryck från båda sidorna
pressats in mot centralzonen och öfverskjutits af
denna. En följd af denna veckning är, att P. ega
både längd- och tvärdalar, ehuru icke i samma
längd och storlek som Alperna. Under istiden
voro P. starkt nedisade, men endast en isström,
den från Gavarnie, sträckte sig utanför bergen,
de andra höllo sig inom bergsdalarna. Dock ha de
inom dessa väsentligt bidragit att utbilda de för
P. egendomliga halfcirkelformiga dalar (fr. cirques),
af hvilka Cirque de Gavarnie (se fig. och Gavarnie)
är berömdast. Istidsbildningar äro också de små
sjöbäcken, som icke saknas i P., men däremot finnas
inga större sjöar där som i Alperna. Än i dag
finnas glaciärer i de högsta delarna af bergen,
men små i jämförelse med Alpernas; den, som går
djupast ned, slutar 2,200 m. ö. h. Snögränsen
ligger på den regnrikare norra sidan af Central-P.,
2,700–2,800 m. ö. h., på södra sidan 3,000 m. Från
bergen nedströmmar, mest på den norra sidan, en
mängd forsande bergbäckar (fr. gaves), som bilda det
väsentligaste draget i P:s hydrografi. Flerstädes
bilda de höga vattenfall, som i Europa ha jämlikar
blott i några i Norge. Det högsta är det, som Gave
de Pau gör i Cirque de Gavarnie, 422 m. (det högsta
i Europa). P. äro i allmänhet svagt skogbevuxna,
och äfven ängsmattorna ha en klen vegetation, i
synnerhet på den södra sidan, hvilken hufvudsakligen
består af eocen märgel och är kal, öde och omöjlig
att odla. Därför är också befolkningen fåtalig: ingen
järnväg går ännu öfver P., utan de två, som förena
Spanien och Frankrike, äro anlagda vid bergens östra
och västra slutpunkter, utefter hafskusterna.

Man har förr alltför mycket bedömt P. efter det
utseende de ha på den franska sidan. Emedan de där
resa sig oförmedladt och tvärbrant från låglandet,
har man ansett dem vara en i det hela sluten och
enhetlig kedja från haf till haf. Detta är dock
ett misstag. Den höga gränskammen mellan Spanien
och Frankrike är endast en del, och den mest
framstående, af en hel rad bergsryggar. Ej heller
i sin längdriktning äro P. sammanhängande. Genom
naturliga gränser sönderfalla de i tre afdelningar.

1) Öst-P., gå från Medelhafvet till passet
Col de la Perche (1,622 m.), som förenar
Tets floddal i n. med Segres i s. Centralzonen är
här delad på två parallella kedjor från v. s. v.
till ö. n. ö. Den norra kulminerar i Puigmal
(2,909 m.) och i Canigou (2,785 m.), den södra
heter Monts Albères. Öfver denna leder det blott
290 m. höga passet Col de Perthus från Techs
dal i n. till Katalonien.

2) Central-P., som äro bergets slutna, högsta kam,
gå från Col de la Perche till Pic d’Anie (260 km.).
Deras medelhöjd är 2,460 m. Hufvudkammen utgöres
af en bred zon, mestadels kambriska och
siluriska skiffrar, öfver hvilka höja sig flera
granitmassiv, ordnade i fyra parallella rader.
Härtill sluter sig i n. en smal, veckad
zon af mesozoiska sediment, som brant stupar ned
mot Garonnes miocenslätt. Branta och korta
tvärdalar, flerstädes af storartad vildhet, föra till
cirkusdalar, och vid bergets norra fot finnes en mängd
varma källor (se Pyrénées). På hufvudkammen
resa sig många höga toppar, och passöfvergångar
äro sällsynta (på en sträcka af 190 km. finnes
ingen). Omedelbart v. om Col de la Perche höjer sig
Pic Carlitte (2,921 m.), därpå sänker sig kedjan till
passet Col de Puymorens (1,931 m.), där en landsväg
går fram, men höjer sig åter i Pic de Montcalm
(3,080 m.). N. om detta parti af P. ligger Foix’
massiv (2,350 m.), och härigenom uppstår en längddal
med floderna Ariège och Arac. Genom Valée d’Aran,
som genomflytes af öfre Garonne, delas Central-P. i
två hälfter, af hvilka den västliga är högre och
otillgängligare. På dalens västra kant reser sig det
glaciärtäckta massivet Maladetta med Pic d’Anétou
(3,404 m.), den högsta af alla P:s toppar. Mont
Perdu, 55 km. västligare, ger ej mycket efter (3,352
m.), men tillhör ej hufvudkammen, utan en sydligare
kalkzon. Däremot tillhör Pic du Midi d’Ossau (2,885
m.) denna, liksom de västligare allt lägre topparna,
till dess vid Pic d’Anie (2,504 m.) centralzonen
nästan alldeles försvinner under mesozoiska
lager. Passen i Central-P. äro få samt så smala,
att flera af dem icke kunna passeras med vagnar,
och de ligga mycket högt. Så t. ex. ligger den
namnkunniga Rolandsbräschen (La Brèche de Roland),
som förenar Cirque de Gavarnie med Spanien, 2,804
m. ö. h. Viktigast af dessa pass är Col de Somport
l. Port de Confranc (1,632 m.), den gamla farvägen
från Aragóndalen till Adourdalen (antingen genom
Vallée d’Ossau eller den västligaste Vallée d’Aspe).

3) Väst-P., från Pic d’Anie till Vizcaya-bukten,
äro i sin östra hälft ännu ganska höga (med
toppar på öfver 2,000 m.), men bli allt lägre åt
väster. Endast några få toppar äro bildade af granit
eller paleozoiska lager, medan i regel sandsten från
trias- eller kritperioden bildar berggrunden. Af pass
hade Roncesvalles (Roncevaux, 1,052 m.) förr stor
betydelse som den bekvämaste öfvergången från södra
Frankrike till Spanien (Pamplona). Genom detta tågade
suever, alaner och vandaler in på spanska halfön,
och där stupade Roland (778). Men järnvägen utefter
kusten har till största delen dragit trafiken till
sig. Denna järnväg måste dock för att nå Vitoriadalen
öfverskrida Idiazabalpasset (658 m.), hvilket är
den traditionella gränsen mellan P. och de baskiska
bergen.

P. äro på båda sidorna åtföljda af yngre förberg. På
den spanska sidan äro dessa Mont Perdu-gördeln
af krita och eocen, Aragón-gördeln af eocen samt
Sierras-gördeln af trias, krita och eocen, hvilken
orografiskt är mest framträdande genom en rad berg,
som fylla norra Aragonien. På den franska sidan äro
dessa parallellkedjor vida svårare att skilja från
hufvudkedjan. – Kalkbergen inom P:s bergssystem äro
rika på grottor.

P:s malmförråd äro i allmänhet ringa, ehuru det finns
betydande järnmalmsgrufvor vid Vic de Sos i Ariège
och vid foten af Canigou i Pyrénées-orientales;
stenkolslager, som med fördel kunna bearbetas, äro
hufvudsakligen belägna på spanska sidan, men den
franska har flera

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Jul 3 21:46:58 2016 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/nfcb/0346.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free