Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Pyroforer ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
667
Pyroforer-Pyrola
668
Pyroforer [-får-; af grek. pyr, eld, och fe’réin,
bära], kem., porösa ämnen, som ur luften begärligt
upptaga syre och därigenom syrsättas samt upphettas
till glödgning eller antändning. Pyroforer äro
t. ex. fint fördelade metaller, såsom järn och kobolt,
samt blandningar af kol och svafvel-kalium, såsom
Homburgs fosfor, hvilken erhålles genom glödgning af
alun och socker i slutna kärl. - Att de pyroforiska
substanserna, t. ex. metalliskt järn, endast i mycket
finfördeladt tillstånd visa de anförda egenskaperna,
beror därpå, att den yta, som de i mera kompakt
tillstånd erbjuda åt luften, är i så hög grad
förminskad, att oxidationshastigheten ej räcker
till att åstadkomma den temperatur, som erfordras,
för att verklig förbränning skall komma till stånd.
(K. A. V-g.)
Pyroforisk [-får-], kem. Se Pyroforer.
Pyrofosfat, kem. Se Järn l, sp. 379.
Pyrofosforsyra, kem. Se F o s f o r, sp. 955.
Pyrofyllit Hermann, miner., ett vattenhaltigt,
gulhvitt, grönhvitt eller hvitt lerjordssilikat
(H Al Si2 06), af bladig och radiellt stänglig
textur; har pärlemorglans och är i tunna blad
genomskinlig. Hårdhet = l; eg. vikt = 2,7-2,8. För
blåsrör bläddrar den upp sig (däraf namnet: af
grek. pyr, eld, och fy’llon, blad) och sväller under
många krökningar till en snöhvit, mycket trögsmält
massa. Pyrofylliten förekommer vid Horrsjöberget i
Värmland, Yästanå i Skåne och på östra sidan af Norrö
i Utö socken samt vid Spaa, i Ural och Amerika. (Se
Agalmatolit och Gümbelit. Ant. Sj.*
Pyrofysalit (Oädel topas), miner., förekommer
dels derb, dels i rombiskt pyramidformiga, ojämna,
otydligt utbildade, tämligen stora kristaller
af hvitgråa, grönhvita och gulhvita, merendels
grumliga färgnyanser i pegmatit vid Finnbo, Broddbo
och Kårarfvet, i ett kvartsbrott i närheten af
Långban samt vid Fossum i Norge. Den slår bläsor vid
upphettning (däraf namnet: af grek. pyr, eld, och
fysan, uppblåsa). Ant. S
j.*
Pyrogallol, kem. Se Pyrogallussyra.
Pyrogallussyra, Pyrogallol, kem., en tre-värdig fenol,
trioxibensol, C6 H3 (OH)3, isomer med floroglucin (se
d. o.), bildas vid torr destillation af galläppelsyra
och erhölls redan 1786 af Scheele. Den bildar färglösa
kristallnålar, som lätt lösas i vatten och alkohol, är
ett kraftigt reduktionsmedel och uppsuper, vid närvaro
af alkalier, begärligt syre ur luften, hvarigenom
mörkt bruna produkter bildas. Pyrogallussyran, som är
starkt antiseptisk, är, i följd af sina reducerande
egenskaper, äfven giftig. Den nyttjas i fotografi
som framkallningsmedel samt i färgindustrien för
framställande af vissa färgämnen, såsom gallein
och coerulein. K. A. V-g.
Pyrokatekin 1. Brandkatekin, kem., är en tvåvärdig
fenol (se d. o.), C6H4(OH), ortodioxi-bensol
(se K o l v ä t e, sp. 616, samt D i o x i-b en
s öl). Pyrokatekin bildas vid torrdestillering af
protokatekusyror, C6 H3 (OH)2 COOH(se d. o.), samt
af flera garfsyror, t. ex. katekin, hvaraf namnet ;
det uppstår äfven vid smältning af en del hart-ser
med kaliumhydrat och bildar färglösa, i vatten
lättlösliga kristaller, hvilkas lösning färgas grön
af järnklorid. En alkalisk lösning af pyrokatekin
absorberar syre ur luften och färgas därvid svart. En
alkalisk pyrokatekinlösning är därför ett ganska
kraftigt reduktionsmedel, som t. ex. utfäller ädla
metaller ur deras salter. Af detta skäl har
pyrokatekin fått användning i fotografien
som " framkallare"; jfr Dinol - En
monometyleter af pyrokatekin, C6H4(OH)
(OGH)S, är guajakol.).
K. A. V-g.
Pyroklastisk, geol., stundom använd
benämning för att beteckna egenarten hos
vulkaniska brottstyckebergarter, tuffer.
E. E.
Pyroklor Wöhler, miner., ett gulbrunt till
svart, reguljärt mineral med en egentlig vikt
af 4,iso- 4,293; dess kemiska sammansättning
är växlande. Mineralet anses vara en isomorf
blandning af alkali-(vanligtvis natrium-)fluorid,
niobat, titanat och thorat. Förut känd från Miask
(Ural), Brevig och Fredriksvaern samt Kaiserstuhl,
är pyrokloren numera (af P. J. Holmqvist) beskrifven
från Alnön utanför Sundsvall. Alnöpyrokloren består
hufvudsakligen af kalciumpyroniobat i förening med
natriumzirkoniumfluorid samt med inblandningar af
natriumtitanat, natriumtitanfluorid och pyroniobat
af natrium, cer och järn (Geol. Fören:s
i Stockholm Förhandl., bd 15, s. 588).
A. Hng.
Pyrokroit, miner., ett mineral af sammansättningen Mn
(OH)2, är, då den brytes, af hvit pärlemor glänsande
färg; om den utsattes för luften, oxideras den och
mörknar samt blir slutligen svart glänsande. Hittills
har den iakttagits endast vid Långbans, Pajsbergs
och Nordmarks grufvor i Värmland. Mineralet har
sitt namn (af grek. pyr, eld, och chroma, färg)
däraf, att det vid upphettning ändrar färg.
Ant. Sj.*
Pyrola (Pirola) L., bot., ett släkte af lågväxta,
glatta örter, hvilkas blad öfvervintra och ofta sitta
i rosetter vid stjälkens bas. Blommorna äro oftast
hvita, ensamma eller samlade i klase. Kronbladen
5, fria, och ståndarna 10, likaledes fria, före
blomningen tillbakaböjda. Frukten är en 5-rummig
kapsel.
Pyrola rotundifolia (vintergröna), l rotstock,
bladrosett och blomklase, 2 blomma i längdsnitt,
3 ståndare, 4 fröhus.
Stiftet är långt. I Sverige finnas af
detta släkte 6 arter, alla växande i skogsmark. De
allmännaste äro P. rotundifolia, vintergröna (se
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
