- Project Runeberg -  Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 22. Possession - Retzia /
675-676

(1915) Tema: Reference
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Pyroforer ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

675

Pyroxylin-Pyrrhos

676

-granit och vissa trakyter. Själfständig eller stundom
fullt idiomorf begränsning visa hufvudsakligen
ytbergarternas pyroxener, under det däremot
djupbergarternas äro läppiga, oregelbundna, ofta
utgörande den sista, i mellanrummen mellan förut
utkristalliserade mineral utskilda magniaresten. Yid
metamorfos af primära, eruptiva bergarter visar
augiten stark benägenhet att omvandlas till andra
mineralkombinationer antingen ensamt för sig genom en
molekulär omlagring eller genom upptagande af andra
minerallösningar; bland sådana mer eller mindre direkt
genom pyroxenens omvandling uppkomna mineral må i
främsta rummet nämnas amfibol- och kloritvarieteter,
glimmer, epidot, bastit o. s. v. Äfven i meteoriter
äro pyroxenin-divider, såväl rombiska som monoklina,
mycket vanliga.

A. Rombiska pyroxener.

Enstatit. Se d. o. Bronzit. Se d. o. Hypersten. Se
d. o.

B. Monoklina pyroxener = Pyroxen s.
str. Haiiy.

E gir in 1. Akmit. Se A k m i t. Diopsid (M a-lakolit,
S a Ii t, B alkali t). Se d. o. En järnrik varietet
häraf kallas Jiedenbergit. Alla nu nämnda monoklina
pyroxenvarieteter kunna betecknas som ler jordsfria
eller -fattiga.

Diallag. Se d. o. Diallagen intar, kemiskt taget,
en mellanställning emellan de ler jordsfria och de
lerjordshaltiga pyroxenvarieteterna. Diallagen är
karakteristisk för vissa gabbroarter.

Augit, svartgröna eller brunsvarta kristaller,
bestående af samma silikat som diallagen, men med
mera betydande inblandning af Mg A12 Si 06 och Ca
A12 Si Öp, d. v. s. med en lerjordshalt af mera än 4,
vanligtvis omkr. 9 proc. Augiten utgör en väsentlig
beståndsdel i basalter, diabaser, gabbroarter
o. s. v., men förekommer äfven inom vissa surare
bergarter, såsom augitandesiter, augitsyeniter
o. s. v. Lökgröna augiter kallas fassait och
om-facit, rödvioletta titanaugit (med ända till
3 proc. Ti02). ’Om augiten genom att upptaga
egirinmo-lekylen, NaFeSi206, får en natronhalt af
5-8,5 proc., intar det så sammansatta mineralet en
mellanställning emellan augit och egirin och kallas
egirinaugit, bekant t. ex. från ijoliten på Alnön.

Spodumen 1. T r i f a n, hvita eller gröngråa
kristaller med pyroxenens prismagenomgångar, är
ett litiumhaltigt aluminiumsilikat (Li Al Si2 06),
anträffadt t. ex. på Utön.

C. T riklina pyroxener. Jadeit. Se d. o.

Rhodonit (mangankisel, pajsbergit),
rosaröda till rödbruna derba massor
eller kristaller af sammansättningen Mn
Si03; förekommer t. ex. vid Pajsberg.
A. Hng.

Pyroxylin. Se Bomullskrut.

Pyrozöma, zool. Se Pyrosoma.

Pyrrha, grek. myt. Se Deukalion.

Pyrrhi’che (lat. pyrrhicha}, forngrekisk, vid
flöjtmusik utförd vapendans, hvars uppfinning
tillskrif-ves kureterna (se d. o.) på Kreta. Af Platon
be-skrifves den som en mimisk framställning af en
strid med vapen och därvid förekommande rörelser,
men tjänade stundom äfven till att åskådliggöra
dionysiska scener. Den bildade ett hufvudelement i
festen gymnopdidi’äi i Sparta och uppfördes äfven

vid panatenéerna (se d. o.) i Aten. De
i denna dans uppträdande kallades
pyrrhichister (pyrrhi-chistai’}. Äfven
i Rom vann den under kejsartiden insteg.
A- M- A-

Pyrrhi’chillS (grek. pyrrhifchios}, metr., vers-fot,
bestående af två korta stafvelser, har sitt namn af
vapendansen pyrrhiche (se d. o.). Den kallas äfven
dibrachys (se d. o.).

Pyrrho, filosof. Se Pyrrhon.

Pyrrho^orax, Alpkajsläktet, zool. , hör till familjen
kråkfåglar (Gorvidce) inom tättingarnas ordning och
fåglarnas klass. Näbben är bjärt färgad, kortare än
hufvudet, och försedd med böjd rygg; näsborrarna äro
aflångt ovala, täckta med borstfjädrar, vingarna
räcka nästan till stjärtspetsen, fjärde och femte
handpennorna äro längst samt stjärten rundad. Dit
hör alpkajan 1. snö-kråkan, P. alpinus, som är svart
med gul näbb och röda ben; längden utgör 27 cm. Arten
är hemma på Alperna och vidare öster ut på bergen i
Gamla världen ; hon häckar i otillgängliga klyftor
och hålor, förtär allt ätbart, lefver i kif och strid
med sina samsläktingar och visar sig ganska närgången.
C. U. S.*

Pyrrho’coris, zool. Se L y g se i d se.

PyYrhon (grek. Uv^cov, lat. Pyrrho} från Elis,
grekisk filosof, f. omkr. 360 f. Kr., d. omkr. 270
f. Kr. Han skall ha varit lärjunge till en megariker,
Stilpon, och är den förste, som i senantiken utbildat
skepticismen till en systematisk åsikt. Han skall ha
deltagit i Alexanders tåg till Indien, hvarefter han
i sin födelsestad bildade en-filosofskola, som han
under torftiga lefnadsom-ständigheter förestod till
sin död vid 90 års ålder. Han lär icke ha författat
några skrifter, och äfven andras skrifter lämna
mycket sparsamma källor för kännedomen om hans
åsikter. Han skall ha förnekat möjligheten af all
sann kunskap och ansett människorna ledda blott
af antaganden och vana. Likaså förnekade han,
att det funnes något i och för sig godt eller
ondt. Jfr V. Brochard, "Les sceptiques-grecs"
(1887), R. Richter, "Der skeptizismus in der
philosophie" I (1905), och A. Goedecke-meyer,
"Geschichte des griechischen skeptizismus" (s. å.).
S-e.

Py’rrhos (lat. Pyrrhus}, grek. hjältes., son till
Akilles, hette äfven N e o p t o l e m o s (se d. o.,
sp. 766).

Pyrrrhos (lat. Pyrrhus}, ko’nung i Epirus, f. 319
eller 318 f. Kr., en af forntidens största fältherrar,
ledde sina anor från Akilles och dennes son Pyrrhos
(Neoptolemos) . Med anledning af ett upplopp,
som kostat hans fader, Aiakides, tronen och lifvet
(313 f. Kr.), uppfostrades P. hos konung Glaukias i
Illyrien, af hvilken han vid 12 års ålder återinsattes
i sitt fädernerike. Ännu en gång undanträngd af en
motkonung, Neoptolemos, begaf han sig till sin svåger
Deme-trios Poliorketes, med hvilken nan deltog i
slaget vid Ipsos (301), men kom sedermera som gisslan
till Ptolemaios i Egypten, hvilken gaf honom sin styf
dotter Antigone till gemål och förhjälpte-

mynt.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Dec 10 18:59:06 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/nfcb/0354.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free