Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Pyrrhosiderit ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
681
Pythagoreiska tabellen-Pythonormarna
682
Eudemos; möjligen voro dock några specialfall
af satsen redan tidigare bekanta. Om vägen,
hvarpå Pythagoras upptäckt satsen, är intet med
säkerhet kändt. Antagligen erhölls den genom ett
slags experiment, på sådant sätt att han utgick
dels från den före honom kända satsen, att en
triangel med sidorna 3, 4, 5 är rätvinklig och
att 32 + 42 = 52, dels från den observationen,
att i en likbent rätvinklig triangel summan af
kvadraterna på kate-terna är lika med kvadraten
på hypotenusan. Pythagoras’ eget bevis är icke
åt oss bevaradt, men af senare författare har en
mängd olika sådana gif-vits, bland hvilka må nämnas
Euklides’ bevis (Ele-menta I, 47) genom uppdelande
af hypotenusans kvadrat i två rektanglar och
Bhäskara-Acharyas med tillhjälp af proportionsläran.
(I- F.)
Pythagoreiska tabellen, ett vid medeltidens
slut genom missförstånd uppkommet namn på
multiplikationstabellen. Se Multiplikation.
Pythagoreisk halfton, mus. Se Tonhöjd.
Pythagoreiskt kors (lat. li’ttera pythagofrica,
furca), gaffelkors. Se Kors, sp. 1081 och fig. 16.
Pytheas(grek. Ilvtiéas, lat. P?/Mé?as),frånMassilia
(nu Marseille), i Gallien, forngrekisk
forskningsresande, geograf, astronom och matematiker,
lefde på 300-talet f. Kr. och företog med feniciska
sjöfarande från Gades (Cådiz) en vidsträckt resa
i Atlantiska oceanen uppåt västra och nordvästra
Europa. Hans reseskildring har gått förlorad och är
numera känd endast genom fragmentariska utdrag och mer
eller mindre noggranna referat hos andra författare,
särskildt Polybios, Strabon och Plinius. Enligt dessa
fragment berättade han sig ha besökt Britannien och
möjligen äfven det af honom 6 dagsresor längre norrut
vid gränsen till det isiga hafvet belägna Thule
(se d. o.), om hvilket för den klassiska forntiden
förut obekanta land han hade åtskilliga märkliga
upplysningar att meddela. Hans uppgifter voro redan
under forntiden föremål för mycken misstro, som dock
ej synes ha delats af de framstående geograferna
Hipparchos och Eratosthenes. P. var den förste grek,
som utfört en mätning af solhöjden; han uppges äfven
ha bestämt himmelspolens läge i förhållande till de i
dess grannskap befintliga stjärnorna. Äfven påpekade
han sambandet mellan tidvattnets fluktuationer och
månens attraktion. Numera är man allmänt ense om,
att P. verkligen besökt de flesta af de länder
han skildrat, om än åtskilliga af hans uppgifter
torde ha berott på något utbroderade hörsägner,
men det är alltjämt omstridt, huru långt åt norr
han utsträckt sin resa och hvilket land han afsåg
med sitt Thule. Möjligt är, att han om Thule
endast återgaf hvad han hört berättas under sin
färd uppåt Britanniens östra kust. - Fragmenten
af P:s resebeskrifning ha samlats och utgifvits af
svensken Arwedson (1824) samt tyskarna Fuhr (1835)
och Schmekel (1848). Bland moderna arbeten, som beröra
P. och hans resa, må nämnas Miillenhoff, "Deutsche
alterthumskunde" I (1870), E. H. Bunbury, "History of
ancient geo-graphy", I (1883), Clements Markham, "P.,
the discoverer of Britain" (i "Geographical journal",
1893), H. F. Tozer, "History of ancient geogra-phy"
(1897), J. F. Nyström, "Geografiens och de geografiska
upptäckternas historia" (1899), H. Ber-ger,
"Geschichte der wissenschaftlichen erdkunde
der griechen" (2:a uppl. 1903), Kähler, "Forsch-ungen
zu Pytheas’ Nordlandsreisen" (i "Festschrift des
stadtgymnasiums zu Halle etc.", 1903), och Callegari,
"Piteå di Massilia" (1904). A. M. A.*
Pythia, lat. 1. Apollons orakelförkunnande prästinna
i Delfi (se d. o.). - 2. En af småplaneterna.
Pythiska spelen (grek. ta Pyfthia), en af det
forna Greklands stora samfällda nationalhögtider,
inrättades enligt sagan af Apollon själf till
åminnelse af hans seger öfver draken Python, enligt
andra sagor af Amfiktyon eller af Diomedes. De
firades ursprungligen hvart åttonde år, men från 586
f. Kr. hvart fjärde år (3:e året i hvarje olympiad)
i augusti på den åt Apollon helgade krisaiska slätten
vid Delfi, hvilken på grund af ett orakelbud aldrig
fick odlas. På festplatsen befunno sig åtskilliga
med dess bestämmelse sammanhörande byggnader,
hvilkas lämningar genom nyare gräfningar bragts i
dagen (se Delfi, sp. 91). Täflingarna bestodo från
början endast i musisk agon (täflan i skaldekonst
och musik), men nämnda år infördes gymnisk och
kort därefter äfven hippisk agon (jfr Agon och
Olympiska spelen). Från denna tid voro spelen
att räkna som en allmän grekisk nationalfest och
stodo under ledning af amfiktyo-nerna. Segerpriset
utgjordes af en lagerkrans. Åt segervinnarna i
de pythiska spelen (pythionikdl) är en samling
af Pindaros’ segersånger egnad. Spelen synas
ha egt bestånd till inemot slutet af 300-talet
e. Kr. Pythiska spel af lägre rang firades på en
mängd ställen både i Grekland och i Mindre Asien.
A. M. A.
Pythö, äldre namn på Delfi (se d. o., sp. 89).
Python. 1. (Pyton). Grek. myt. Se A p o 1-lon. -
2. Zool. Se Pythonormarna.
Pythonomo^pha (af grek. py’thon, ett ormsläkte,
och mor/é, form), paleont., fossil ödleordning med
långsträckt, ormlik kropp, många procöla kotor, lång,
hög, sammantryckt svans, små, fenlika extre-miteter
(de bakre minst), sklerotikalring i ögonen och många
enkla tänder. Pythonomorpha, som lefde i hafvet,
tillhöra kritsystemet, företrädesvis dettas yngre
aflagringar i Nord-Amerika. De viktigaste släktena
äro Mosasaurus (se d. o.) och Leiodon, af hvilka
åtskilliga arter funnits i Sveriges krit-system.
B. L-n.*
Pythonormarna, Pythorimce, zool., en underfamilj
tillhörande familjen jätteormarna Boidce (se B o
a). Kroppen är belagd med glatta fjäll. Stjärten är af
medellängd och rund samt tjänstgör som griporgan. De
undre stjärtplåtarna bilda två rader. Tänder finnas
också på mellankäksbenen. Underfamiljen omfattar
omkr. 20 arter, hvilka förekomma i etiopiska,
orientaliska och australiska regionen, en dessutom i
Mexico. Det mest bekanta släktet är Python: hufvudet
är långt med främre delen täckt af plåtar och den
bakre af fjäll. De främre och några af de undre
läpp-plåtarna äro försedda med en djup, sannolikt
som känselorgan tjänstgörande grop. Pupillen är
vertikal. Enligt upprepade iakttagelser ringlar honan
sig omkring sina i en hög lagda ägg och bildar på
sådant sätt kring dem en ihålig kägla, hvars högsta
spets utgöres af ormens hufvud; honan förblir i
denna ställning, tills äggen efter flera veckor
utkläckas. Härunder utvecklar djuret en ansenligt
högre var-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
