Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Pyrrhosiderit ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
episkopoi) i Rom först omkr. 150, möjligen genom
Pius I (se d. o.). Men sedan visade detta snart en
målmedveten sträfvan till monarkisk makt öfver hela
kyrkan. Det gynnades därvid af Roms ställning som
rikets hufvudstad, medelpunkten för all resandeström,
sätet för den största kristna församlingen och de båda
apostlafurstarnas grafstad; framför allt medverkade
kyrkans påbörjade katolisering, hvilken konsekvent
måste föra till centralisering i en spets med
allt normerande myndighet. Förgäfves sökte dock
biskoparna Viktor I (189–199), Calixtus I (217–222)
och Stefanus I (254–257) göra sin auktoritet gällande
öfver hela kyrkan. Cyprianus häfdade segrande,
att Roms biskop blott var primus inter pares; men
i detta "primus" låg dock i viss mån en gynnsam
faktor för primatanspråkens framtid. När omkr. 300
en kyrklig organisation började utveckla sig med
öfverbiskopar i provinsernas hufvudstäder, intog
Roms biskop en sådan ställning till Italiens öfriga
(utom Milanos), ehuru han aldrig som Alexandrias,
Antiokias etc. biskopar fick benämningen exark eller
patriark. Då i den västromerska hälften af riket
ingen mer patriarkstol uppstod, kunde romerske
biskopen med hjälp af gynnsamma yttre förhållanden
(kejsarens flyttning från Rom, där biskopen då
blef den främste, den renläriga ståndaktigheten
i de kristologiska striderna och slutligen rikets
tudelning) småningom vidga sitt primat från Italien
till hela Västerlandet och göra Roms kyrka till en
"modellkyrka" för andra. Damasus I (366–384) utverkade
369 ett kejserligt dekret med rätt för biskopen i Rom
att afgöra appellationer från västra rikshälftens
biskopar; och Gratianus’ dekret 379 förtydligade
denna rätt. Därmed började primatställningen bli
lagligt fastställd. Ännu viktigare var, att under
Siricius (384–399) den romerske biskopen med framgång
utfärdade dekret om kult, disciplin, författning och(
lära med anspråk på, att dessa dekretalier skulle
ha samma auktoritet i Västerlandets kyrka som de
kejserliga leges och kyrkomötenas canones. Härmed
fick den kanoniska rätten ett nytt tillflöde af
viktigaste art. Ännu hade dock Roms biskop föga
mer än patriarkställning öfver Västern; och midt i
hans patriarkat stod Milano autokefalt och täflade
med Rom i faktisk makt. Det, som ändrade läget
till Roms förmån, var ej blott inflytandet från
Hieronymus’ Vulgata och Augustinus’ "De civitate
Dei", utan framför allt folkvandringarna. Dessa
förstörde rikets hela politiska och administrativa
förvaltningsorgan; endast kyrkan stod kvar och kunde
öfvertaga de nödiga uppgifterna. Den främste mannen
i denna institution måste då faktiskt bli folkens
ledare och beskyddare. Innocentius I (401–417)
skaffade så Roms biskop faktisk förordningsrätt
och uppsiktsrätt öfver Västerns kyrka, liksom han
nedbröt Milanos själfständighet. Härtill lade Leo I
(440–461) det viktigaste af allt, domsrätten, genom
Valentinianus III:s edikt 445. Roms biskop utrustades
med samma härskarrätt inom kyrkan som kejsaren inom
riket. Först därmed kan man tala om Roms påfve och
påfvedömet. Ännu viktigare för framtiden var, att Leo
I skapade den teoretiska motiveringen för påfvedömet
under framhållande af Matt. 16 och därvid ej blott
stegrade primatsanspråket ända till krafvet att
vara den ende universelle biskopen för hela kyrkan,
utan också moraliskt
ställde påfvedömet oberoende af de kejsardekret,
som faktiskt gett det dess rättsliga existens. Ännu
kunde han dock ej lösgöra påfven från det
världsliga beroendet af kejsaren, liksom
han misslyckades i sitt försök att utsträcka
påfveanspråken till östromerska riket. Efter Leo
I följde en nedgångstid för påfvemakten, tills den
lyftes ännu högre genom Gregorius I (590–604),
den förste munken på påfvestolen. Han ställde
munkväsendet i påfvedömets tjänst; han skaffade
påfveauktoriteten en ny fruktbringande mark genom
Englands missionerande. Visserligen misslyckades äfven
han i påfveanspråken öfver bysantinska kyrkan. Men
för Västerlandet upptog han och förverkligade Leos
hela maktanspråk: högsta lagstiftnings-, uppsikts-
och domsrätt för Roms biskop. Och han förvärfvade
därtill påfvestolen världslig makt genom att i
stället för det maktlösa bysantinska regeringsombudet
i Ravenna öfvertaga uppgiften att skydda Italien
mot langobarderna; så började faktiskt påfvedömets
världsliga regering i Italien. Därtill kom, att
Gregorius genom klokt ordnande af Patrimonium Petri
gaf påfvedömet det materiella ryggstöd, som ensamt
möjliggjorde dess kommande världspolitik. Så bildar
Gregorius i påfvedömets som i kyrkans allmänna
historia öfvergången till medeltiden.
På grund af de politiska förhållandena i Italien
kunde påfvestolen under 150 år ej draga nytta
af Gregorius’ verk; den pressades ned af det
bysantinska och sedan af det langobardiska
herraväldet, t. o. m. i dogmatiskt afseende (se
Honorius I). Men bildstriden (se Bilddyrkan)
på 700-talet började lösgöra påfvedömet från Bysans;
och påfvedömets anknytning till det nya frankiska
riket 754 fullbordade Västerlandets kyrkliga
skilsmässa från Österlandet, liksom det inledde
påfvedömets världsliga förvärf (se Pippin 3,
Stefan II och Kyrkostaten). Teoretiskt sökte påfvedömets
anhängare grunda den nya ställningen genom den
bekanta förfalskningen Donatio Constantini (se
Konstantinska donationen). Som Kyrkostatens herre
kom påfven emellertid under frankiske konungens
(kejsarens) öfverhöghet, liksom den senare hos
sig samlade den högsta kyrkliga makten öfver
Västerlandet. Anknytningen till frankiska riket förde
sålunda till, att påfvedömet och kyrkan fick en mera
reell öfverherre i den frankiske monarken än förut i
den bysantinske. Höjdpunkten i kejsardömets kyrkliga
makt betecknas af Ludvig den frommes Constitutio
romana 824. Men när frankiska riket började upplösas,
framträdde påfvarnas sträfvan efter både kyrklig och
världslig själfständighet. Gregorius IV framförde
833 krafvet på påfvens oberoende af all världslig
makt; Nikolaus I (se d. o.) utbildade den medeltida
påfveidén med krafvet på påfvens ej blott oberoende
af, utan makt öfver världsliga myndigheter. Hans
regering (858–867) betecknar höjdpunkten i den
tidigare medeltidens påfvedöme. Han kunde också
begagna de för påfvedömets framtid så utomordentligt
viktiga Pseudoisidoriska dekretalen (se
d. o.). Med honom blef för första gången påfvedömets
makt öfver Västerlandets kyrka full verklighet. –
Sedan kom den djupa nedgångens tid under pornokratien
och saeculum obscurum; men hur usla och obetydliga
påfvarna än voro, släppte de aldrig den påfveidé,
som Nikolaus gifvit gestalt åt. Så kunde denna
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
