Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - R ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
R är den adertonde bokstafven i det vanliga
europeisk-latinska alfabetet. Dess äldsta kända,
semitisk-moabitiska, form är ᛩ (äfven en rundad form
finnes). Samma form, vänd åt höger, återfinnes på
grekisk botten, där växlande med P jämte R och några
andra mindre vanliga former; i handskrifterna är P
enväldigt. Redan hos alexandrinerna går hufvudstrecket
under linjen. Tillkommer, för bekvämlighets skull,
rundning, så är minuskeln, som i tryck nu återges med
p, färdig, långt före den egentliga minuskelskriftens
uppkomst. Den ingår som normalform i det slaviska
(cyrilliska) och det koptiska alfabetet; den
moderna slaviska skriften har P p. I de grekiska
kolonierna uti Italien begagnades både P och
R. Endast etruskerna antogo den svanslösa formen;
nordetruskiska, umbriska och oskiska inskrifter
ha D (vändt åt höger eller vänster). Fornlatinska
inskrifter ha R (eller ᚱ), handskrifterna i kapitäler
uteslutande R, som af Wulfila upptogs i hans gotiska
skrift. I uncialskrift med R-liknande former sjunker
bokstafven ofta under raden, hvarvid stundom svansen
bortfaller, så att bokstafven liknar ett p. I kursiv
finner man tidigt r (500-talet); annars i kursiv
äfven en form, som tillfälligtvis kommer grek. λ
tämligen nära; halfuncialt r liknar närmast vårt
r. Den vanliga minuskelformen r går ofta under
linjen. Senare hälften af uncialt R visar sig i
minuskel som en sorts förkortningstecken efter o
och uppträder fr. o. m. 1300-talet som själfständig
bokstaf i något växlande former samt har gett upphof
åt vårt skrifalfabets alternativform υ. Den äldre
(germanska) runraden har i femte rummet ᚱ eller R,
motsvarande lat. R. I det yngre, speciellt nordiska
runalfabetet har runan ᚱ femte platsen i första
flocken. Men jämte detta tecken ha båda alfabeten
äfven ett annat tecken ᛉ (ᛘ, ᛦ , på Charnay-spännet
ᛯ). Detta tecken, som torde utgå från grek. ψ,
d. v. s. ps, hade äldst namnet ilx och ljudvärdet x
(ks, hs). Men då i urnordisk tid slutande (tonande)
s öfvergick till ett muljeradt r-ljud, erhöll
ᛉ eller, som det i yngre alfabetet alltid ristas,
ᛦ i de nordiska språken detta ljudvärde och namnet
yr. Vid transkription med vanliga bokstäfver återges
det till skillnad från det vanliga r med R. – Tecknen
R r utmärka i alla språk med latinsk
skrift ett r-ljud. I latinsk skrift återgafs i
grekiska lånord begynnande r med rh och rr inuti ord
med rrh, t. ex. Rhodus, rhetor, Parrhasius. Detta
skrifsätt går igen äfven i nyare språk med dålig
ortografi. I svenskan kan emellertid rh i grekiska
lånord anses afskaffadt genom Sv. akademiens
afhandl. om stafsättet 1801; men det håller sig ännu i
ett eller annat namn, t. ex. Rhen. Polskt rz betecknar
ett sch-ljud (motsv. fr. j eller ch]; tjech. r är
samma ljud med några vibrationer i början. Isl. hr-
och wales. rh utmärka ett till sin förra del utan
röstton uttaladt r-ljud (liksom grek. ρ). Bokstafvens
namn är i hebr. resch, arab. ra, grek. rå,
slav. rtsy, annars ärr. Den vanliga r-runan kallas
reid. Bokstafvens talvärde är i semitiska språk 200,
i grekiska och slaviska 100.
Det ges flera olika r-ljud. I. Vibrerade r-ljud
(verkliga r-ljud) bilda i språkljudens fonetiska
indelning den grupp, som benämnes tremulanter
(dallerljud). Dessa r-ljud åstadkommas på det sätt,
att talströmmen periodiskt afbrytes genom ett
hinder, närmare bestämdt en tungformig, med ena
ändan fast kropp, hvars fria del af luftströmmen
drifves undan, men i nästa ögonblick till följd af sin
spänstighet återtar sin ställning i luftströmmens väg,
så åter drifves undan o. s. v., d. v. s. vibrerar. Den
vibrerande kroppen kan vara a) läpparna: labialt r,
brukas (efter p) för att hejda hästar; b) tungspetsen
riktad uppåt mot tandlådorna: apiko-alveolart r,
vanligt uppsvenskt r (tungspetsen kan vara mera riktad
uppåt, hvarigenom en apiko-kakuminal afart uppstår);
c) tungspenen (och underkanten af gomseglet): uvulart
(velart) r, t. ex. skånskt r; d) röstbanden: laryngalt
r, som finnes i t. ex. danska. För att röstbandens
dallring skall ge ett r-ljud och ej ton, måste
vibrationerna ske långsamt: man kommer till detta
r-ljud, om man vid uttalet af neutral vokal successivt
sänker tonen, tills den upphör. Emedan r-ljudet liknar
hundens (lat. canis) morrande, kallas r "littera
canina". Inom området för (vibreradt) tungspets-r
träffas ej sällan personer, som äro ur stånd att
frambringa detta ljud; de ersätta det då vanligen med
ovibreradt r eller med vokal eller v-artade ljud. Den,
som ej från barndomen är van vid uppsvenskt r-ljud,
har i allmänhet svårt att lära sig det. II.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
