Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - R ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
799
R
800
Ovibrerade r-ljud höra till frikativornas grupp och
kallas r blott af etymologiska skäl. Ovibreradt
velart r är merendels det "skorrande r", som
förekommer i södra Sverige (Götaland). Ovibreradt r
kan uppstå ur vibreradt genom reduktion: förminskning
af vibrationernas antal och vidd. På öfvergången
från vibreradt till ovibreradt tungspets-r står ett
d-ljud i dalmålet och i finska. I hälsingskans korsp
= korp, borst = bort har r förlorat vibrationer
(och ton) och öfvergått till sch-ljud. Samtliga
vibrerade och ovibrerade r-ljud, med undantag af
det laryngala, kunna frambringas med eller utan
ton. Man har alltså tonande r-ljud (sådana äro de
flesta) och icke tonande, som bruka uppstå ur de
förra genom inverkan af angränsande ljud eller
paus. Så ha i Sverige somliga norrländska mål
icke tonande, men vibreradt tungspets-r före k,
p, t. Franskan har dylikt r i t. ex. quatre. Bildadt
svenskt talspråk (riksspråk) har i norra och mellersta
Sverige uteslutande vibreradt tonande tungspets-r; i
götalandskapen ovibreradt tonande tungryggs-r (velart
r) i början af ord och efter kort vokal, före vokal
eller paus (t. ex. rifva, herre, tyvärr), i alla andra
ställningar vibreradt tungspets-r; längre söder ut
endast tungryggs-r (vanligen ovibreradt). Norskan
har uteslutande vibreradt tungspets-r, danskan
tungryggs-r eller strup-r. I Tyskland är ovibreradt
tungryggs-r tämligen vanligt i synnerhet i städerna,
men vibreradt tungspets-r ännu öfvervägande och
mönstergillt. I syd-engelskt uttal är r ovibreradt
tungspets-r, men efter vokal med eller utan följande
konsonant ersattes det af en obestämd vokal; skotsk,
irländsk och amerikansk engelska åter har vanligen
vibreradt tungspets-r i alla ställningar. I franskan
är tungryggs-r mönstergillt (Parisuttal); men många
hålla dock ännu på tungspets-r. I spanskan och
italienskan liksom i slaviska språk gäller endast
vibreradt tungspets-r. Kinesiskan saknar alldeles
r-ljud; i lånord och namn ersattes det med l. Äfven
en del indianspråk saknar r. - Till sin funktion
är r vanligen konsonant, men kan också tjänstgöra
som sonant (bilda stafvelse). Sonantiskt r har i
sanskrit ett särskildt tecken. Bland moderna språk
erkänna tjechiskan och serbisk-kroatiskan r äfven
i skrift som sonant, t. ex. tjech. hrb, kulle, prs,
bröst. I svenskan kan r (tecknadt er) tjänstgöra som
sonant i t. ex. porter, order, Mörner (med tonande r).
Det indoeuropeiska r-ljudet kunde uppträda dels
som konsonant (medljud), t. ex. sanskr. bha’rāmi,
grek. φéγω, lat. fero, sv. jag bär, dels såsom
sonant (själfljud). Som sådant användes det dock i
de europeiska språken i allmänhet icke längre, utan
har redan i urgammal (förhistorisk) tid ersatts af
en hjälpvokal - i de germanska språken u eller ett
därur i vissa ställningar utveckladt o - följd
af konsonantiskt r, t. ex. sanskr. mrtis, mrta’m
död, lat. mors, sv. och ty. mord. För öfrigt har
r-ljudet både i de germanska språken i allmänhet
och särskildt i svenskan varit utsatt för ovanligt
få förändringar af någon större betydelse, om vi
undantaga den för nysvenskan och nynorskan i deras
förhållande till forn-språket genomgripande process,
hvarigenom vid slutet af medeltiden r inom större
delen af språkområdet sammansmälte med ett omedelbart
följande d, l, n, s, t, till apiko-alveolart (eller
i vissa dialekter -kakuminalt) s. k. tjockt d, l, n, s, t,
t. ex. herde, särla, kärna, fors, hjärta; det
sålunda uppkomna tjocka d öfvergick sedan i de
flesta fall till ett kakuminalt s. k. "tjockt" l (se
L). Bland mindre viktiga förändringar kunna nämnas
förlängningen af r före j, t. ex. snärja (uttaladt
snärrja), och att r ej sällan bytt plats med en
följande vokal, t. ex. Anders af Andreas, Kerstin af
Kristina. Annorlunda har förhållandet varit med det
nya r-ljud, som i de nordiska språken mycket tidigt,
nämligen redan i deras s. k. urnordiska period och,
närmare bestämdt, sannolikt i början af den kristna
tidräkningen, uppstod af det indoeuropeiska s-ljudet
i de fall, då detta på grund af accentförhållanden
blifvit tonande ( = z i franskan och engelskan),
t. ex. hare (ty. hase), mer (jfr mes-t), nominativ-
och presens-ändelsen -r såsom i riker (lat. regius),
sitter (lat. sedis). Detta r-ljud var till att
börja med i sitt uttal (förmodligen ovibreradt och
muljeradt) vidt skildt från det gamla r, hvarför det
ock i runskrift betecknas med en helt annan typ (se
ofvan). Vid den fornsvenska litteraturens begynnelse
på 1200-talet torde dock de båda r-ljuden ha till sitt
uttal sammanfallit, enär intet spår af ortografisk
åtskillnad dem emellan då kan upptäckas. Men innan
detta skedde, hade redan det af s uppkomna r hunnit
förstummas i en mängd ställningar, såsom före annan
konsonant, t. ex. passiv kallas (af aktiv kallar
+ s), rättegång (af den fsv. genitiven rættar);
vidare efter l, n, r, s, t. ex. pres. stjäl, skin
(så ännu i Karl XII:s bibel; sedan i analogi med
andra presensformer skiner), far, blås (så ännu i
Karl XII:s bibel; sedan blåser), plur. gäss (af gås,
jfr stäng-er af stång), ofta äfven i ordslut efter
vokal, t. ex. Börje af Birger, by af äldre byr,
dialekternas plur. hästa för hästar o. d.
På äldre franska mynt betecknar R myntningsorten
Orléans, på portugisiska Rio de Janeiro. Om den
grekiska formen af R i Kristusmonogram se d. o. - I
matematiken nyttjas stundom R som förkortningstecken
för rät vinkel (l R, 2 R o. s. v.).
Rotutdragningstecknet, V , har uppstått ur bokstafven
r (som förkortn. för radix, rot). Som taltecken
är R i latinet = 80, R = 80,000; på recept är R =
re’cipe!, tag!; r. betyder i latinsk text res,
sak, saker, eller recte, rätt; vidare är R. =
Rufus; regina, regins, regnum, respublica,
restitutor, rex, Roma, romanus o. s. v.; i
bibliografiska uppgifter är r. (eller f. r.) =
(folio) recto, högra sidan af ett blad; i titlar
är R = reverendus, reverendissimus (hög)ärevördig;
R betyder rar, sällsynt i förteckningar af böcker,
mynt, växter m. m.; i engelska förkortn. är r. (R.) =
royal, kunglig; på rucktaflan i fickur är R. =
fr. retarder, sakta; vid temperaturuppgifter är
R. = Réaumur; framför judiska namn betyder R. =
Rabbi; som kemiskt tecken är R. (Rh.) = rhodium;
i musiken är R. = ripieno (se d. o.) och rechte,
högra handen; i fråga om mynt är R. = revers,
baksidan; i sv. ordensuppgifter är R. = riddare
(t. ex. R. N. O. = riddare af Nordstjärneorden).
Lll.* Ad. N-n.
R, fys. kem., beteckning för den
s. k. gaskonstanten. Boyle-Gay-Lussacs lag (se Gas,
sp. 772)
kan skrifvas under följande form: ptvt = p0v0T/273
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
