Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Raattamaa ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
R. Amram (gaon; d. omkr. 875). Ur
midraschlitteraturen utvecklade sig en rent
mystisk uppfattning af bibeln i den nu uppkommande
"kabbalan" och dess grundkodex, boken Jesirah (se
dessa ord), och genom arabisk inverkan börjar den
första poetiska verksamheten med religiösa sånger
(pijjutim). Den förnämste skalden var Elasar Kalir (se
denne). Studiet af hebreiska språket började anta en
mer vetenskaplig riktning, och efter några föregående
försök till grammatik och lexikografi framträdde de
banbrytande (på arabiska skrifna) verken af
Saadja. Äfven den siste gaonen, Haja (939–1038),
son till Scherira (förf. till ett bekant biografiskt
sändebref), skref flera betydande arbeten, bland
dem en hebreisk ordbok (på arabiska, hebr. öfv. af
Ibn Esra), och utmärkte sig särskildt som en ifrig
bekämpare af kabbalan. Efter hans död förlorade de
babyloniska skolorna all betydelse för den judiska
kulturen. Af utomordentlig vikt var massoreternas
(se d. o.) arbete, hvarigenom en fast norm gafs
åt den traditionellt fortplantade läsningen af den
ovokaliserade bibeltexten. Under de sista århundradena
af det gaonska tidsskedet hade judiska kolonier
från Palestina och Egypten bildats på flera orter i
norra Afrika, där Kairouan och Fes voro den judiska
bildningens hufvudsäten, och i södra Europa, där
judiska plantskolor funnos i södra Italien (Bari
och Otranto) och Provence, men det blef Spanien
förbehållet att bringa den från Afrika dit införda
judiska kulturen till dess högsta blomstring.
Andra perioden (1000–1750). Under första skedet,
den judiska litteraturens guldålder (1000–1200),
var det företrädesvis i Spanien (Córdoba, Granada,
Toledo o. a. städer) och därnäst i Frankrike,
som judarna i täflan med sina stamfränder och
läromästare, araberna, bragte den tidens bildning,
i synnerhet språkvetenskap, filosofi och poesi, men
äfven astronomi, medicin och andra naturvetenskaper,
till en utveckling, som icke egde någon motsvarighet
i det kristna Europa. Redan mot slutet af föregående
period hade Menachem ben Saruk i Córdoba
(d. omkr. 970) vunnit en förtjänt ryktbarhet genom den
första fullständiga ordboken till G. T. (Machberet,
utg. af Filipovski 1854), och Jehuda Chajjug
(Hajjudj; d. omkr. 1010), Ibn Saruks lärjunge, hade
i sina grammatiska afhandlingar grundlagt den ännu
gällande rationella uppfattningen af verbstammarna
som trekonsonantiska. Bägge öfverträffades dock vida
af Chajjugs lärjunge Jona Ibn Djanah (l. Abulwalid,
omkr. 1000), i Córdoba, som utgaf epokgörande
arbeten på arabiska, af hvilka särskildt må nämnas
det grammatiska Kitab el-lúm’a (hebr. öfv. af Ibn
Tibbon, Sefer ha-rikma, utg. af Goldberg 1856)
och det lexikografiska Kitab el-usul (Rötternas
bok, utg. af Neubauer 1875). En jämgod medtäflare
erhöll han senare i den lika kritiskt skarpsynte som
mångsidige och produktive Ibn Esra (se denne), af
hvars många utgifna grammatiska arbeten Safa berura
(Språkrenhet, utg. af Lippmann 1839) är det mest
berömda. På det speciellt talmudiska området utmärkte
sig den ädle mecenaten och ministern Samuel ha-nagid
(Ibn Nagdela) i Malaga (993–1055), hvars
Mebo ha-talmud (Metodologisk inledning) finnes i de
flesta talmudupplagor, och Isak
al-Fasi (1013–1103), vanligen kallad "Rif",
hvars talmudkompendium Halakot ständigt ånyo
utgetts. Största anseende på detta fält eger för
alla tider den berömde Maimonides (se denne). Den
judiska poesien nådde redan under detta tidsskede
sin högsta blomstring i Spanien, där dess förnämsta
representanter voro Salomo b. Gabirol, af
kristna författare kallad Avencebrol eller Avicebron
(omkr. 1050), hvars keter malkut (Kungakronan) ofta
utgetts, Moseb. Esra, från Granada (1070–1139),
författare till en "divan" på 10,000 vers,
flera hundra botpsalmer (selichot), en retorik
m. m., den store nationalskalden Jehuda ha-Levi
(se denne), hvars sångcykel Betulát bat Jehuda
(Den jungfruliga dottern Juda) är full af den
innerligaste känsla och hänförelse, samt slutligen
den satiriske diktaren Charisi (se denne). Den
filosofiska forskningen begagnade sig uteslutande
af arabiska språket, och de hithörande judiska
arbetena äro oss i allmänhet bekanta blott genom
senare hebreiska öfversättningar. På detta fält äro
de förnämste författarna de ofvannämnde Gabirol,
Ha-Levi, Ibn Esra och Maimonides (hufvudsakligen
på aristotelisk grund) samt vidare Bachja b. Josef
b. Pakuda (från början af 1100-talet), hvars
etiska hufvudverk el-Hidaja ila fara’id el-kulub
(Vägledning till hjärtats plikter) först nyligen
(1912) utgetts på arabiska af A. S. Yahuda. Den
första hebreiska öfversättningen af detta viktiga
verk, som sedan öfversatts till tyska, judetyska,
spanska, portugisiska och italienska, utkom redan
1489 i Neapel. Ett mycket bekant namn är äfven
Abraham Ibn Daud från Toledo (1110–80), författare
till det religionsfilosofiska arbetet Emuna rama
("Den högsta tron") och till det historiska Sefer
ha-kabbala (Traditionens bok). Af andra berömda
lärde från den spansk-judiska blomstringstiden må
nämnas astronomen och läkaren Abraham b. Chijja
från Barcelona (antagl. d. 1136), förf. till
en viktig kronologi ’Ibbur (utg. af Filipovski
1851), och reseskildraren Benjamin (se denne) från
Tudela. Af öfriga länder i Europa var det egentligen
blott Frankrike, som hade att uppvisa en rik judisk
litteratur. I södra Frankrike finna vi på 1100-talet
den för sina språkliga arbeten högt ansedda släkten
Kimchi (se d. o.) i Narbonne och i Lunel (nära
Montpellier) den berömde öfversättaren (från arabiska
till hebreiska) Jehuda Ibn Tibbon (d. efter 1190),
hvilken vi ha att tacka för kännedomen af Saadjas,
Maimonides’, Gabirols och Ha-Levis filosofiska
arbeten. I norra Frankrike hade de judiska studierna
blomstrat alltsedan Karl den stores tid. R. Gerschom
b. Jehuda (960–1028 eller 1040) var sin tids förnämsta
rabbinska auktoritet, och hans takkanot (stadgar),
särskildt mot den orientaliska polygamien, blefvo
gällande lag för alla europeiska judar. På exegesens
område lyser i främsta rummet Salomo b. Isak från
Troyes (1040–1105), kallad Raschi (se Isaaki). Hans
talmudkommentar grundlade en ny skola för studiet
af talmud, och en hel rad af lärde arbetade med
att utveckla hans tolkningsmetod genom tosafot
("tillägg", ej att förväxla med det ofvannämnda
själfständiga Tosefta-verket). De förnämste af dessa
s. k. "tosafister" äro Raschis dottersöner Samuel
b. Meir (Raschbam) och Jakob Tam. Af Italiens
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
