Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Rabbinska språket och litteraturen ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
talmudister från denna tid har blott Natan b. Jechiel
från Rom (1000-talet) skapat ett verk af varaktig
betydelse, det ännu lika värdefulla talmudlexikonet
Sefer ’aruk (utg. af Kohut, se ofvan). – Under
andra skedet af denna period (1200–1750) visar sig
i början en produktiv efterblomstring, men denna
öfvergår sedan till osjälfständig reproduktion
eller kabbalistisk mystik. Språket är under denna
tid uteslutande hebreiska. Spanien fortfor ännu
under tre årh., eller till judarnas utdrifning
(1492–1498), att vara ett hufvudsäte för judisk
kultur; men kort efter Maimonides’ död (1204)
uppflammade en häftig strid mellan den af honom
grundlagda friare vetenskapliga forskningen och
den blinda ortodoxien, hvilken gick så långt, att
Maimonides’ skrifter af flera spanska rabbiner belades
med bann och offentligen uppbrändes i Montpellier och
Paris. Maimonides’ ståndpunkt försvarades i främsta
rummet af den ädle Mose b. Nachman (se Nachmanides)
och af Josef Albo. På motsatta sidan stodo
Salomo b. Adret (Raschba, 1235–1310), jämte al-Fasi
och Maimonides den förnämsta rabbinska auktoriteten i
Spanien och bekant öfver hela Europa genom sina många
"utlåtanden" (pesakim, öfver 3,000, utg. i 5 bd),
samt vidare Ascher b. Jechiel från Toledo (Rosch,
1250–1328), hans son Jakob b. Ascher (d. före
1340), förf. till det bekanta ritualverket <sp>Arba’a
turim</i> (Fyra berg). Som religionsfilosofiska författare
framträdde Chasdai Crescas från Barcelona
(1340–1410) genom sin Or adonaj (Herrens ljus) och
Simon Duran (Raschbaz, 1361–1444), genom sin bekanta,
mot de kristne riktade bok Magen abot (Fädrens
sköld). Viktigast på historieskrifningens område är
det biografiska arbetet Juchasin (Släktledningar) af
Abraham Zakut (d. före 1515). – I det vidsträckta
turkiska riket fingo de från Pyreneiska halfön
fördrifne judarna flerstädes en fristad. I Saloniki
skref Jakob b. Chabib (d. 1730) det stora haggadiska
samlingsverket ’En Ja’akob (Jakobs öga), en outtömlig
källa för judiska predikanter, och i Safet (n. om
Nasaret) skref Josef Karo (1488–1575) den ryktbara,
ännu gällande ritualkodexen Schulchan ’aruk (Dukadt
bord). – Frankrike och Italien ega från denna tid
en ganska betydande judisk litteratur. Intresset
för denna vann ny näring genom många, redan tidigt
(från 1473) anlagda judiska tryckerier. I Venezia
utkommo från den berömda Bombergska officinen den
första fullständiga rabbinska bibeln (1517–18) samt
de första fullständiga upplagorna af Talmud babli
och jeruschalmi (1520–23). Som exeget utmärkte sig
Obadja da Bertinoro (d. omkr. 1500), förf. till
en i de flesta upplagor intagen mischnakommentar,
och som grammatiker den ryktbare Elias Levita
(se denne). De talmudiska studierna befordrades
ock i hög grad af Isak Lamprontis (se denne)
stora talmudlexikon. Som tänkare intar Gersonides (se
denne) främsta platsen bland Frankrikes och Italiens
judiska filosofer. På det historiska området skildrade
Josef Kohen från Avignon (1496–1576) i sitt klassiska
arbete ’Emek ha-baka (Tåredalen) det judiska folkets
förtryck och lidanden, och den mångsidigt bildade
Asarja dei Rossi i Ferrara (1514–78) utgaf en berömd
samling historisk-kritiska afhandlingar under titeln Me’or ’enájim
(Ögonljus). Af poeter förtjäna nämnas den förste
judiske humoristen, Dantes vän, Immanuel b. Salomo
från Rom (omkr. 1270–1330), hvars Machberot,
en samling kvicka, ofta frivola dikter, bland
annat innehåller lyckade imitationer efter "Divina
commedia", läkaren Kalonymos från Provence
(1286–omkr. 1330), som i sin satiriska dikt, Eben bochan
(Pröfvosten, tysk metrisk öfv. af Meisel 1878) gisslar
sin samtids lyten, och Mose Zakut (1625–97), hvars
Jesod ’olam (Världens grund; utg. af Berliner 1874) är
den första dramatiska dikten på hebreiska. För öfrigt
tillhörde Zakut den kabbalistiska riktningen, hvilken
under detta och föregående tidehvarf framalstrade
en betydlig, men så godt som värdelös litteratur. –
I de slaviska länderna, i synnerhet i Polen och
Galizien, där judarna haft fast fot sedan början
af 1200-talet, uppblomstrade snart en omfångsrik
litteratur i hufvudsaklig anslutning till studiet af
talmud. Berömda författare äro bl. a. Mose Isserles
(R’mo, 1520–72), rabbin i Krakau, bekant genom sina
viktiga "glossor" till Schulchan ’aruk (se ofvan),
hans samtida karaiten Isak Troki, förf. till den
skarpt antikristna Chizzuk emuna (Trons befästande;
utg. och öfv. af Deutsch, 2:a uppl. 1873), och
Jechiel Heilprin från Minsk, hvars Seder ha-dorot
(Släktboken; omkr. 1725) är en högst värdefull judisk
kronologi. – I Tyskland blomstrade i början af detta
skede de judiska studierna hufvudsakligen närda
af Raschiskolans "tosafister", och den förnämsta
rabbinska auktoriteten var då Meir b. Baruk von
Rothenburg (1215–93). Han skref kommentarer till
mischna, tosafot till talmud, tusentals rituella
utlåtanden m. m. och dog i fängelse i Elsass. De
följande århundradenas förtryck hämmade nästan all
litterär verksamhet, men enskilda lärde, i synnerhet
från Österrike, utöfvade dock ett stort inflytande.
Tredje perioden (1750 – närvarande tid) börjar
med Moses Mendelssohns (se denne) epokgörande
verksamhet. För judarna, särskildt af germansk
härkomst, ha hans öfversättningar af bibelns böcker
varit af samma genomgripande betydelse som Luthers
för den protestantiska kristenheten, och för öfrigt
gaf Mendelssohn åt hela den judiska litteraturen en
ny riktning af den mest djupgående och fruktbärande
art. Inom en jämförelsevis kort tidrymd ändrade
denna litteratur karaktär och innehåll, form
och språk. I slutet af 1700-talet började tyskan
rivalisera med hebreiskan som den judiska kulturens
bärare, och i våra dagar har en hel mängd strängt
vetenskapliga arbeten på de judiska studiernas
område skrifvits på tyska, franska och italienska,
om ock större delen af den rabbinska litteraturen
ännu håller fast vid sitt modersmål. Af de män, som
samtidigt med och närmast efter Mendelssohn verkade
i hans anda, må nämnas den mångsidigt bildade,
för folkundervisningen entusiastiskt verksamme
Hartwig Wessely (1725–1805),
Salomo Pappenheim
(1740–1814) och Isak Satanow (1733–1805). Som
betydande talmudforskare utmärkte sig Elia
Wilna (1720–97), Jesaja Berlin i Breslau (d. 1799)
och Salomo Kohn i Fürth (d. 1819). På 1800-talet är
det hufvudsakligen Salomo Rapoport och Leopold Zunz
(se dessa),
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
