Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Rabbinska språket och litteraturen ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
823
Rabelais
824
delsefullt och ingripande förslag till omorganisation
af Stockholms kommunalförvaltning, som af-gafs mars
1914 (tr. s. å.) och f. n. är under förberedande
behandling af vederbörande nämnder. För statens
kommittéarbeten har E. äfven tagits mycket i
anspråk. Dels som tillkallad sakkunnig, dels som
ledamot deltog han i obligationsrättskom-mitténs
arbeten 1902-03, biträdde 1905 och 1906 inom
Finansdepartementet vid utarbetande af förslag dels
till förändrad organisation af bankkontrollen,
dels till stämpelbeskattning af aktier och
banklotter vid öfverlåtelse och har dessutom varit
led. i den af en af E. väckt motion föranledda
kommittén för lagstiftning om dödande af bortkomna
handlingar (1906-07) samt i banklagskommittén
(1907-08). Aug. 1914 förordnades han till led. af
lagrådet under dess behandling af upprättadt förslag
till lag om utsträckt anstånd med betalning af gäld.
1. -rn.* 2. -rn. (G-g N.) 3. T-s.
Rabelais [rablä’], F rån 9 o is, fransk författare,
f. troligen omkr. 1495 i Chinon, Touraine, där
fadern var en förmögen advokat, d. troligen 1553
i Paris. Sin första uppfostran erhöll E. i det
närbelägna franciskan-klostret Seuillé, vistades
därefter i klostret La Baumette i närheten af Ångers,
där han enligt traditionen stiftade bekantskap med
sina blifvande beskyddare, bröderna Du Bel-lay och
Geoftroy d’Estis-sac; munklöftet aflade han troligen
i Fonte-nay-le-Comte. Det var under sin vistelse
i sistnämnda kloster, som E. med sedan aldrig
slocknande ifver började fördjupa sig i studiet af
antikens författare och träda i beröring med de nya
strömningar i vetenskapen, med humanismens idéer, som
vid denna tid inträngde i Frankrike både från Italien
och norden. Särskildt gjorde Erasmus’ af Eotterdam
skrifter ett djupt intryck på honom. Med brinnande
ifver studerade han tillsammans med sin kamrat Pierre
Amy grekiska, ett då i Frankrike ännu så godt som
okändt språk, och stod i liflig brefväxling med den
förnämste kännaren däraf, Guillaume Budé. De hinder,
som fran-ciskanmunkarna lade i vägen för dessa hans
studier, som då nästan ansågos kätterska, gjorde,
att E. 1524 begärde och erhöll påflig tillåtelse
att öfvergå till benediktinorden, som med större
frihet tillät vetenskapliga studier. Han inträdde
i det närbelägna klostret Maillezais, där Geoffroy
d’Estis-sac var abbot. Denne försåg honom med böcker,
och mesta tiden tillbragte E. på dennes slott,
Li-gugé, nära Poitiers. I Maillezais stannade han
två till tre år, hvarefter han troligen, liksom
sin hjälte Pantagruel, studerade juridik, medicin
och andra vetenskaper vid universiteten i Poitiers,
Bourges, Orleans och Paris. Säkerligen hade han vid
denna tid utbytt benediktinkåpan mot den världsliga
prästdräkten. 17 sept. 1530 inskrefs han som medicine
studerande vid universitetet i Mont-pellier, och l
dec. s. å. blef han medicine kan-
didat (medicin hade han säkerligen studerat redan
tidigare ett par år i Paris). I öfverensstämmelse
med universitetets statuter föreläste han därefter
under tre månader öfver Hippokrates och Galenos. På
våren 1533 lämnade E. Montpellier och begaf sig till
Lyon, ett centrum för den franska bokhandeln och som
förmedlade de andliga och materiella förbindelserna
med Italien. Här utgaf han under närmaste åren
flera lärda arbeten (Epistolce medi-cinales Manardi,
Hippokrates’ aforismer, Lu-cius Cuspidius’ föregifna
testamente m. m.). Af långt större betydelse var
det emellertid, att han äfven kom att ge ut en
reviderad upplaga af en gammal folkbok, Les grandes
et inestimables chro-niques du grant et enorme
géant Gargantua (1532). Denna lustiga jättekrönika
hade en ofantlig framgång. Flera exemplar såldes
af den på två månader än biblar på nio år, säger
E. själf i prologen till sin närmast följande skrift,
som utgjorde en förbättring på denna folkbok: Les
horribles et epouvantables jaicts et prouesses de
tres renommé Pantagruel, Roy des dipsodes, filz
du grand geant Gargantua composez nouvellement
par maistre Alcofrybas Nasier (tr. troligen i
slutet af 1532). Dess framgång var ännu större än
folkkrönikans, och den omtrycktes fyra gånger innan
slutet af 1533. Den uppsattes på Sorbonnes index
för förbjudna böcker i okt. 1533. Samtidigt började
E. utge en serie almanackor, hvarmed han tyckes,
ha fortsatt fram till 1550. De vanliga astrologiska
förutsägelser, som förekommo i tidens almanackor
och äfven i E:s, parodierade han i Panta-grueline
prognostication (1533; flera uppl.). Under sin
vistelse i Lyon hade E. anställts som läkare vid
ett sjukhus; men 1535, då han för andra gången af
vikit, utan att lämna upplysning om sin vistelseort,
tillsattes en ny läkare. Orsaken är ickesvår att
förstå. Hittills hade reformationen gått fram med
stormsteg, utan att möta något allvarligt motstånd;
men då 18 okt. 1534 hugenotterna full-klistrat alla
murar i Paris med häftiga utfall mot katolikerna och
t. o. m. uppspikat ett dylikt plakat på konungens
sängkammardörr i Amboise (den s. k. Vaffaire des
placards), började en häftig förföljelse. E., som
tillåtit sig ytterligare utfall mot Sorbonne, ansåg
det under sådana förhållanden klokast att någon tid
hålla sig dold. Dessutom hade han i slutet af 1534
eller början af 1535 utgett ett nytt arbete, som i
stället för den gamla folkkrönikan skulle tjäna som
inledning till Pantagruel, La me inestimable du grand
Gargantua, pére de Pantagruel. Det är detta arbete,
som nu läses-som verkets första del. Eedan 1534 hade
E. som följeslagare till biskopen af Paris, Jean Du
Bellay^ företagit sin första resa till Eom. 1535
beledsagade han i egenskap af lif läkare ånyo Du
Bellay, som under tiden blifvit kardinal, till
Eom. Han begag-nade tillfället att i en böneskrift
till påfven begära absolution, därför att han kastat
munkdräkten och fört ett kringirrande lefnadssätt
som läkare. I smickrande ordalag beviljades denna
anhållan, och han erhöll tillåtelse att ånyo inträda
i ett munk-kloster samt rättighet att fortsätta
sin läkarpraktik. De följande två åren egnade
E. uteslutande åt medicinska studier; 1537 blef han
medicine licentiat, och i maj s. å. kreerades han
till med. doktor i Montpellier. Han anställdes som
en af de fyra.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
