- Project Runeberg -  Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 22. Possession - Retzia /
827-828

(1915) Tema: Reference
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Rabbinska språket och litteraturen ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

827

Rabelais

828

sådan omedelbar friskhet som historien om Pa-nurges
får eller beskrifningen på sjöstormen.

En latinsk graf skrift yttrar om fe., att han för
eftervärlden skulle förbli en gåta. Dessa ord ha i
viss mån besannats. Hans verk ha tolkats på mångahanda
sätt. Somliga ha frånkänt honom så godt som alla
idéer och endast betraktat honom som en Ulspegel,
som med behag vältrade sig på sin varma gödselhög
af smutsiga historier. Andra ha endast haft öga
för den allvarliga sidan af hans verk och sökt ur
hans lustiga historia utdraga de mest djupsinniga
läror. Så t. ex. har man en viss tid betraktat K:s
krönika som en nyckelroman, ett slags allegorisk
historia öfver 1500-talet. Gargantua skulle vara Frans
I och följaktligen hans son, Pantagruel, Henrik II
o. s. v. Esman-garts och Johanneaus oändliga kommentar
(1823) är nästan uteslutande egnad åt att bevisa
denna hypotes, som dock numera är öfvergifven. Ännu
orimligare är ett par andra förklaringsförsök i våra
dagar, enligt hvilka R. skulle ha varit mästare
för sin tids frimurare och nedlagt dessas läror i
sina arbeten. Det riktiga är, att man hos E. finner
allvar och skämt på det mest intima sätt blandade och
förenade med hvarandra. Som han var en stor humorist,
såg han tingen från många olika sidor. Obestridligen
ligger där en djupare mening dold under alla dessa
brokiga och lustiga infall, men man bör icke söka
denna mening i hvarje ord. Mången gång skrattar
R. endast för att narra oss att skratta. Han har
renässansmannens uppsluppna lynne, som man i våra
dagar ofta har så svårt att förstå. R. är ofta ett
stort barn, en upptågsma-kare som Panurge, en herre
af de tusen spratten. Men det finnes också en märg,
som läsaren bör suga ut ur benen, för att citera hans
egen uppmaning. Det finnes fullt af satiriska utfall
mot tidens samhällsinstitutioner, mot uppfostran
och religionen, mot munkväsen och narraktigheter
af alla slag. Det är dock mindre bestämda läror han
förkunnar, hatare af all dogmatism som han var, än
denna renässansens friare och humanare lifs-åskådning
med dess tolerans och sökande efter sanningen. Det
är detta, som han, efter den ädlaste och humanaste
af sina hjältar, kallar för Panta-gr u e l ism.

Som vi ha sett, angreps R. mot slutet af sitt lif
som en drinkare och lastbar person. Det är icke
svårt att se, huru denna uppfattning uppstått ur R:s
egna böcker. Man har helt enkelt identifierat honom
med Panurge och de andra lustiga dryckesbröder och
skälmar, som han skildrat. Men denna uppfattning
ger en alldeles oriktig föreställning om hans
väsen. Visserligen var han icke en man, som försmådde
denna världens goda; han satte värde på ett godt bord
och ett godt glas vin, men hans törst var framför allt
en törst af samma art, som den oraklets prästinna
förordade, en törst efter vetande. Omöjligt kan den
man, som umgicks på jämlik fot med tidens förnämsta
humanister, såsom en Budé eller Dolet, och med
framstående statsmän och präster, såsom Guil-laume
och Jean Du Bellay eller Geoffroy d:Estissac, ha
varit halft förfallen. För dessa var han känd som
en man af stor och mångsidig lärdom (man har i våra
dagar skrifvit arbeten öfver R. som arkitekt, läkare,
pedagog o. s. v.), som en af sin

tids mest framstående läkare, som en pålitlig
vän, en behaglig sällskapsman och ett stort
kvickhufvud. "Omnium horarum homo" säger Du Bellay
träffande om honom. Dessa samtida kände honom också
som författaren till en krönika, som beredt dem
högtider af skratt, men säkerligen anade ingen,
att det var den kanske märkvärdigaste bok, som
dittills skrifvits i Frankrike. Själf fäste R. icke
något större afseende vid den. Han säger själf,
att han endast skrifvit den, då han hvilade sig från
allvarligare arbete. Den omfattar också endast omkring
500 sidor, och han har skrifvit på den under tjugu
år. Men med detta arbete är det, som han intar sin
plats bland alla tiders största komiska författare,
vid sidan af Aristofanes och Swift.

R. är arftagare af medeltidens humor, som ha» för
upp på ett nytt och högre plan. Han har gett ett
blifvande uttryck för vissa sidor i den franska
nationens väsen: dess skarpa rationalism såväl som
dess sprudlande, varmblodiga kynne. Han besitter en
mycket stor ordrikedom, och han-är en mästare såväl
i pittoreska uttryckssätt som i konsten att forma
sina perioder. R. har öfvat ett betydligt inflytande
ända fram till våra dagar. Detta inflytande är
redan märkbart på de närmast efter honom följande
conteurerna i Frankrike; i Tyskland bearbetades
han af J. Fischart, och han var mycket läst i
England. Under 1600-talet, då Hotel de Rambouillet
införde en strängare ton i litteraturen, reagerade
man mot hans obsceniteter. Under 1700-talet växte
åter hans inflytande: alla århundradets stora komiska
författare, Swift, Ster-ne, Voltaire och Diderot,
ha lärt af honom. Romantikerna älskade och imiterade
hans saftiga framställningssätt, så Balzac i sina
"Contes drola-tiques" och ända ned till Anatole
France, hvars abbé Coignard är en ättling af R.,
spåras en ådra från hans skrifter. Statyer öfver
R. aftäcktes 1881 i Tours och 1882 i Chinon.

Litt.: För originalupplagor se ofvan samt Planr
"Bibliographie Rabelaisienne" (1904). - De viktigaste
senare upplagorna äro utg. af J. Le Duchat och B. de
la Monnoye (5 bd, 1711, och 3 bd, 1741), Esmangart och
Eloi Johanneau (9 bd, 1823-26), Burgaud des Marets
och Rathery (2 bd, 1857-58; 2:a uppl. 1870-73),
P. Jannet (6 bd, 1867-68; 2:a uppl. 1873-74) och
Marty-Laveaux (6 bd, 1868 -1903). 1903 bildades i
Frankrike Société des-études rabelaisiennes, som
utger "Revue des étu-des rabelaisiennes" (1903 ff.,
hittills 10 bd) och förbereder en kritisk upplaga,
hvaraf 2 bd utkommit 1913. Jfr C. J. L. Almquist,
"Dissertatio de vita et scriptis F. Rabelaesii"
(1838), Colletet, "F. R." (1867), Hagberg, "F. R." (i
"Nord. universitets tidskrift", VII, 1861-62;
särskildt utg. 1862), Fleury, "R. et ses oeuvres"
(1877), Stapfer, "R., sa personne, son génie et son
oeuvre" (1889)r Heulhard, "R., ses voyages en Italie,
son exil ä Metz" (1891), Millet, "R." (1892),
Faguet, "Seiziéme siécle" (1894), Gebhart,
"R." (1897), och Tilley, "F. R." (1907). Se också
Lanson, "Manuel bibliographique de la littérature
francaise möderne" (I, 1909). - R. är öfv. till
ty. ’af Regis 1832-41, Gelbcke 1880 (ny uppl. 1906)
och Hegaur och Owlglass 1905, till da. i utdrag af
S C. Broberg 1884 och till sv. af J. Mortensen 1902.
J- M.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Fri Feb 4 14:43:37 2022 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/nfcb/0434.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free