Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 22. Possession - Retzia / 865-866 (1915) Tema: Reference Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
	Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Radioaktiva grundämnen ...

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>

Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

Eruptiva bergarter äro i regel desto starkare
radioaktiva, ju kiselsyrerikare de äro. Mycket ringa
är aktiviteten hos basiska bergarter, t. ex. diabaser,
andesiter och gabbroarter; likaså hos flertalet af
kristalliniska skiffrar. 3) Eruptivbergarter äro i
regel mer aktiva än sedimentära. Bland sedimentära
bildningar äro de starkt lerhaltiga i regel mest
aktiva. Ren kvartssand, många kalkstenar samt
stensalt, gips och anhydrit äro nästan inaktiva. 4)
Bergarternas aktivitet beror på accessoriska
inblandningar af vissa radium- eller toriumhaltiga
mineral. De bergartbildande mineralen i inskränkt
mening (kvarts, fältspat, glimmer m. fl.) äro nästan
inaktiva. Dock kan magnesiaglimmer (biotit) vara
aktiv i följd af de många inneslutningar den vanligen
innehåller. 5) Hos en och samma bergart, ja t. o. m. i
prof från en och samma fyndort, kan radioaktiviteten
växla inom vida gränser. Litt.: A. Hamberg, "Die
radioaktiven substanzen und die geologische forschung"
(i Geol. föreningens i Stockholm Förhandlingar, 1914,
s. 31), och Gockel, "Die radioaktivität von boden und
quellen" (i "Sammlung Vieweg", h. 5, 1914). K. A. V-g.

Radioaktiva ämnen. Se Radioaktiva grundämnen
och Radioaktivitet.

Radioaktivitet (af radium, se d. o., och aktivitet, se
d. o. och Radiumemanation). Radioaktiva kallas sådana
ämnen, som ha förmåga att spontant och oberoende af
yttre inflytanden utsända strålar, som göra luft och
andra gaser ledande för elektriciteten, som inverka
på den fotografiska plåten och förmå uppväcka
fluorescens. Att vissa kroppar äro radioaktiva,
påvisades först af Henri Becquerel 1896. Becquerels
undersökningar afsågo ursprungligen att besvara den
kort efter upptäckten af röntgenstrålarna uppställda
frågan, huruvida dessa strålar stodo i samband
med de fluorescensfenomen, som katodstrålarna
framkalla hos vissa kroppar (se Katodstrålar),
och huruvida sådana kroppar, som genom inverkan af
vanligt ljus kunna fluorescera, äfven kunna utsända
röntgenstrålar. Med denna idé som utgångspunkt
anställde Becquerel försök med en stor mängd ämnen
och fann därvid, att uranyl-kaliumsulfat utöfvade
starka fotografiska verkningar, äfven när preparatet
var fullständigt inneslutet i svart papper. Fortsatta
undersökningar visade, att strålningen icke stod i
något som helst samband med fluorescensfenomenet hos
preparatet. Äfven om detta icke förut blifvit belyst,
var strålningen lika stark. Becquerel fann snart,
att alla andra föreningar af uran, jämväl sådana,
som icke kunna fluorescera, äfvensom metallen uran
själf, egde förmåga att utsända strålar, som svärta
den fotografiska plåten. Strålningens intensitet
var väsentligen beroende på den förhandenvarande
uranmängden, men ändrade sig icke märkbart med tiden
och visade sig vara oberoende af yttre förhållanden,
t. ex. ändringar i temperaturen, föregående
bestrålning af preparatet med ultraviolett ljus eller
röntgenstrålar o. s. v. Bland grundämnena visade sig
endast torium ega förmågan att utsända ifrågavarande
slags strålar af ungefär samma intensitet som
strålarna från uran. Kalium och rubidium äro svagt
radioaktiva med en aktivitet, som uppskattats till
ungefär 1/1000 af aktiviteten hos uran. Hos de öfriga
grundämnena har radioaktivitet antingen icke
alls kunnat påvisas, eller också har den visat sig
vara mycket svagare än hos kalium. Den radioaktiva
forskningen har likväl kunnat fastställa tillvaron
af omkr. 40 nya radioaktiva element, som alla äro
sönderdelningsprodukter af uran eller torium. Af
dessa element äro de mest bekanta radium, aktinium,
polonium, mesotorium och deras s. k. emanationer. (Jfr
Radioaktiva grundämnen.)

Undersökningsmetoder. För uppmätning af
radioaktivitetens styrka användas numera
hufvudsakligen elektriska mätmetoder, hvilka grunda
sig på strålarnas förmåga att göra gaser, genom
hvilka de passera, ledande för elektriciteten. Därvid
sönderfaller ett antal gasmolekyler i med positiv
och negativ elektricitet laddade ioner. Om två

Fig. 1.

plattor, A och B (fig. 1), förbindas med hvardera polen af
ett batteri, D, erhålles ett s. k. elektrostatiskt
fält mellan de båda plattorna. Placeras ett
radioaktivt preparat, C, så, att strålarna därifrån
genomtränga luftskiktet mellan de båda plattorna,
blir luften ioniserad (se Ionisering). Om preparatet
utgöres af ett salt af uran eller torium, ändras icke
aktiviteten märkbart med tiden, och per tidsenhet
nybildas därför alltid ett lika stort antal positiva
och negativa ioner. Antalet ioner växer det oaktadt
icke obegränsadt, ty under inverkan af ionernas
ömsesidiga attraktion återförenas en del positiva
och negativa ioner, hvarigenom elektriskt neutrala
molekyler bildas. Antalet ioner, som på detta sätt
genom återförening försvinna per tidsenhet, växer
hastigt i förhållande till hela antalet ioner. Ett
sådant tillstånd måste därför snart uppnås, att per
tidsenhet lika många ioner nybildas som de, hvilka
genom återförening försvinna, och antalet ioner har
då tydligen nått sitt maximum. I det elektrostatiska
fältet mellan bägge plattorna, elektroderna,
A och B måste de positiva ionerna strömma mot
den negativt laddade plattan B, under det att de
negativa ionerna samtidigt strömma mot den positiva
plattan A. Härigenom uppkommer en elektrisk ström
i gasskiktet, och styrkan af denna ström kan mätas
med tillhjälp af något lämpligt mätningsinstrument,
E, som inkopplas i strömkretsen. Relationen mellan
strömmens styrka och den mellan plattorna förefintliga
spänningen framgår af fig. 2. Strömstyrkan växer att

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>