Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Radioaktivitet ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
utlöser vattnet radiumemanation ur bergarterna,
som hålla minimala mängder af radiumhaltiga mineral,
och källvattnets radioaktivitet blir därför beroende
af de geologiska förhållandena. Gräfda brunnar äro
lätt tillgängliga för dagvatten, som i likhet med sjö-
och flodvatten är nästan inaktivt. Däremot ha en mängd
i fasta berget borrade djupbrunnar visat sig starkt
radioaktiva, ända upp till 14,000 enheter. Aktiviteten
mätes genom att observera den hastighet, med hvilken
ett till en viss spänning laddadt elektroskop i
närvaro af emanation urladdas. Den radioaktiva
enheten är 1 volt i timmen för 1 l. vatten. Ett bland
de starkaste af berömda hälsovatten är Gasteinvattnet,
som håller omkr. 13,000 voltenheter. Som det är
kemiskt indifferent, har man just i aktiviteten trott
sig finna orsaken till vattnets hälsoverkan. Som
bevis härför påpekar man den kända erfarenheten,
att en brunnskur vid källan verkar kraftigare
än samma mineralvatten buteljeradt, d. v. s. sedan
emanationen afklingat. Konstgjordt radioaktivt vatten
framställes antingen genom tillsats af en ringa
mängd lösligt radiumsalt eller genom aktivering af
vattnet medelst ett svårlösligt radiumpreparat,
s. k. aktiveringselement. Sådana användas vid
flera tyska badorter, nedsänkta i källorna,
för att "förstärka" det naturliga hälsovattnet.
N-a S-m.
Radiobly, kem. Bly framställdt ur pechblände
och andra uranhaltiga mineral är radioaktivt. Den
verksamma beståndsdelen i sådant bly, hvilken ej på
kemisk väg kan skiljas från vanligt, inaktivt bly,
har fått namnet radiobly. Det utgöres i huf-vudsak af
den sönderfallsprodukt af radiumemanation (se d. o.),
som kallas radium D. Då detta uppstår ur emanationen
genom 3 a-strålningar (se Radioaktiva grundämnen,
sp. 855 ff.), är dess atomvikt sannolikt 210. Det
har en halfverings-tid af 16 år och öfvergår genom
/3-strålning först till radium E och sedan till radium
F 1. polonium. Nyss framställdt radioaktivt bly visar
blott svag y9-strålning, men efter några dagar blir
denna genom bildning af radium E starkare; och i samma
mån som detta senare i sin ordning hinner öfvergå
i polonium, uppträder äfven a-strålning. För många
ändamål skulle därför radiobly vara lika användbart
som radium själft, om man blott kunde skilja det från
de stora mängder inaktivt bly, som åtfölja det i de
uranhaltiga mineralen. K. A. V-g.
Radiofön (af lat. rafdius, stråle, och grek. jone,
ljud), detsamma som fotofon (se d. o.).
Radiogoniometer. Se Telegrafering.
Radiofor [-får; af r a d i u m, se d. o., och
grek. joro’s, bärare], radiumbärande.
Radiografi (af lat. ra’dius, stråle, och
grek. gra’féin, skrifva), K a d i o g r a’m. Se
Röntgenogram.
Radi’ola linöTdes Roth, Dvärglin, bot., är en liten
ört af 3-5 cm. i höjd, öfverallt glatt och nedifrån
roten oupphörligt gaffelformigt förgrenad. De små
hvita blommorna ha 4-deladt foder och 4-bladig
krona samt 4 fria, lika långa ståndare, alla med
knappar. Frukten är en liten klotrund kapsel. Den
lilla egendomliga örten, som hör till fam. LinacccB,
träffas sällsynt på fuktiga, sandiga ställen i södra
Sverige. O. T. S. (G. L-m.)
Radioläria, zool. Se Rhizopoda.
Radioläriaslam, geol. Se H a f, sp. 985.
Radiolit, miner., en strålig natrolit (sed. o.), som
förekommer i sydliga Norges zirkonsyenit. Ant. Sj.*
Radiolites Bayle, paleont., ett till fam. Rudistoe
hörande släkte, utmärkt genom 2 tänder i det
öfre skalet samt 2 mot dessa svarande gropar i
det undre. Underskalet saknar de hos Hippurites
förekommande instjälpningarna från skalets sida. I
Sveriges kritsystem är endast en liten art af detta
släkte funnen, R. suecicus Ldgrn; vanligen sällsynt,
förekommer denna i större mängd vid Maltesholms
kalkstensbrott. A. Hng.
Radiologi (af lat. rafdius, stråle, och grek. lo’gös,
ord, lära), läran om radioaktiva företeelser och
ämnen. Medicinsk radiologi är läran om de radioaktiva
ämnenas och röntgenljusets användning i medicinens
tjänst. Den omfattar dels röntgendiagnostiken,
dels radioterapien. G. F-U.
Radiometer (af lat. ra’dius, stråle, och
grek. me’tron, mått), fys., kallas en af William
Crookes 1874 uppfunnen apparat (se fig.),
medelst hvilken han sökt visa ljusa och mörka
värme-strålars mekaniska inverkan på lättrörliga,
i nästan lufttomt rum inneslutna svärtade
kroppar. Apparaten består af en ihålig glaskula,
i hvilken luften är förtunnad till omkr. 0,00004 af
en atmosfärs tryck. Från en liten glashatt, rörlig
på en stålspets inuti kulan, utgå horisontellt fyra
fina platinatrådar, vid hvilka tunna, utglöd-gade
glimmerblad äro fästa vertikalt, så att det hela
har utseendet af ett litet kvarnhjul med vertikal
axel. Glimmerbladen äro på ena sidan öfverdragna
med kimrök. Utsattes denna apparat för ljusa eller
mörka värmestrålar, vika de svärtade sidorna undan
strålarna, och hjulet sättes i rörelse. Härtill
är handens värme tillräcklig. Utsattes apparaten
för direkta solstrålar, roterar hjulet med stor
hastighet. Afkyles kulan på yttersidan, roterar hjulet
åt motsatt håll. Crookes’ antagande, att fenomenet
beror på en direkt stötverkan af värmestrålarna
mot glimmerbladen, har icke bekräftats. Tvärtom har
genom försök ådagalagts, att hjulets rörelse icke
direkt kan bero på utifrån verkande krafter. Af de
förklaringar på fenomenet, som af olika forskare
uppställts, utgår, den allmännast antagna från
följande betraktelsesätt. Enligt den k i n e t i
s k a gasteorien (se d. o.) röra sig molekylerna
hos en gasmassa med stor hastighet i alla möjliga
riktningar. Molekylernas banor antas vara rätliniga;
riktningen ändras, när de stöta mot hvarandra eller
mot någon fast vägg, hvarvid de för elastiska kroppars
stöt gällande lagarna ega tillämplighet. Molekylernas
hastighet är beroende af deras temperatur, så att
ju högre temperaturen är, desto större antas deras
hastighet vara. Då värmestrålarna starkare absorberas
af de sotade än på de blanka sidorna af glimmerbladen,
äro de förstnämnda sidorna varmare än de senare. De
luftmolekyler, som stöta mot de sotade sidorna, bli
därför varmare än de, som stöta mot de blanka, och
till följd af den större hastighet, som de förstnämnda
molekylerna sålunda erhålla, stötas de bort med
större kraft än de senare. Då de stötar, för hvilka
glimmerbladet är utsatt från den sotade sidan, äro
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
