Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Radiumbehandling ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Sferosiderit Hematit Hematit Titanit
Geologisk period
Oligocen Eocen
Kolförande kalksten Arkeiska
Minimiålder i år
8,400,000
31,000,000
150,000,000
710,000,000
De vunna resultaten stå i god öfverensstämmelse med de
resultat, hvartill man på andra vägar kommit rörande
samma fråga.
De radioaktiva ämnenas betydelse för jordens
värmehushållning. Radioaktiva ämnen förekomma icke
blott hos vissa mineral. Många källor innehålla af
sevärda mängder radioaktiva ämnen, något, som visat
sig vara af allra största betydelse för terapeutiska
ändamål. Dessutom kunna små mängder radioaktiva
ämnen påvisas i nästan alla beståndsdelar af
jordskorpan. Enligt Strutt och Joly kan man antaga,
att stenar per gr. i genomsnitt innehålla 10-11 à
10-12 gr. radium och ungefär 10-4 à 10-5 gr. torium,
under det att hafsvattnet per gr. innehåller 10-15
gr. radium och 10-8 gr. torium. Jordens inre har en
mycket hög temperatur. Då emellertid värme oafbrutet
ledes till jordytan, hvarifrån den bortgår genom
utstrålning till världsrymden, skulle jordens
inre för länge sedan ha svalnat, därest icke denna
värmeförlust på något sätt ersatts. Då radioaktiva
ämnen förekomma till afsevärda mängder i jorden,
har man hos dessa ämnen trott sig finna källan till
det värme, som ersätter, hvad som går förloradt genom
utstrålningen. Rutherford har beräknat, huru mycket
radium, som erfordras, för att jordens värmeförlust
genom utstrålning skulle kunna täckas, och funnit,
att, om jorden innehölle 2,1 x 10-13 gr. radium per
kbcm., skulle den värmemängd, som denna radiummängd
alstrar, vara tillräcklig för ifrågavarande
ändamål. De nyss anförda siffrorna af Strutt och
Joly visa emellertid, att en stor del af jordskorpan
innehåller en mycket större mängd radioaktiva ämnen,
än som erfordras för att täcka värmeförlusten genom
utstrålning. Strutt gör därför det antagandet,
att jordens kärna är nästan fullständigt fri
från radioaktiva ämnen och att endast själfva
ytlagret till ett djup af omkr. 70 km. innehåller
de värmealstrande radioaktiva ämnena i större
mängd. Litt.: E. Rutherford, "Die radioaktivität"
(1907), fru M. Curie, "Die radioaktivität" (1911),
P. Gruner, "Kurzes lehrbuch der radioaktivität"
(s. å.), "Jahrbuch der radioaktivität und elektronik"
och "Handwörterbuch der naturwissenschaften" (VIII,
1912). T. E. A.
Radiumbehandling (Radiumterapi), med. Under detta namn
sammanfattas vanligen behandlingen med radioaktiva
ämnen, af hvilka radium-, mesothorium-, thorium X- och
aktiniumföreningarna och deras sönderfallsprodukter
äro de, som hittills fått praktisk användning
i medicinens tjänst. Radium, som är det mest
använda af dessa, har gett sitt namn åt hela denna
behandlingsart. 1901, tre år efter upptäckten
af radium, blef dess betydelsefulla fysiologiska
verkan plötsligen vida bekant. Detta skedde genom
ett missöde, som träffade radioaktivitetens berömde
upptäckare, Henri Becquerel. Efter att några timmar
ha burit ett glasrör med radiumsalt i sin västficka
iakttog han två veckor senare en förändring på den
underliggande huden, liknande en brännskada (la
brûlure de Becquerel).
Pierre Curie företog då med afsikt ett liknande
försök på sig själf och gjorde samma erfarenhet. I
tanke att denna radiets verkan på huden skulle kunna
finna någon användning i medicinskt syfte, meddelade
han den gjorda upptäckten till den franske läkaren
Danlos. Därmed var fröet lagdt till radiumterapiens
redan vidtgrenade och fruktbärande träd.
Radiumterapien eger två hufvudgrenar, skilda till
såväl teknik som behandlingsområde. Den ena omfattar
behandling med de radioaktiva föreningarna i substans,
inneslutna i vissa därför afsedda apparater; man
skulle kunna benämna denna gren af radiumbehandling
radioforterapi, behandling med radiumbärande
apparater; den andra grenen af radiumterapien använder
i terapeutiskt syfte den tunga gas, radiumemanation,
som är en af radiums sönderfallsprodukter och som
afger ett visst slags strålar (α-strålar); den är
alltså en emanationsterapi. Af dessa radiumterapiens
grenar är radioforterapien den äldsta och äfven
den vetenskapligt ojämförligt bäst utforskade. Den
har från början blifvit utvecklad framför allt
genom franska forskare, bland hvilka Wickham,
Degrais och Dominici, som arbetat på
"laboratoire biologique du radium" i Paris, samt
deras lärjungar inta främsta rummet. Äfven i Amerika
fick radiumbehandlingen, framför allt genom Abbé och
Morton, tidigt en vetenskapligt grundad ställning
inom medicinen. I Tyskland har en hel rad af läkare
egnat sig åt denna gren af radium-forskningen, såsom
Exner, Holzknecht, Werner, Wickmann, Gauss m. fl. I
Sverige ha vi framför allt genom det 1910 grundlagda
Radiumhemmet (se d. o.) i Stockholm varit i tillfälle
att följa med radioforterapiens utveckling. Liksom
åtskilliga andra ämnen, t. ex. morfin och kina, har
radiumstrålningen en väsentligen olika fysiologisk
effekt vid små och vid större doser. En kortvarig
verkan af ringare mängder radiumstrålning kan medföra
en retning till förstärkt cellverksamhet med ökad
cellproliferation, under det att en starkare strålning
åstadkommer en nedsättning af cellverksamheten
eller rent af cellelementens afdöende. Särskildt
äro embryonala och i stark förökning stadda celler
känsliga för radiumstrålningen. Såväl sädesceller
som äggceller hos vissa lägre djur ha genom
bestrålning kunnat göras odugliga till befruktning
eller förändras så, att de alstrat lifsodugliga
och missbildade embryoner. Könskörtlarna hos såväl
lägre som högre djur äro äfven ytterst känsliga
för radiumstrålningen och kunna experimentellt
därigenom så förändras, att temporär eller permanent
ofruktsamhet framkallas. Äfven växtfrön förlora vid
kraftig bestrålning sin groningsförmåga, och späda
plantor hämmas därvid snabbt i sin växt. Å andra
sidan ha vissa experiment gett vid handen, att man
genom tillblandning af mycket svaga radioaktiva
ämnen till jorden fått en ökad växtlighet till
stånd, hvarigenom måhända möjligheter öppna sig
för att systematiskt befordra växtkulturen genom
de radioaktiva ämnena. Radiumstrålningen har vid
laboratorieförsök en förstörande inverkan på vissa
bakterier, men först vid doser, som knappast äro vid
nuvarande behandlingsteknik användbara. Efter hvad
vi hittills veta, är det icke genom primärt bakterie-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
