- Project Runeberg -  Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 22. Possession - Retzia /
927-928

(1915) Tema: Reference
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Rahbek ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

927

Raimund-Raimundus från Penaforte

928

han 1088 tillträdt, åt sin son och drog i spetsen
for Syd-Frankrikes ridderskap mot Heliga landet; han
svor att aldrig återkomma. Stolt och egensinnig,
som han var, kunde R. ej sämjas med de öfrige
ledarna för korståget. Efter Jerusalems eröfring
(1099) undanbad han sig dess krona och återvände
till Konstaintinopel. Med hjälp af kejsar Alexius
gjorde han sig sedan till herre öfver emira-tet
Tripoli (n. om Jerusalem), där han dog 1105. Tripoli
egde bestånd som ett själfständigt grefskap till
1201; R:s ätt härskade där till 1187. - 2. R. VI,
den föregåendes sonsons son, f. 1156, d. 1222,
efterträdde 1194 sin fader som grefve af Toulouse. Han
intog, ehuru själf icke religiöst intresserad,
en försonlig hållning mot albigenserna. Då han ej
villfor Innocentius IV:s önskan om stränga åtgärder
mot kättarna, lät denne lysa honom i bann (1207) och
predikade (1209) korståg mot hans länder. Förgäfves
ödmjukade sig R. för påfven; i spetsen för en väldig
här drog Simon af Montfort till Languedoc. R. gjorde
ej något energiskt motstånd, och Simon eröfrade
snart större delen af hans länder. Konung Peter af
Aragonien kom till hjälp, men han och R. blefvo slagna
vid Muret (1214). Simon fullbordade eröfringen,
och på La-terankonsiliet 1215 förklarade påfven
R:s län förbrutna; de gåfvos åt hans besegrare. -
Med engelsk hjälp lyckades emellertid R. och hans
son återvinna stora delar af det förlorade. –
3. R. VII, den föregåendes son, f. 1197, d. 1249,
fortsatte kriget. Sedan Simon stupat (1218) och
hans son af stått från att fortsätta faderns verk
(1224), var det konung Ludvig VIII, som fullföljde
korstågstanken. R. köpte sig slutligen fred (1229)
genom att till konungen afstå nedre Languedoc. Genom
hans enda dotter Jeannes gifte med Ludvig IX:s
broder Alfons kommo äfven R:s öfriga besittningar
efter hans död till franska konungahuset.
1-3. N. II-tz. Raimund [ra’jmont], Ferdinand,
österrikisk skådespelare och författare af folkdramer,
f. 1790 i Wien, d. 1836 efter ett själfmordsförsök,
var i sockerbagarlära, tills han 1808 af sin teaterhåg
drefs att rymma. Han spelade först vid smärre trupper,
tillhörde 1817-30 Leo-poldstadt-teatern i Wien och
utmärkte sig genom en ypperlig karakteriseringsförmåga
i lokalkomiska roller. 1823 började han skrifva
fee-rilustspel, hvilka gjorde honom högeligen
folkkär. Han anträdde 1830 en följd gästspelsresor
i Tyskland. - R:s bästa pjäser äro Der diamant des
geisterkönigs (1824), Der bauer als millionär (1826),
Der alpenkönig und der men-schenfeind (1828) och Der
verschwender (1833; "Slösaren", 1846). Folkdramatiken,
som i det öfriga Tyskland längesedan tillintetgjorts
af konstdiktningen, lefde med friskt lif kvar i
Österrike. R. införlifvade sig med detta folkdramas
bästa element och vidarebildade dem med sin naiva
skalde-

förmåga, vanligen utan all främmande eller lärd
inblandning. Hans skådespel äro på en gång rörande
och muntrande. Han vet att helgjutet sammansmälta
en fantastisk-allegorisk fevärld med en frisk
verklighetsskildring och däröfver kasta belysningen
af en halft vemodig lefnadsfilosofi. Hans visor
blefvo folkvisor, hans infall stående kvickheter i
Wien. Ett minnesmärke (af Vogl) restes honom 1898 i
Wien. Hans bref till Antonio Wagner trycktes 1894 i
bd 4 af "Jahrbuch der Grillparzer-gesell-schaft". -
Hans Sämmtliche werke utgåfvos 1837 (flera uppl.),
ånyo af Glossy och Sauer 1880-81 (3:e uppl. 1903)
och af Castle 1903. Se arbeten om R. af A. Farinelli
(1897), F. Brukner (1905) och W. Börner (s. å.).

Raimundus de Sabunde eller, väl riktigare, R. S a b
i e u d e (så i den äldsta handskriften af hans verk;
något spanskt ortnamn Sabunde har ej kunnat uppvisas),
spansk teolog, d. efter 1436. R., om hvars lif mycket
litet är bekant, synes under de första årtiondena
af 1400-talet ha intagit en bemärkt ställning vid
universitetet i Toulouse, först inom den medicinska
och filosofiska fakulteten, sedan som professor i
teologi. För eftervärlden eger han betydelse genom
sitt märkliga och skarpsinniga arbete, Liber naturce,
sive creaturarum (naturens eller skapelsernas bok; i
senare uppl. stundom be-titladt Theologia naturalis,
naturlig teologi). R. söker här, i anknytning till,
men under djärfvare och konsekventare utförande af i
den äldre såväl skolastiska som mystiska teologien
och speciellt hos R:s landsman Raimundus Lullus
föreliggande ansatser, ådagalägga möjligheten af
att äfven för förnuftet bevisa sanningen af kyrkans
närmast på den positiva uppenbarelsen grundade
lära. Mellan de två af R. antagna kunskapskällorna:
"naturens eller skapelsernas bok" å den ena,
bibeln å den andra sidan, består i och för sig full
öfverensstämmelse. Då emellertid efter syndafallet
naturens bok, som visserligen aldrig i sig själf kan
förfalskas eller bedraga, i många stycken blifvit
för människorna obegriplig, hvarför också de blott
ur denna kunskapskälla ösande filosoferna aldrig
kunnat nå fram till någon för att ernå salighet
tillfyllestgörande visdom, var den särskilda
i bibeln inneslutna uppenbarelsen nödvändig som
korrektiv och norm för vår genom synden fördunklade
kunskap. Dessutom uppenbaras äfven i bibeln en rad nya
sanningar, till hvilka naturen ensam för sig aldrig
kunnat föra. Men äfven om dessa gäller det, att de,
sedan de uppenbarats, kunna legitimeras också inför
det naturliga förnuftet. På denna väg söker R. sålunda
att på en gång häfda den särskilda uppenbarelsens
nödvändighet och dock frigöra den därpå stödda
kyrkoläran från dess yttre auktoritetskaraktär. Om än
R:s arbete ej direkt blef af något större inflytande
på teologiens utveckling, vittna dock de många
upplagorna och bearbetningarna om det intresse det
väckte, och i rationalismens och den s. k. naturliga
teologiens historia, eller kanske rättare förhistoria,
intar det en betydelsefull plats. Jfr O. Zöckler,
"Theologia naturalis" (1860), och Schenderlein,
"Die philosophischen ansichten des R." (1898).
E. B-.

Raimundus från PenafoYte, dominikangeneral samt
huskaplan och biktfader hos påfven Gregorius IX,
f. i Eatalonien, d. 1275, nära 100 år gammal,

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Fri May 10 18:42:49 2019 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/nfcb/0484.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free