Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 22. Possession - Retzia / 939-940 (1915) Tema: Reference Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
	Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Raketkista ...

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>

Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

vid lysraketer af lyssats eller stjärnor af olika
färger eller fallskärm med lyscylinder, vid
lifräddningsraketer af räddningslinan samt vid en del
krigsraketer af en sprängprojektil. Drifsatsen är

Fig. 1. Fig. 2. Fig. 3. Fig. 1. Raket i genomskärning, med satsen urborrad af nål. – Fig. 2. Nål samt uppsats af 4 sättare. – Fig. 3. Raketstång fäst vid raketen.

något annorlunda sammansatt än krutet för
att kunna brinna långsammare och ge större
gnistmängd. Exempelvis må nämnas, att till 65
mm. lifräddningsraketer nyttjas salpeter 13, svafvel 2
och kol 3 delar; till pärlraketer: salpeter 3, kol 4,
mjölkrut 8 och jaktkrut 3 delar. Det är fördelaktigt
att ha gnistrika satser; men då satsen blir svagare
genom tillsättning af gnistrika ämnen såsom kol,
måste man förstora den på en gång brinnande
satsytan, d. v. s. öka gasutvecklingen. Detta
sker genom raketens borrning, ty därigenom brinner
satsen från midten åt hylsans vägg. – Sedan raketen
blifvit laddad, "inrymmes" stubinen i brandhålet,
och raketstången, en lätt jämntjock trästång af
70–90 kalibrers längd och vanligtvis rektangulär
genomskärning, fastbindes längs efter hylsan (se
fig. 3), så att dess ena ända ej når längre än till
pipleran. Vid afbränningen ställes raketen med hylsan
uppåt och stödes ofta i ett särskildt raketställ, så
att den kan stiga i lodrät riktning. Stubinen tändes,
elden ledes till raketens "lif" eller "borrning", och
gasbildningen börjar, beroende på satsens beskaffenhet
och den brinnande ytans storlek. Vid lika sats växer
gasutvecklingen som kvadraten på kalibern. Gasen
trycker lika åt alla håll, men då den ej träffar
något motstånd i brandhålet, utströmmar den genom
detta, till följd hvaraf raketen rör sig i motsatt
riktning. Då satsen är hårdt pressad, förbrinner den
lagervis, hvarigenom gasmängden och följaktligen den
drifvande kraften oupphörligt ökas, ända till dess
"lifvets" väggar äro uppbrända. När sedan "tärningen"
brinner, växer icke gastrycket vidare, utan blir
ungefär lika eller aftager småningom, och raketen
faller. Raketens bana är under tärningens förbränning
lik den ur
en slätborrad kanon utslungade projektilens, men
dessförinnan olik projektilens däruti, att hastigheten
oupphörligt växer. Raketer stiga till tämligen olika
höjd; signalraketer stiga till 230–260 m., med en
ljusverkan på 80–90 km. En massa på en gång afbrända
raketer benämnes "raketkista". – Raketer användes förr
i krigsbruk, hufvudsakligen för att antända fartyg och
byggnader, hvarför de också kallats brandraketer. I
Europa känner man dem ända från 1200-talet, men redan
långt förut hade de begagnats af kineserna. 1799, vid
Seringapatams belägring, kastade Tippo Sahibs soldater
en mängd krigsraketer, som förorsakade engelsmännen
stor manspillan. Dessa raketer voro af järn med en
stång af bamburör. Engelsmannen sir William Congreve
(d. 1828) var den förste, som i Europa gjorde lyckade
försök med krigsraketer. De användes första gången mot
Boulogne 1806. 1813 började krigsraketer användas
i Sverige. De första s. k. congreveska raketerna
bestodo af en cylinder af järnbleck, hvars längd
var 8 à 10 gånger diametern och som på sin främre
ända hade ett koniskt hufvud af gjutjärn. Cylindern
innehöll en kraftig raketsats, det koniska hufvudet
en brandsats. Raketen var försedd med en stång af 5
gånger raketens längd, som fästes i hylsor å sidan
af cylindern samt tjänade att göra raketens bana
stadigare och bestämdare. Senare ändrades raketerna
så, att i stället för det koniska hufvudet insattes en
granat med sprängsats. De största raketer, som varit
använda, ha haft en diameter af omkr. 24 cm. Congreve
konstruerade äfven raketer, som, då de kommo på sin
högsta höjd, utkastade en eldkula, fäst med en kedja
vid en fallskärm. En särskild sorts krigsraketer
slungades med svag skjutladdning ur eldhandvapnen;
vid gröfre kaliber användes en raketkanon på
körbart underrede. Numera nyttjas raketer endast
för signalering, vid räddning af skeppsbrutna (se
Lifräddningsväsende, sp. 453) och vid fyrverkerier
som en lusteld. Jfr Lufttorped. H. W. W.*

Raketkista. Se Raket.

Raketkår, krigsv. Se Fyrverkare.

Rakhaing 1. M u g, folkstam. Se A r a k a n.

Rakhasig, veter. Se H a s, sp. 40.

Råki [raki’], arab., ett slags mastix-brännvin. Jfr
Araki och P ho en i x, sp. 789.

Rakic [-itj], Milan, serbisk skald, f. 1876,
tjänsteman i serbiska utrikesdepartementet, anses
jämte den 2 år äldre Jovan Ducic vara Serbiens
förnämste lyriker i nutiden. Han utgaf Pesme (1903)
och Nove pesme (1912) med fina stämningsbilder från
Kosovo, där han till Balkankrigets utbrott var konsul
i Prisjtina. A-d J.

Rakiura. Se Nya Zeeland, sp. 165.

Rakkestad, härad i Smaalenenes amt, Norge,
mellan Mysen i n., Sarpsborg i s., Glommen i
v. och Fredrikshaldsvasdraget i ö. 416 kvkm. 5,489
inv. (1910). R. är ett jordbruks- och skogsdistrikt,
men har därjämte ej obetydlig industri. - Vid R. kyrka
anföllos norrmännen under Stabell, som där tagit
ställning för att skydda den brutna Björ-nestadbron,
6 aug. 1814 af svenskarna under von Vegesack,
hvilka, efter det 2 broar under striden slagits
öfver därvarande vattendrag, slogo och undandrefvo
norrmännen. K. V. H. L. W:sonM.

Rakknif. Se Knif, sp. 391.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>