Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Rallsläktet ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
951
Ramanuja-Ramayana
952
Ramanuja, ind. relig., en på 1100-talet i södra Indien
lefvande, berömd reformator inom den nyin-diska
bramanismen eller hinduismen. Han var själf braman
och dyrkare af Vishnu och hyllade som filosof i
början Qamkaras riktning af Vedänta-systemet; men
i motsättning till Vedäntismens rena monistiska
lära (Adväita ;:icke dualistisk lära") utbildade
han en modifierad form Vipista-adväita ("särskild,
kvalificerad dualism"), enligt hvilken människosjälen
antas som existerande skild ifrån det högsta väsendet
(Brahman), om också till slut uppgående däruti. Han
nedlade sitt system i en berömd skriftkommentar till
samma Yedäntasutra som Qamkara egnat sin berömda
kommentar (båda öfversatta i "Sacred books of the
east" med Qarh-karas kommentar, bd 34 och 38, med
Rämänujas kommentar i bd 48). För det högsta väsendet
bibehöll han namnet Brahman, som uppfattas som
personifierad i de mera personligt tänkta och verkande
gudarna Vishnu och Rama (se d. o.). Själf blef R. af
sin sekt ansedd som en inkarnation af (Jesha (eller
Ananta, "den oändlige") eller ormarnas konung, som
uppbär världen. Rämänuja’erna, som anhängarna kallas,
ha sin utbredning företrädesvis i södra Indien, där
de stå i motsättning ej blott till civaiterna, utan
ock till vishnuiterna, som ha Vishnu-Krishna till sin
medelpunkt. En särskild sekt är Rämänand a’e r n a (se
R ä m ä-nanda). Jfr bl. a. Hopkins, "The religions of
India" (1895), Lehmann, "Die indier" (i Chan-tepie de
la Saussayes "Lehrbuch der reli-gionsgeschichte",
2:a uppl., II, s. 114 ff.) och framför allt
Garbe, "Indien und das christentum" (1914).
K. F. J.
Ramas bro. Se Adamsbro n.
Ramaskri, våldsam, bitter klagan. Ordet härrör
från Jeremias 31: 15, där det heter, att i Rama
höres klagan och bitter gråt öfver Israels rikes
ödeläggelse.
Ramayana, ett af den indiska och hela
världslitteraturens berömdaste diktverk, skrifvet på
sanskrit, tillskrifves i sin enhetliga form och med
rätta i stort sedt en särskild diktarpersonlighet,
Välmlki (se Indiens språk och litteratur,
sp. 538). Det är ett episkt verk, bestående af 24,000
dubbelverser (ploka’er) i 7 böcker. Det finnes, så
vidt hittills kändt, bevaradt i tre till formen,
men ej till innehållet, rätt starkt varierande
recensioner, som alla äro mycket gamla. I sitt
nuvarande omfång har dikten förefunnits redan före
vår tidräkning. Första och sista boken torde dock
få betraktas som tillkomna från annan hand (senare
rhapsoder) och fogade till den ursprungliga från
Välmlki härstammande kärnan, de 5 böckerna 2-6. Denna
enhet är som sådan säkerligen äldre än Ma-häbhärata
som litterär enhet äfven i dess äldre redaktioner,
om också sagostoffet i det senast nämnda diktverket
och vissa partier otvifvelaktigt representera en
vida äldre och primitivare utvecklingsståndpunkt
och mera centralt ariska element än R. Som litterär
enhet torde R. ha tillkommit redan under 600-talet,
såsom Jacobi uppvisat. Språkformen är sålunda det
mellan det vediska och klassiska sanskrit stående
fornepiska språk, som man kan benämna den episka
Bhäsä. Diktens hem är att förlägga till det gamla
Ayodhyä (Audh) i Kocala-lan-det i nordöstra Indien
(Bengalen). Där härskade
Dacaratha, son till Raghu, son till Dilipa, hvilken
härstammade från Ikshväku, stiftaren af Solsläkten. På
sin ålderdom ville Dacaratha öfverlämna regeringen
till sin äldste son Rama (se d. o.). Men på grund
af två önskningar, om hvilkas uppfyllelse hans
andra drottning Käikeyl fått hans löfte, uppsattes
hennes son Bharata på tronen, under det Rama blef
landsförvist för 14 år. På sin landsflykt följes
Rama af sin yngre broder Laksmana och sin hustru
Sltä (eg. "fåra"), inbegreppet af all trohet och
dygd. När fadern dött af sorg, uppsöker half-brodern
Bharata Rama för att föra honom tillbaka. Men denne
ger honom sina guldbroderade skor som tecken till,
att han afstår från tronen. Bharata vänder åter,
sätter skorna på tronen och styr riket i Ramas namn. -
Under tiden utkämpar Rama i Danrlakaskogen vilda och
långvariga strider med olika vidunder, företrädesvis
jättetrollen Räksasa (se d. o.), hvilkas höfding
Rävana bortröfvar Sitä och för henne till deras stad
Länka på Ceylon. Rama ingår nu förbund med apkonungen
Hanumant, som med hjälp af sitt folk slår en underbar
bro öfver sundet till Ceylon, så att Rama med hela
sin här kan tåga öfver och befria Sltä. Därefter
återvända Rama och Sitä till Ayodhyä, där de sedan
härska öfver sina fäders rike. Diktens innehåll,
särskildt det mytiska, har varit föremål för olika
tolkningar. Lassen och Weber ville i dikten se en
framställning af ariernas första strider om herradömet
öfver Syd-Indien, till och med med grekiskt inflytande
(från sagan om Helenas bortröfvande och Trojanska
kriget). Detta är säkerligen förfeladt. Jacobi har
helt visst rätt i sin gissning, att dikten grundar
sig på speciellt indiska myter och sagor. Sitä, som en
gudomlig personifikation af fåran, kan föras tillbaka
ända till Rigveda; Rama är en särgud, som närmast kan
anses besläktad med Indra, hvars kamp med regntrollet
Vrtra torde ha sin motsvarighet i Ramas strid med
Rävana. Att Rama och Hanumant äro gamla (stam)gudar,
torde vinna ett stöd i den omständigheten, att båda
ännu i dag äro föremål för gudomlig dyrkan på vida
områden af Indien, särskildt östra och södra delen. -
Ramayana har spelat en mycket stor roll i den indiska
litteraturen och kulturen intill våra dagar; motivets
användning i senare verk är på ett upplysande
sätt framställdt af Baumgarfner, "Das Ramayana"
(1894). En modern bearbetning på hindi af diktaren T
u l s l Das betraktas nästan som ett slags bibel för
öfver 100 mill. människor i norra Indien. Åtskilliga
öfversättningar till olika nyin-diska dialekter
äro i omlopp. Och af andra diktverk finnes en
hel mängd från den indiska forn-och medeltiden,
som hämtat sitt stoff från Ramayana eller från det
sagomaterial, som där behandlas. Så finnes själfva
sagan redan i Mahäbhärata, Rämopäkhyäna på öfver 750
9loka’er i 3:e boken. I buddistiska berättelseverk,
särskildt Jätaka (se d o.), finns berättelsen
i starkt förändrad form. Episk och dramatisk
diktning från 300- ä 400-talet till omkr. 1200 ha
öst ur samma källa eller rent af behandlat samma
ämne. Så Kälidäsas Raghuvaiiica (se d. o.), vidare
en dikt på prakrit, Setubandha ("brobyggningen")
eller Rävanavaha ("Rävanas dödande"), som också
tillskrifves Kä-lidäsa. Andra dikter äro Bhattikävya,
skrifvet för att exemplifiera de grammatiska formernas
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
