Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Rallsläktet ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
957
Ramée
958
musikteoretiker och tonsättare, f. 25 sept. 1683
i Dijon, d. 12 sept. 1764 i Paris, var son till
en organist och skickades 1701 till Italien för
musikstudier, men återvände efter ett år därifrån
som violinist i en teatertrupp. Han skötte därefter
organistplatser i Clermont-Ferrand och andra städer,
vardt sin tids bäste orgel- och klavervirtuos i
Frankrike och bosatte sig 1723 för framtiden i Paris,
där han oaktadt åtskilliga motigheter slog igenom
med sina skrifter samt pianostycken och operor. Rykte
hade han först vunnit genom sin Traité de rharmonie
réduite å ses principen naturels (1722), som blef
grundstenen för den moderna harmoniläran. Akademien
uttalade sig gillande om hans teoretiska verksamhet,
och genom gene-ralförpaktaren La Popeliniére, hos
hvilken han anställdes som musikdirektor, vann han
äfven insteg vid Stora operan, där hans Hippolyte et
Aricie gafs 1733 och följdes (1735-60) af 26 andra
operor, bland dem Les indes galantes, Castor et
Pollux (hans yppersta verk), Dardanus, La prin-cesse
de Navarre, Pygmalion, Zoroastre och Ana-créon. I
afseende på den musikaliska deklamationens skarpa
utprägling och retoriskt patos anknyter R. till
Lullys fransk-nationella operastil, men bringar nytt
genom vida större individualise-ring af de olika
verken, fängslande harmonik och blåsinstrumentens
tillgodogörande för orkesterkoloriten. Man träffar
hos honom både scener af gripande kraft och
tjusande idyller. I viss mån förberedde han Glucks
operareform. Dessutom komponerade han kantater,
motetter, orgelstycken och flera häften Piéces
de clavecin (1706-41), klaver-stycken i Couperins
sirliga och intagande stil. Ludvig XV utnämnde R. till
hofkompositör, 1745, och adlade honom, 1764. Af R:s
skrifter må nämnas, utom det nämnda epokgörande
verket, Nouveau sy-stéme de musique théorique
(1726), hvari han vidare utvecklade sitt system,
men äfven gaf sig in på ofruktbara matematiska
spekulationer, som väckte mycken motsägelse, i
synnerhet från ency-klopedisterna, samt Generation
harmonique (1737), hvari han rättfärdigade den af
S. Bach införda tempererade stämningen. R. grundade
sin teori på de naturliga alikvot-tonerna (närmast
på oktavens, tersens och kvintens medklingande
vid anslåendet af grundtonen) och uppfann läran om
ackordens ömvändning, som genast accepterades, liksom
hans uppbyggande af ackorden i terser. Mera motstånd
väckte hans teori om grundbasen (se Fundamentalbas),
och ehuru äfven den uttalade en framtidstanke,
nämligen det moderna klangrepresentantskapet, kom
honom likväl dess ensidiga tillämpning att förbise,
att tonerna ega icke blott ett harmoniskt sammanhang
(genom klangförvantskap), utan äfven ett melodiskt
(genom grannskap). Trots sina misstag och sin envishet
i deras förfäktande var R. likväl obestridli-
gen harmonilärans egentlige grundläggare och en
genialisk framtidssiare, t. o. m. i fråga om den
nyaste dissonansläran. R:s pianostycken utgåfvos
ånyo af H. Riemann, klaverutdrag af flera bland hans
operor i "Chefs d’oeuvres de 1’Opéra fran-9ais",
och en monumentalupplaga af hans kompositioner utges,
under redaktion af Saint-Saéns och Ch. Malherbe, på
Durand et fils’ förlag. En bronsstaty öfver R. restes
1880 i Dijon. Hans biografi skref s af Nisard (1867),
Pougin (1876), La-loy (1908) och L. de la Laurencie
(s. å.). - En systerson till R., likaledes kompositör
och känd under benämningen Rameau neveu, har i en
berömd karaktärsstudie af Diderot framställts som
förkunnare af en egoismens och njutningslystnadens
filosofi samt är äfven hufvudperson i Brach-vogels
skådespel "Narciss" ("Narcisse Rameau", 1856).
A. L. (E. F-t.)
Ramée [-me], Pierre de la (latiniseradt Petrus Ramus),
fransk humanist, f. 1515 i trakten af Soissons,
d. 1572, var son till en kolare och härstammade
från en utarmad adlig släkt. Han kom vid åtta års
ålder till Paris, där han först uppehöll sig som
tjänare hos en ung adelsman, som studerade vid ett
college. Under hårda umbäranden och offrande sina
nätter åt l studierna, skaffade han sig tidigt en
omfattan- l de lärdom, särskildt inom den antika
litteraturen. Han gjorde först bekantskap med
den skolastiska logiken, men stöttes tillbaka af
dess förkonstling. Mera tillfredsställdes han af
Platons dialoger samt Ciceros och Quin-tilianus’
retoriska skrifter. Vid sin magister-disputation
1536 försvarade han det radikala påståendet,
att allt, hvad Aristoteles lärt, var falskt. Han
började nu utöfva en glänsande lärarverksamhet vid
flera colleges, men fick snart på sina skolastiska
motståndares anstiftan sin lärofrihet inskränkt
genom ett kungligt edikt. Han fortsatte dock sin
verksamhet som föreståndare för College de Presles,
och sedan Henrik II bestigit tronen, återfick han sin
fulla lärofrihet, kallades till lärare i filosofi
och retorik vid det humanistiska universitetet
College de France och valdes till medlem i en
kunglig kommission, som skulle reformera det franska
undervisningsväsendet. Som universitetslärare väckte
han oerhördt uppseende och samlade ända till två tusen
åhörare kring sin lärostol. Undan sina teologiska
motståndares förföljelser måste han dock fly från
Paris. Efter en tid kom han tillbaka och tilläts verka
som lärare i matematik vid College de France, men
måste snart åter gå i landsflykt. I Geneve skaffade
honom hans fritänkeri åter motståndare; däremot
blef han väl mottagen i Tyskland, där professur vid
Heidelbergs universitet erbjöds honom. Återkommen
till Paris, blef han slutligen som protestant ett af
Bar-tolomeinattens offer, möjligen på anstiftan af
en bland hans vetenskapliga motståndare. Hans stym-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
