Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Ras el-Milh ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
1043
Ras Kartum-Raskolniker
1044
.derade ryska och flera asiatiska språk som
förberedelse till sina kommande färder. R. önskade
själf uppskjuta dessa och först lägga hand vid
några andra arbeten, men reste dock i juni 1819
öfver Moskva, Astrahan och Tiflis genom Persien
under stora mödor och försakelser och kom slutligen
29 sept. 1820 till Bombay, där han ett par månader
studerade parsernas heliga språk. Därifrån begaf
han sig genom Indien till Calcutta och vidare till
Madras, utvidgande sina kunskaper i persiskan
och Indiens många språk, de ariska såväl som de
tamuliska i södra Indien. Han af-slutade därunder
sitt egentliga stora språkstudium under ständigt
bemödande att klassificera och till deras släktskap
bestämma språken, skref sin skarpsinniga afhandling
om Zendsprogets og Zendavestas celde og cegthed
(1826), hvari detta språks fränd-skap med de ariska
uppvisas, och samlade därjämte 33 mycket gamla och
sällsynta handskrifter på zend och pehlevi (de finnas
nu i Köpenhamns universitetsbibliotek). Från Madras
kom R. (nov. 1821) till Ceylon, där han lyckades
förvärf va en dyrbar samling af 50 palihandskrifter
på palmblad (nu i Köpenhamns k. bibliotek) och utgaf
en Singalesisk skrijtlcere (tr. på da. i Colombo
1821). Vidare gjorde han utkast till att skrifva
indiska och arabiska språken med latinska bokstäfver
för att därigenom vinna större enkelhet och umgicks
med liknande plan för kinesiskan. På våren 1822
bröt han upp från Ceylon mot hemlandet, men led
skeppsbrott och kunde först i dec. lämna Calcutta,
hvarifrån han inträffade i Köpenhamn 5 maj 1823. Alla
väntade nu, att han skulle bearbeta det rika material
han samlat i Asien, men en egendomlig rastlöshet och
feberaktig oro, som hindrade honom att länge fördjupa
sig i samma ämne, drefvo honom nu att studera de
äldre tyska språken samtidigt med att han utgaf
en spansk språklära (1824) och en frisisk (1825),
hvilka efterföljdes af en italiensk U827), en lapsk
(1832) och en engelsk (s. å.). Man förstod icke det
sammanhang, hvari dessa arbeten tedde sig för honom,
unnade honom ingen ro att afsluta hvad han efter hand
fick färdigt och gaf honom icke tillräckligt understöd
att ode-ladt egna sig åt vetenskapen. Visserligen
blef han 1825 e. o. professor, men utan lön, och
först 1829 hugnades han med bibliotekarietjänsten
vid universitetet. 1825 hade från Skottland erbjudits
honom en fördelaktig bibliotekarieplats, men han hade
af böjt anbudet med de vackra orden: "Man är skyldig
sitt fädernesland allt, hvad man kan uträtta". Ehuru
en professorsstol i österländska språk blef ledig
1826, förbigicks R., och då han slutligen utnämndes i
dec. 1831, sade han själf med rätta: "Jag fruktar, att
det är för sent". Hans hälsa hade blifvit bruten under
resorna i Indien, och han saknade den vård, som hade
bort egnas ett så dyrbart lif. Oaktadt sin betryckta
ställning utvecklade R. stor verksamhet. Liksom han
1816 grundlagt det isländska litteratursamfundet
HiÖ islenzka bökmenntafélag, var han äfven 1825
en af stiftarna af Det nordiske oldskriftselskab,
blef dess förste ordförande och tog verksamt del i
utgifvandet af flera sagor. Vidare skref han lärda
afhandlingar om den gamla egyptiska och hebreiska
tidräkningen (1827-28), utgaf tidskrifterna "Hermod"
(1825-26) och "Li-
teraturbladet" (1829) samt skref själf större delen
af deras innehåll. 1826 utkom hans F or sög til
en videnskabelig dansk retskrivningslcere, hvari
han ifrade för en mera rationell rättskrifning af
danska språket, i likhet med hvad han förut yrkat
för isländskan, och framlade rika bidrag till sitt
modersmåls kännedom. Hans plan mötte emellertid
starkt motstånd och mycket oförtjänt hån, hvilket
gjorde hans sinne bittert och kom honom att på detta
ämne nedlägga mera tid och krafter, än önskligt
hade varit. Efteråt har man småningom antagit det
hufvudsakliga i hans system. R. lämnade också bidrag
till tydningen af runskriften, liksom han under
sin vistelse i Persien undersökt kilskrifterna
samt ådagalagt, att deras språk var ariskt. Af
största betydelse äro hans undersökningar (1819)
om sammanhanget emellan de finsk-ugriska folkens
språk och om dessa folks förhistoriska utbredning och
vandringar. Senare uppvisade han de deccanska språkens
släktskap med denna språkstam. R. säges ha känt öfver
50 språk och efterlämnade betydande samlingar till
språkläror för flera af dem, hvilka han likväl ej
hann utarbeta. R:s Samlede af handling er utkommo
1834 -38 i 3 bd, med en inledande lefnadsteckning
af N. M. Petersen, hans ungdomsvän. 1842 restes
öfver honom en graf vård med inskrifter på 4 språk,
och 1887, på 100:e årsdagen af hans födelse, ett
enkelt monument i hans födelseby. S. å. utgaf
K. Rönning minnesskriften "R. K. Rask", och
sedermera stiftades ett legat, som bär hans
namn. Se V. Thomson i "Nordisk tidskrift" 1887 och
K. Warburg, "R. R. och Sverige" (i "Runa", 1888).
E- Kbg.
Ras Kartum. Se Kar tum.
Rarskiernas rike. Se 111 y r i e n.
Raskolniker (ry. rasko’lniki, kättare) är
ursprungligen beteckning på en ur ryska kyrkan på
grund af sin religiösa konservatism utbruten sekt,
som afsatt ett antal olika förgreningar. Patriarken
Nikon i Moskva (1652–66) sökte från 1654 i liturgien
genom varsamma ändringar återställa de ursprungliga,
men under tidernas lopp förvanskade läsarterna,
resp. formerna. Från kyrkligt håll mötte motstånd,
representeradt af protopoperna Avvakum, Neronov
o. a. Då en synod (1666–67) gillade reformerna,
utträdde de missnöjde; själfva kallade de sig
starovertser (gammaltroende), kyrkan kallade
dem raskolniker (schismatiker). Deras från början
oppositionella stämning mot öfverheten skärptes under
våldsamma förföljelser, hvarunder bl. a. Avvakum
blef martyr för sin öfvertygelse, men anhängarnas
antal växte hastigt. Deras alltjämt fortfarande
motsats mot kyrkan rör ej läran, utan (som vanligt
vid låg kulturståndpunkt) oväsentliga detaljer,
t. ex. att kyrkan utbytt det 2-faldiga halleluja
vid gudstjänsten mot ett 3-faldigt, att namnet Issus
(Jesus) rättats till Iissus (i full motsvarighet till
det grekiska Ιησους). I motsats till de ortodoxe
förbjuda raskolnikerna tobak som lyxvara; läkarhjälp
afvisas, emedan sjukdomar äro en af Gud pålagd
botgöring. Att dessa och liknande obetydligheter
kuunat vidmakthålla så djup söndring visar, hur lågt
kulturen står. Oviljan mot kyrkan har liksom hatet
mot öfverheten antagit nästan fanatiska former;
sektens rättsliga ställning har till följd däraf
varit vansklig och först under
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
