Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Raspe ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
1057
Ratihabition-Rationalism
1058
det underskrefs, å den andra, att den dag, på hvilken
ratifikationerna utväxlades, skall anses såsom
begynnelsetid; där ej annat är öfverens-kommet,
begynner giltigheten med ratifikationen.
ILL. R.» Ratihabition (lat. ratihaWtio), jur.,
godkännande, betyder en sådan viljeförklaring,
som åt en annan tidigare afgifven viljeförklaring
(en utfästelse, en af händelse) förlänar en
giltighet, hvilken densamma hittills saknat på
grund af sin upphofsmans obehörighet. En omyndigs
betalningsutfästelse, t. ex. ett af honom utställdt
skulde-bref, som i och för sig icke medför
förpliktelse, i allt fall icke fullt juridiskt
bindande förpliktelse (se Naturlig förpliktelse),
kan sålunda beredas giltighet genom ratihabition af
utställarens förmyndare eller af utställaren själf,
sedan han blifvit myndig. Försäljning af egendom,
tillhörig en frånvarande, som icke lämnat säljaren
fullmakt, kommer att gälla, när den frånvarande
ratihaberar (förklarar sig godkänna) försäljningen. Då
först ratihabitionen bereder viljeförklaringen
giltighet, borde denna rätteligen icke räknas från
tidigare tidpunkt än själfva ratihabitionen; den
viljeförklaring, som behöfver ratihabition, kan
dock ofta uppfattas som afgifven under villkor,
att ratihabition skall följa, och blir då också
villkorligt giltig. Frågan, huruvida ratihabitionen
har återverkande kraft eller ej, bör därför besvaras
olika för olika tillfällen. I hvarje fall måste
hänsyn tagas till andra personers eventuella,
före ratihabitionen förvärfvade rättigheter,
så att dessa icke genom densamma rubbas.
C. G. Bj.
Ratin (af fr. rät, råtta), ett preparat, som med
framgång användts för att utrota råttor och möss. Den
verksamma beståndsdelen utgöres af ratinba-cillen,
som dödar större delen af de råttor, som förtärt af
preparatet, genom en hemorragisk tarminflammation och
blodförgiftning. Bakterien tillhör tyfus-coligruppen
och står vissa köttförgiftnings-bakterier nära;
den lär icke vara farlig för människor eller
husdjur. Ratinlaboratoriet i Köpenhamn för i handeln
fyra preparat: flytande ratin 1) för råttor, 2)
för möss; användes uppsuget i bröd. 3) fast ratin
för råttor, hvilket före utläggandet kan blandas med
söt mjölk, 4) "ratin II" har ingen infektionsverkan,
dödar genom sin halt af scilla-lök de råttor, som icke
påverkats af bacill-preparatet. - Bakterier som medel
mot råttdjur användes första gången i större skala
1892 af Löffler. Från en tillfällig enzooti bland
mössen på hans laboratorium renodlade han den nu
allmänt kända mustyfusbacillen. Nämnda år pröfvades
med godt resultat kulturer däraf i Tessalien mot ett
slags sorkar, som uppträdde där som landsplåga. Ett
svenskt råttutrotningsmedel Ratts (se Ratts), liknar
ratin och skall enligt hälsopolisens i Stockholm
erfarenhet vara åtminstone likvärdigt med ratin.
G. Wrgn.
Ratin 1. Ratiné (fr. ratine), ett tjockt, till
vinteröfverrockar afsedt ylletyg med uppruggad yta,
hvars ullfibrer ofta ordnats eller friserats till små
noppor, flockar, våglinjer o. s. v. Denna fri-sering
1. ratinering utföres med särskilda maskiner. Se
Appretera, sp. 1252. G. A. w.
Rätingen, stad i preussiska reg.-omr. Düsseldorf
(Rhenprovinsen), 8 km. n. v. om Dusseldorf. 13,143
Tryckt den 9/6 15
inv. (1910). Progymnasium. Bomullsindustri,
järn-gjuteri, tillverkning af ångpannor, maskiner,
skruf-var, bultar, papper, spegelglas, tegel och
annat lergods. Kalkbrott.
Ra’tio, lat., uträkning, plan, förhållande; förstånd,
förnuft (se d. o.). - R a t i o s u f f i’c i e n s,
f los., tillräcklig grund.
Ratiocinatiön (lat. ratiocinaftio, förnuftsslut,
slutledning), ret., den s. k. talfigur, då den talande
uppmanar sig själf att bevisa en förmodan.
Ratiön [-tjwnjaf lat. raftio, se
d. o.]. 1. Krigsv. Den bestämda mängd födor, som
dagligen anslås för hvarje häst vid armén. Den i
rationsstaten upptagna fodermängden behöfver numera
icke förbrukas för hvarje dag, utan tjänar endast som
beräkningsgrund. Normalrationsstaten upptar (sedan
1901) för dag och häst 5,s kg. hafre, 3 kg. hö och
3,4 kg. halm till hackelse och strö. Med stöd af denna
rationsstat ega regementena uppgöra utfodring sstater,
som kunna vara olika för olika årstider. Hästar, som
icke erfordras för tjänsten, uppställas i depå och få
en till 80 proc. af normalrationen nedsatt ration. För
mobilisering och krig gäller en krigsrationsstat,
som upptar 5,s kg. hafre, 4 kg. hö och 2 kg. halm
(krigsration, förr jältration) med rätt till vissa
utbyten. Den del af en ration, som i krig föres på
hästarna, kallas vanligen reser-vration och utgöres
företrädesvis af hästbröd, i annat fall af hafre. -
I franskt språkbruk betecknar ordet "ration"
äfven manskaps portion. - 2. Mat. Se Förhånande.
1. C. O. N.
Rationälis. Se Prokurator.
Rationalism (af lat. ra’tio, förnuft). 1. Filos. a)
I kunskapsteoretisk bemärkelse, som är termens
vanligaste, är rationalismen den åsikt, enligt hvilken
människan i sitt förnuft eger en kunskapsförmåga
af annan och högre art än sinnligheten.. Motsatsen
är empirism (se d. o.). - Under det att vi med
sinnena endast fatta den växlande och tillfälliga
verkligheten i tid och rum, nå vi enligt rationalismen
med förnuftet fram till den sanna verkligheten
och kunna om denna utveckla en allmängiltig och
nödvändig kunskap, ett verkligt vetande. Det är
därför icke på erfarenheten, som vi ha att söka
grunda vår filosofi, utan på det rena tänkandet, som
därvid utgår från själf klara principer och sedan ur
dem enligt tankens egna lagar härleder den strängt
vetenskapliga sanningens öfriga innehåll. - Ett sådant
åskådningssätt antyddes redan af flertalet bland de
äldste grekiske filosoferna. Huru mycket än deras
åsikter om tingens väsen skilde sig från hvarandra,
voro de ense om, att sanningen icke var gifven för
sinnena. Herakleitos betecknade dessa som "dåliga
vittnen för barbariska själar"; och ännu bestämdare
bröto eleaterna stafven öfver sinneskunskapen,’ som
framkallar mångfaldens och förändringens växlande
sken, under det att endast förnuftet fattar den rena
enheten, det eviga varat. Demokritos och Platon,
hvilkas åsikter nästan i allt annat voro hvarandra
diametralt motsatta, voro också ense i misstron mot
sinnenas vittnesbörd, som lika litet kunna fatta
atomerna som idéerna, och i tilliten till tänkandet
som den enda sanna kunskapen. Härpå byggde Platon
hela sin metafysik. Om den sanna kunskapen måste vara
allmängiltig och nödvändig, så måste den enligt
22 b. 34
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
