- Project Runeberg -  Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 22. Possession - Retzia /
1113-1114

(1915) Tema: Reference
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Reaktionsisokor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

1113

Realism-Realkontrakt

1114

verkställa, bringa till uppfyllelse; förvandla
(egendom) i penningar; försälja, "sälja till
underpris"; utbyta pappersmynt mot klingande
mynt. Subst, realisation.

Reaii’sm (af lat. res, sak, ting; jfr Real). 1. Filos,
a) Under medeltiden förstods med realism den åsikt,
som ansåg, att allmänbegreppen egde själfständig
verklighet, vore "före tingen" (ante res). Den
motsatta åsikten kallades nominalism (se d o.); den
fattade dem endast som namn på tingen och sålunda
till "efter tingen" (post res). En mildrad realism
tillmätte allmänbegreppen själfständig verklighet,
men endast som immanenta t tingen. Realister i
medeltidsbemärkelse voro Wilhelm af Champeaux,
Anselmus, Tomas från Aquino, Duns Scotus m. fl. En
liknande ståndpunkt har i nyare tider intagits af
Cudworth, Hegel m. fl. - b) Herbarts åsikt kallas för
realism, i det han antog verkligheten ytterst bestå af
realia (plur. af lat. reale, se d. o.). - c) Inom den
boströmska filosofien plägar termen realism användas
för att beteckna den metafysiska åsikt, som fattar
den absoluta verkligheten som kroppslig och sålunda
som egande rummets form; motsatsen är idealism, som
fattar verkligheten som andlig. Boström uttryckte
denna åsikt i den från Berkeley hämtade satsen:
"vara är förnimmas". - d) Inom den nutida filosofien
användes termen med en mera kunskapsteoretisk vändning
af betydelsen. Man skiljer då mellan 1. realism,
som antar en af vårt medvetande oberoende verklighet;
2. konscientia-1 i s m, som antar verkligheten intet
annat vara än våra förnimmelser (subjektiv idealism,
Berkeley); och 3. fenomenalism, som antar en af vårt
medvetande oberoende verklighet ("ting i sig"), men
anser, att vi om denna aldrig kunna få någon kunskap;
vi veta, huru den ter sig för oss, men alls icke, hvad
den i och för sig är (Kant). Hvar-dagsuppfattningen
utmärkes af en naiv eller oreflekterad realism,
enligt hvilken verkligheten är sådan, som den ter sig
för oss i våra sinnesförnimmelser. Redan de äldste
grekiske filosoferna aflägsnade sig dock därifrån, då
de som det sant varande antogo vattnet, luften, elden,
det enhetliga varat eller mångfalden atomer. Redan
Demokritos formulerade läran om sinneskvaliteternas
subjektivitet, och särskildt efter Kants dagar
är endast en kritisk eller reflekterad realism
berättigad inom vetenskapen. Kant hade gjort gällande,
att rummet och tiden samt förståndets kategorier äro
aprioriska kunskapsformer, i hvilka vårt medvetande
gjuter det genom sinnena erhållna innehållet. Då
vi ej kunna erfara något utan att använda dessa
former, så kunna vi enligt hans åsikt icke ernå någon
kunskap om "tinget i sig". Redan Lotze och Hartmann
invände emellertid häremot, att Kant härvid utgick
från den oberättigade förutsättningen, att de nämnda
kunskapsformerna icke kunde ha lagbunden motsvarighet
hos den objektiva verkligheten, hvilket däremot
vore en nära till hands liggande hypotes. Antar
man denna hypotes, så kan man hoppas ett gradvis
närmande till eri verkligt adekvat uppfattning af
den objektiva verkligheten. Därmed är icke sagdt,
att denna verklighet själf skall vara kroppslig;
den kritiska realismen i kunskapsteoretisk bemärkelse
kan väl förenas med metafysisk idealism. - Kant kallar

sin ståndpunkt empirisk realism, men transcendental
idealism; Hartmann däremot förfäktar en transcendental
realism. - Litt.: E. T. Hartmann, "Kritische
grundlegung des transcen-dentalen realismus" (3:e
uppl. 1886), W. Wundt, "t)ber naiven und kritischen
realismus" (i "Philo-sophische studien", 1896-97),
Dwelshauvers, "Réalisme naif et réalisme critique"
(1896), F. H. Bradley, "Appearance and reality"
(3:e uppl. 1899), och W. Freytag, "Der realismus
und das transcendentalproblem" (1902). - 2. Estet.,
den åsikt, som anser konstens uppgift vara att blott
återge den faktiskt gifna verkligheten, eller den
konststil, som följer nämnda princip. Motsatsen är
den konstnärliga idealismen, som sätter konstens
mål uti den bildliga framställningen af de ideal,
som föresväfva konstnärens fantasi, men aldrig fullt
förverkligas i vår bristfälliga värld. Jfr N ät u r
a l i sm. l o. 2. S-e.

RealTst, anhängare af filosofisk eller estetisk
realism (se d. o.); människa, som i alla förhållanden
företrädesvis fäster afseende vid det (sinnligt)
verkliga samt de behof, som däraf framgå; praktiskt
klok människa; lärjunge vid realläroverk eller
på allmänna läroverkens reallinje. - Real i’s-t
i s k, som innebär eller anger realism i någon
af dess bemärkelser; som afser det påtagliga och
förhandenvarande, det obestridligt och närmast
nyttiga.

Realiter, nlat., i verkligheten, hvad själfva saken
beträffar.

Realitet (af real, se d. o.), -filos., verklighet,
det, som ej blott är till i individens medvetande,
utan också som ett själfständigt varande. Motsatsen
är idealitet, tillvaro blott i någons uppfattning
eller som ett icke förverkligadt ideal (se Ideal,
Idealism, Real och Realism 1). S-e.

Realkatalog. Se Ka ta lo g.

Realkonkordans. Se Konkordans.

Realkontrakt (nlat. contra’ctus realis), jur., af-tal,
som blir giltigt först genom fullgörande från ena
partens sida (re contrahitur obligatio hette det
i Justinianus’ institutioner), d. v. s. genom att
andra parten faktiskt erhåller den sak eller den
penningsumma, som aftalet rör, frågan må nu gälla
den-sammas framtida återställande eller ock dess
emottagande till skänks eller mot förbindelse att
fullgöra någon motprestation. Från den romerska
rätten, hos hvilken realkontrakten intogo en betydande
plats (se Af tal, sp. 301, och I n n o-minatkontrakt),
ha de i nutida svensk rätt - i motsats till hvad
fallet i allmänhet är i modern främmande rätt - så
till vida upptagits, som försträckning, lån, inlag
och gåfva af lös egendom (se resp. artiklar) anses
icke medföra förbindande verkan, förr än föremålet
(penningsumman, lånegodset etc.) mottagits. En naken
utfästelse att lämna eller att mottaga en summa
till försträckning, en sak till låns eller till
förvaring eller lös egendom som gåfva förpliktar
sålunda icke. Emellertid innehålle- det af 1915
års riksdag antagna förslaget till lag om af tal
m. m. sådana bestämmelser om den bindande verkan
af ett afgifvet anbud att det synes mer än ovisst,
om nyssnämnda grundsats skall kunna fortfarande
till-lämpas. Realkontrakten skulle då ha spelat
ut sin roll äfven i svensk obligationsrätt.
C. G. B j

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Jan 9 14:20:32 2022 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/nfcb/0577.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free