- Project Runeberg -  Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 22. Possession - Retzia /
1145-1146

(1915) Tema: Reference
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Redova ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

konung, förordnades på herredagen i Nyköping 1396 i
hufvudsak följande. En rannsakning skulle anställas
rörande de kronans gods, som fogdar och ämbetsmän haft
i värjo, pant eller län, sedan konung Albrekt först
inkom i riket, d. v. s. 1363. Gods och bönder, som
dessa fogdar och ämbetsmän fått från kronan sedan den
tiden, skulle utan lösen åter dömas under kronan och
där förblifva. Hade någon nödgat en skattebonde att
förpanta eller sälja sin jord, skulle också denna åter
dömas under kronan och köpeskillingen inom ett år af
bonden eller hans arfvingar återbetalas till den, som
erlagt den, dock att lösen ej skulle ges, om jorden
svikligen bekommits. Alla dessa gods skulle omedelbart
beläggas med kvarstad, tills räfsteting hunnit
hållas öfver hela riket. Byten mot fullt vederlag
skulle däremot stå fast. Om tvisten med Bo Jonssons
son träffades särskilda bestämmelser. Försäljning
eller förpantning från kronan finge ej under
Margaretas eller Eriks regeringstid ske utan deras
samtycke. Intet frälse skulle godkännas från tiden
efter 1363, som ej kunde styrkas med kungligt
bref eller bevisa sig vara gammalt frälse, detta
så framt ej kunglig nåd mellankom, och frälseman
skulle blott få frälsa sitt eget skattegods, ej
annat. Alla under ofredstiden uppbyggda fästen
skulle nedrifvas, om ej konungen och drottningen
önskade deras bibehållande. Kopparberget skulle, med
undantag af en mindre del, höra till kronan och vissa
bestämda slott och län innehas af drottningen. Några
namngifna herrar skulle emellertid få behålla sina
län. – Enligt beslutet skulle räfstetingen hållas
under närmaste halfåret, men faktiskt fortgingo de
på vissa håll ännu 1409. Reduktionen drabbade både
det världsliga frälset och kyrkan. Dess ekonomiska
resultat kan ej numera beräknas, men har utan tvifvel
varit betydande. Bevarade dombref visa sålunda,
att t. ex. i Vartofta härad öfver 140 gårdar eller
gårdsdelar åter lades under skatt, att i dåv. Västerås
län (mellan Sagån och Kolbäcksån) detsamma skedde
med öfver 500 större eller mindre fastigheter och
att i vissa delar af Uppland öfver 600 fastigheter
åter blefvo skatte. Äfven vid denna räfst klagades
från kyrkan öfver den världsliga maktens ingripande
mot dess egendom, under Margaretas tid, efter hvad
det vill synas, dock utan synnerligt resultat. Efter
drottningens död fick emellertid kyrkan genom 1413
års räfstetingsförordning starkare inflytande på
räfstetingens sammansättning, en del gods tyckes
ha återgått, och med 1414 synes reduktionen ha
afstannat. – Äfven i Danmark skedde under drottning
Margaretas tid i afsevärd omfattning ett återvinnande
af kronogods.

5. Karl Knutssons räfst. På uppdrag af
Karl Knutsson höllo hans hofmästare Erik Eriksson
(Gyllenstierna) och hans kansler Nikolaus Ryting
under vintern 1453–54 räfsteting i ett flertal
mellansvenska landskap. Därvid förekommo bland
annat dels kraf på frälsejords återgång till skatte,
dels yrkanden af fogdar, menigheter eller enskilda
att få från kyrkor och kloster återbörda eller
igenlösa fastigheter. Något större resultat af
dessa kraf och yrkanden är icke kändt; endast i
undantagsfall kunna de betraktas som besläktade
med en reduktion. Konungens fiende, ärkebiskop Jöns
Bengtsson, tog sig emellertid af räfsten anledning
att, med bistånd af flera domkapitel, tillställa
en stor
demonstration emot, att världsliga domare ingrepe
mot kyrkan och hennes friheter, och gaf härmed
åt räfsten en namnkunnighet, som den ej var värd,
men som sedan föranledde dess åberopande i Västerås
riksdags beslut 1527.

6. Gustaf Vasas reduktion från kyrkan. Redan
omedelbart efter befrielsekriget började kyrkan,
trots sin principiella frälsefrihet, få åtaga
sig olika gärder till kronan, vissa år helt eller
delvis afstå från sin tionde o. s. v. Då kronans
inkomster emellertid alltjämt voro otillräckliga,
beslöts på Västerås riksdag 1527 den stora
kyrkoreduktionen. Enligt beslutet – Västerås recess
– skulle kronans ränta upprättas genom biskoparnas,
domkyrkornas, klostrens och kanikernas öfverflödiga
tillgångar. Biskoparna skulle ej få rida med flera
karlar, än konungen bestämt; öfverskottet af deras
ränta skulle enligt öfverenskommelse mellan honom och
dem öfverlämnas till honom, så ock deras slott och
fästen. På samma sätt skulle ske med domkyrkornas
och kanikernas ränta. Öfver hvarje kloster skulle
konungen sätta en god riddersman, som skulle låta
klosterfolket få sitt redliga uppehälle och hålla
klostret vid makt, men för öfverskottet af dess ränta
göra konungen tjänst med borgläger eller på annat
sätt. För att adeln skulle återupprättas, skulle
den återfå alla gods, som sedan Karl Knutssons räfst
blifvit skänkta, sålda eller pantsatta till kyrkan,
de sålda eller pantsatta dock mot vederbörlig
lösen, eftersom de längre eller kortare tid
varit borta och ej löst sig själfva. Skattejord
skulle återgå, huru länge den än varit borta,
undantagandes för prästernas uppehälle nödtorftig
prästjord i Norrland. – Reduktionen sattes genast i
verket. Biskoparnas slott indrogos omedelbart, snart
därpå äfven deras sakören; för öfrigt träffades till
en början med dem aftal, enligt hvilka de för hvad
de fingo behålla erlade en betydande s. k. "taxa"
till kronan. Vid personombyten indrogs emellertid
så godt som allt, så att biskoparna i stället fingo
anslag från kronan; och vid midten af 1540-talet
var detta genomfördt öfver hela riket. Domkapitlens
och kanikernas egendom behandlades i regel så, att
prebendena indrogos, allteftersom de blefvo vakanta;
stundom påskyndades dock reduktionen genom ett slags
utlösande af innehafvaren. Äfven här var verket fördt
till slut på 1540-talet. Klostergodsen togos genast
under kunglig förvaltning; reformationen minskade
afsevärdt munk- och nunnelifvet, och ett flertal
kloster nedlades snart, hvarjämte de få återstående
fingo nöja sig med anslag af kronoräntor. – Efter
hand gingo indragningarna äfven utöfver recessens
innehåll. Af tionden indrogos sålunda ej blott
biskoparnas och domkapitlens andelar, utan äfven från
1539 sockenkyrkornas, hvarefter de sålunda indragna
andelarna af tionden – två tredjedelar af det hela
– bildade den s. k. kronotionden (jfr
d. o.). På 1540-talet började äfven sockenkyrkornas
och sockenprästernas landbohemman indragas, dock
med bibehållande af prästgårdar åt de senare. Äfven
kyrkans lösa egendom – kyrksilfver, klockor,
dräkter o. s. v. – underkastades under 1530-talet och
senare en indragning, som tog djupt och väsentligen
bidrog till framkallande af både klockupproret och
Dackefejden. – Summan af de hemman, som af konung
Gustaf indrogos från kyrkan, har beräknats till

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Nov 21 01:32:57 2020 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/nfcb/0593.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free