Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Redova ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
mellan 13,700 och 14,000, hvaraf omkr. 11,600–11,850
till kronan och omkr. 2,150 till arf och eget. I
vissa landskap steg det indragna till 20–30 procent
af all jord och utgjorde af hela rikets mantal
omkr. en åttondel. Tillökningen i kronans årliga
ränta har uppskattats till omkr. 240,000 mark,
hvartill äfven kommer den indragna kronotiondens
årliga belopp – omkr. 166,000 mark –, så att den
sammanlagda slutsumman skulle uppgå till öfver
400,000 mark, hvilket torde ha utgjort omkr. en
femtedel af rikets dåvarande ordinarie och extra
ordinarie skatter. Summan af det indragna kyrksilfret
kan ej med säkerhet beräknas, enär uppgifter saknas
för en del år och vissa landskap. I räkenskaperna
finnas emellertid uppförda omkr. 280,000 lod
eller 17,500 lödiga mark silfver, men man vet ej,
huru mycket detta varit af det hela. Summan af de
till adeln återbördade godsen kan ej heller med
visshet beräknas, men torde högst ha uppgått till
omkr. 2,000 hemman. Beträffande den till kronan skedda
indragningen gäller för öfrigt, att den i själfva
verket blott delvis förtjänar namnet reduktion,
eftersom det, som kronan förvärfvade, ingalunda
alltid tidigare tillhört den.
7. Diverse räfster under Vasakonungarna intill 1600-talets midt. Såväl
under konung Gustaf I som hans söner förekommo vid
upprepade tillfällen rannsakningar efter skattegods,
som med orätt kommit under frälse, men nu åter lades
under skatte igen. Likaså finnas exempel på räfster
efter kyrkogods, som ansågos med orätt ha kommit under
enskilda, på undersökningar angående t. ex. byten
mellan frälse och krono eller angående adliga änkor
eller döttrar, som gift sig ofrälse, utan att ha
låtit godsen bli skatte, på indragningar af pantegods,
enär den ränta de afkastat ansågs till fullo ha inlöst
pantesumman (detta från Johan III:s och Karl IX:s tid)
o. s. v. Johan III:s ständiga penningförlägenhet dref
honom äfven till andra återkallelseåtgärder. Det
hände sålunda oupphörligen, särskildt under hans
senare regeringsår, att han af gifna förläningar (i
detta ords inskränkta bemärkelse; se Länsväsen,
sp. 207) lät återkalla än vissa delar – 1/6, 1/4, 1/3, 1/2,
olika vid olika tillfällen – än vissa särskilda
från dem till förläningshafvaren utgående räntor,
och detta oberoende af om förläningen var gifven på
behaglig tid eller på lifstid. Äfven gods eller räntor
inom bestämda förvaltningsområden (t. ex. bergslager,
områden vid slott o. s. v.) kunde återkallas (en
analogi med senare tiders reduktion af gods på
förbudna orter). Liknande exempel på indragningar
af förläningar, af vissa förläningsräntor eller af
gods inom vissa områden föreligga äfven från Karl
IX:s, Gustaf II Adolfs och, i någon mån, Kristinas
regeringar. Under Kristinas sista år nödgades
man också tillgripa indragning af vissa procent af
löner. – En omfattande godsindragning blef under Karl
IX:s tid en följd af striden mellan Sigismund och
honom. På dem, som ställt sig på Sigismunds sida,
tillämpades nämligen, enligt olika riksdagsbeslut
(1595, 1600, 1604), landslagens bestämmelser i
fråga om högmålsbrott, understundom skärpta, med det
resultat, att gods indrogos ej blott från dem, utan
i vissa fall äfven från deras hustrur och barn. –
En märklig roll i denna periods reduktionshistoria
spela äfven de Gustavianska
arfvegodsen. Om huru en god del af dessa vid Erik XIV:s och
Johan III:s trontillträde indrogs från "arf och eget"
till kronan, men sedermera, då de delvis kommit i
adelns händer, af hertig Karl återtogos till arf
och eget, se Gustavianska arfvegodsen.
8. De nya reduktionskrafvens framträdande. Under
1600-talets förra hälft framträdde efter hand allt
starkare yrkanden på återkallelser. De stora gods-
och ränteafsöndringarna voro en af anledningarna
härtill. Därmed samverkade ock en de ofrälse
ståndens stigande emancipation, som vid denna tid
gör sig gällande och som hade sin grund dels i de
täta riksdagarna, dels, hvad enskilda stånd angår,
i förändrade samhällsförhållanden, som gynnade deras
utveckling. Universitet och skolor stärkte sålunda
de ofrälse bildades ställning och anspråk, de många
nya stadsgrundläggningarna och näringslifvets
uppsving borgarståndets. Den starkt utvecklade
ämbetsorganisationen bidrog slutligen att äfven hos
adeln skapa en motsättning mellan den jordbesittande
och med stora donationer begåfvade högadeln och massan
af lågadel, som blott hade små donationer, men såsom
ämbetsmän var angelägen om ordnade statsfinanser för
att ordentligt utfå lönerna.
Redan under Gustaf II Adolfs regering läto röster höra
sig för återkallelse af gods eller uppbördsförmåner –
Johan Skytte torde vid ett par tillfällen ha uppträdt
såsom deras målsman –, och under förmyndarregeringen
för drottning Kristina förstärktes de, särskildt
vid dess början och dess slut. Man riktade sig dels
mot själfva besittningen af godsen, dels mot de
med frälserätten förknippade privilegierna. 1644
yrkades sålunda från bondehåll i förra hänseendet
återlösen af försålda gods, i det senare hänseendet
likhet i utskrifning mellan frälse och skatte samt
indragning till kronan af vissa från frälsejord till
frälsemannen utgående pålagor (landtågsgärden). Det
hejdlösa godsslöseriet under Kristinas egen regering
(jfr Länsväsen, sp. 208) skärpte krafven, och vid
kröningsriksdagen 1650 – efter krigets slut och
under inverkan af en stark missväxt – framburos de
i kraftiga reduktionsyrkanden af de tre ofrälse
stånden. Dessa uppeggades härvid till en början
under hand af drottningen, som med deras hjälp ville
genomdrifva sin plan om Karl X Gustafs utseende till
arffurste, men sedan detta skett, sökte hon hejda dem,
särskildt i hvad angick godsens återtagande; hon ansåg
sig ej kunna återtaga, hvad hon själf gifvit eller
bekräftat. I fråga om indragning af vissa räntor från
godsen stödde hon dem emellertid längre, men släppte
snart äfven det krafvet och stegrade under återstoden
af sin regering än omåttligare sitt slöseri, så att
statsfinanserna blefvo fullständigt upprifna.
9. Reduktionen af 1655. Redan vid drottningens
tronafsägelse 1654 beslöts en reduktion i Pommern,
som skulle höra till hennes underhållsländer och
hvars afkastning därför behöfde ökas. Finansernas
dåliga tillstånd jämte den stegring i statsutgifter,
som dels hennes underhåll, dels krigsrustningarna
påkallade, nödvändiggjorde emellertid en mer
omfattande reduktion, hvarom ock beslut blef fattadt
på 1655 års riksdag. Regeringen tog själf initiativet,
och formellt fick beslutet, i strid mot
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
