- Project Runeberg -  Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 22. Possession - Retzia /
1151-1152

(1915) Tema: Reference
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Reduktion ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

Det reducerade skulle evärdligen blifva hos kronan
behållet. Från reduktionen undantog adeln uttryckligen
allodialiter gifna gods och uttalade sin förvissning
att ej vidare betungas med ny reduktion. För
reduktionens utförande tillsattes en
reduktionskommission (se d. o.), i hvilken adeln
själf fick välja medlemmar.

Redan vid 1682–83 års riksdag utsträcktes emellertid
reduktionen, sedan en kungl. proposition begärt
medel till krigsmaktens stärkande. Adeln önskade ge
en kontribution, men de ofrälse stånden begärde en
i olika hänseenden utvidgad reduktion. Resultatet
blef, att konungen begärde och erhöll en ständernas
förklaring, att han enligt landslagen egde län läna
och vid behof dem återtaga utan ständernas eller
donatariernas samtycke. Beslutet gick i själfva verket
utöfver landslagen, som begränsade återkallelserätten
till efterträdaren; beslutet tillade nämligen konungen
rätt att återtaga, hvad han själf gifvit, men då Karl
XI själf tidigare bekräftat företrädarnas gåfvor,
behöfde han just en så vidsträckt rätt. Faktiskt
fick konungen härigenom återkallelserätt gentemot
all egendom i landet, som på något sätt under något
tidigare skede varit i kronans hand och därifrån
asöndrats genom gåfva. Äfven de mindre donationerna
drabbades alltså nu. De närmare normerna bestämdes
efter konungens godtfinnande och voro i många fall
mycket stränga.

Vid 1686 års riksdag genomfördes en ny
skärpning, denna gång i fråga om afsöndringar,
som skett mot vederlag, särskildt förpantningar
och försäljningar. Beträffande förpantningarna
hade 1680 bestämts, att 8 proc. skulle betraktas
som skälig ränta, men hvad därutöfver var såsom
amortering. Nu nedsattes räntan till 5 proc., och
åt denna bestämmelse gafs återverkande kraft, så
att allt, hvad godsen årligen räntat öfver 5 proc.,
skulle betraktas som amortering och godset återfalla,
om denna med tiden stigit till det ursprungliga
lånebeloppets storlek. Det var t. o. m. fråga om, att
pantinnehafvaren skulle återbetala, hvad han möjligen
uppburit utöfver detta belopp, men det krafvet
efterskänktes af konungen. Då vid pantsättningstiden
ingen skulle utlånat penningar mot 5 proc., utan
kunde påräkna 6 till 8 proc., framträder bestämmelsens
obillighet så mycket skarpare. – Äfven om de försålda
godsen träffades lika obilliga bestämmelser. Man
hittade på beräkningarna med de s. k. oköpta
räntorna
. När på sin tid försäljningarna skedde,
hade en viss norm varit behöflig för köpesummans
beräkning, och den hade då bestämts efter hvad godsen
afkastade i vissa närmare angifna räntor. Under Gustaf
II Adolfs tid betalades sålunda 100 dal. för hvarje
belopp af 3 dal., som godset gaf i s. k. vissa räntor,
under Kristinas för hvarje belopp af 4 1/2 dal., som
det afkastade i s. k. vissa och ovissa räntor. Denna
beräkning hade emellertid ej haft något att skaffa med
köparens uppbördsrätt på godsen, hvilken reglerades
efter dåtida adliga privilegier och som medförde
vida högre afkastning på köpesumman – för 3 eller
4 1/2 proc. placerade ingen på den tiden kapital i
kronogods, enär den vanliga räntan var långt högre. Nu
bestämdes emellertid, att hvad som uppburits öfver
3, resp. 4 1/2 proc., skulle anses "oköpt" och att
köpegodsegaren skulle inlösa dessa "oköpta räntor"
med nytt kapital (d. v. s. godset delvis betalas
för andra gången) eller ock för framtiden ge vederlag
i andra gods. Äfven här betraktades det som kunglig
nåd, att köparna sluppo ge ersättning för hvad de
under gångna år eventuellt uppburit för mycket. Kronan
tillerkändes dessutom återlösningsrätt till alla
köpegods utan någon preskriptionstid.

Under Karl XI:s tid genomfördes reduktionen i
stort sedt med oblidkelig stränghet, länge med
ständiga utvidgningar. De ofrälse stånden skonades
emellertid i regel. Vid Nordiska krigets början,
1700, då landets lånemöjligheter måste tillvaratagas,
utfärdade Karl XII däremot en rad förordningar,
som medförde betydande lindringar i ännu återstående
reduktionsmål. Åtskilliga sådana voro dock oafgjorda,
och vissa kommo på grund af sina följdmål först långt
fram i senare tid till slutligt afgörande.

Hvad hela reduktionen inbragt, är icke med säkerhet
kändt, men under Karl XI:s regering synes det ha
varit inemot 1,950,000 dal. smt i årlig ränta –
oberäknadt innestående efterräkningar på omkr. 500,000
dal. – hvaraf i det gamla Sverige och Finland
omkr. 700,000. (Om gref- och friherreskapens
andel häri se Friherre, sp. 1423.) På de utrikes
provinserna – Östersjöprovinserna och de tyska –
föllo omkr. 1,150,000 dal. smt, hvaraf ensamt
i Livland närmare 550,000. Finansiellt betyder
reduktionen alltså en ofantlig stegring af kronans
tillgångar och bidrog därigenom i hög grad att
möjliggöra den starka och noggranna organisation
af rikets finansväsen och förvaltning, som Karl
XI genomförde. Om finansernas återupphjälpande
icke stått att vinna äfven på en annan väg, genom
privilegieutjämning och ökad beskattning af adeln,
får dock lämnas därhän. Reduktionen bidrog vidare
att öka och stärka det själfegande bondeståndet,
helst sedan under Karl XII en stor del af de till
kronan återvunna godsen sålts till skatte. Huruvida
den också, såsom stundom antagits, räddat böndernas
frihet, torde vara mera omtvistadt; de ofrälse
ståndens växande emancipation torde här kunnat
erbjuda nödigt skydd äfven utan en reduktion af
sådan omfattning som Karl XI:s. För adeln betydde
reduktionen en oerhörd godsminskning och ekonomisk
omhvälfning. Då de gods, som indrogos, under flera
släktled kunde bytt innehafvare, innebar nämligen
återkallelsen ej blott ett indragande af godsen,
där de numera funnos, utan ock ett sönderbrytande
och en omstufning af gångna arfskiften, köp,
byten m. m., hvilket vållade en allmän osäkerhet
i eganderätts- och kreditförhållanden. Politiskt
betydde reduktionen för adeln därjämte en fullständig
förändring i dess ställning. Den gamla jordegaradeln,
som i jordbesittning haft grunden för en viss
själfständighet äfven mot konungamakten, förlorade
sin maktställning och ersattes med en ganska
osjälfständig ämbetsmannaadel. Samtidigt minskade
efterräkningarna i hög grad lusten att handla på
eget ansvar, något, som under Karl XII:s tid visade
sina ogynnsamma följder. Ståndsolikheterna däremot
stodo kvar, privilegieskillnaderna likaså, däribland
den olika beskattningen af frälse och ofrälse jord;
däraf frihetstidsadelns ifver att värna rätten till
ämbeten och, i möjligaste mån, till frälsejord. – I
utrikesprovinserna fick reduktionen genom sin starka
utvidgning särskilda ogynnsamma följder. Den drabbade
nämligen ej blott svenskar, som där

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Wed Nov 10 18:29:38 2021 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/nfcb/0596.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free