Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Reflektor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1171
Reflexbaning-Reflexion
1172
funktionera, äfven sedan sambandet med högre delar
af nervsystemet blifvit afbrutet. Detsamma visar
sig äfven vara förhållandet hos däggdjuren. En tid
var man benägen att anse frånvaron af ett medvetet
moment som kännetecknande för reflexen. Numera anser
man detta oväsentligt och tillämpar uttrycket reflex
på hvarje retningsöfverföring, som följer det här
ofvan angifna schemat. - En del s. k. s e n- och
hudreflexer har fått stor betydelse för den praktiska
medicinen. Särskild uppmärksamhet har man egnat åt den
s. k. k n ä- 1. patellarreflexen. Ger man exempelvis
med en perkussionshammare ett slag på "knäsenan"
nedanför knäskålen, under det att benet hänger fritt i
böjd ställning, inträder en ryckning i sträckmusklerna
på låret med åtföljande sträckning i knäleden,
öfverföringsstället för denna reflex är beläget i ett
visst noga kändt segment af ryggmärgen. Uteblifvandet
af ryckningen anger en sjuklig förändring i det nämnda
ryggmärgssegmentet och utgör ett karakteristiskt
symtom vid vissa ryggmärgssjukdomar.
2. Psyk. Stundom utsträckes begreppet
reflexrörelse, så att man så betecknar äfven
rörelser, i hvilkas förlopp psykiska orsaker
ingå, om dessa rörelser blott ha samma karaktär
af ofrihet och oaf-siktlighet som de egentliga
reflexrörelserna. Man kallar då ideomotoriska
rörelser, känslornas uttrycksrörelser o. d. psykiska
reflexrörelser och de ofvan karakteriserade
reflexrörelserna fysiologiska (Schneider).
1. J. B. J-n. 2. S-e.
Reflexbaning, fysiol. Se K e f l e x.
Reflexbåge, fysiol. Se R e f l e x.
Reflexcentrum, fysiol. Se Reflex.
Reflexhämning (se Reflex), fysiol, o. psyk.,
hindrandet af en viss reflexrörelse, vare sig
genom att den sénsoriska nervcell, som annars
skulle sända sin rörelseimpuls till den motoriska
nervbanan i fråga, samtidigt upptas af en annan
retning, eller också den afsiktliga viljan
genom en motsatt impuls hindrar den motoriska
nervprocessens utlösning i muskelrörelsen.
S-e.
Reflexion (af lat. refle’xio,
tillbakaböjning). 1. Fys. När en vågrörelse,
t. ex. vattenvågor, ljud-, ljus- och elektriska
vågor, som försiggår i ett visst medium, träffar
gränsytan emellan detta och ett annat medium,
uppdelas vågrörelsen vanligen i två vågrörelser,
af hvilka den ena bry tes, d. v. s. tränger in och
fortplantar sig vidare i det andra mediet i en annan
riktning än den infallande vågrörelsen har, under det
att den andra återkastas, reflekteras, vid gränsytan
tillbaka i det första mediet. Endast i det fall, att
gränsytan är glatt, kan man i fråga om vågrörelsernas
fortplantningsriktningar, strålarnas riktning,
fastställa enkla allmänna lagar. Om ytan däremot är
ojämn, d. v. s. om sinsemellan parallella strålar, som
träffa närbelägna punkter af ytan, träffa den under
olika vinklar, bli hvarken de reflekterade eller de
brutna strålarna sinsemellan parallella. Om ytan är
fullkomligt ojämn, gäller det både för de reflekterade
och för de brutna strålarna, att de måste fördela sig
likformigt i alla riktningar, hvarvid s. k. diffust
ljus erhålles. Som exempel på ojämna ytor, vid hvilka
genom reflexion diffust ljus erhålles, må anföras
mattslipadt glas och hvitt ritpapper. Knappast någon
yta kan dock sägas vara vare sig full-
komligt glatt eller fullkomligt ojämn. En
mattsli-pad glasskifva eller ett stycke ojämnt
ritpapper återkastar visserligen ljus, som träffar de
respektiva ytorna vinkelrätt eller nära vinkelrätt,
diffust åt alla sidor, men ju mer spetsig den vinkel
är, under hvilken ljuset träffar ytan, dess mer verkar
ytan som en spegel, d. v. s. den återkastar ljuset
starkare i en viss än i andra riktningar (se D i f f
u s i o n, sp. 391). Reflexion kan ega rum antingen
vid själfva ytan eller också inuti det andra mediet,
sedan strålen trängt in i detsamma till större eller
mindre djup. Endast i fall reflexion eger rum vid
ytan, kan i allmänhet det reflekterade ljuset få
samma färg som det infallande, t. ex. hvitt ljus
efter reflexionen fortfarande vara hvitt. Ljus, som,
sedan det trängt in i det andra mediet, reflekteras,
kan genom absorption bli förändradt så, att icke
alla färger, som funnos hos det infallande ljuset,
finnas kvar hos det reflekterade. Om t. ex. hvitt
ljus reflekteras från en blå glasskifva, hvars
baksida blifvit svärtad, hvarigenom reflexion vid
denna sida förebygges, är det fortfarande hvitt. Får
reflexionen däremot ega rum vid både glasskifvans
fram- och baksida, blir det ljus, som passerat
genom glasskifvan, blåfärgadt, till följd hvaraf
spegelbilden synes blå. Att vissa kroppar i hvitt ljus
synas färgade beror alltså därpå, att dessa kroppar
tillåta ljuset att tränga in under ytan, där det till
en viss grad absorberas, hvarefter det inifrån kroppen
reflekterade ljuset, som då icke längre är ofärgadt,
blandar sig med det från ytan reflekterade (se Färg,
sp. 270). Om någon del af det i kroppen inträngande
ljuset icke absorberas, är det reflekterade ljuset
naturligtvis fortfarande hvitt. T. ex. vid ett
snötäcke tränger ljuset in vid ytan, men reflekteras
vid de oändligt många kristallytorna åt alla möjliga
håll och återvänder till ytan som rent hvitt diffust
ljus. Oaktadt snötäcket består af fullt genomskinliga
kristaller, är det därför ogenomskinligt. - Vid en
glatt reflekterande yta gäller för den reflekterade
strålens riktning de båda s. k. reflexionslagarna,
enligt hvilka l:o) den in-
fallande strålen (AB, se fig. 1), den reflekterade
strålen (BC) och normalen (BN) ligga i samma plan;
2:o) infalls- (ABN) och reflexionsvinkeln (NBC)
äro lika stora. Dessa lagar, som med tillhjälp af
Huygens’ princip (se d. o.) kunna teoretiskt härledas,
kunna på experimentell väg lätt bekräftas. Som förut
framhållits, reflekteras vid en speglande yta endast
en del af ljuset, under det att den återstående delen
tränger in i det andra mediet. Det reflekterade ljuset
måste således i allmänhet ha något mindre intensitet
än det infallande. - Särskildt intresse erbjuder det
fallet, då någon bruten stråle icke kommer till stånd,
d. v. s.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
